MUSIK.
Här är en låt jag skrev 2004, som aldrig funkade när vi
försökte spela den. Men i mitt huvud lät den ju bra! Var
det låten som var problemet, eller vi som försökte spela
– eller kanske mitt huvud? Nu i somras fick jag
för mig att ta reda på det genom att göra en
inspelning.
Till skillnad från tidigare små pysslerier med
sequencern ville jag ta det med mer allvar den här gången.
Så utöver att lära mig programmet i stället för att bara klicka har jag
plöjt en hel del arbete i själva inspelningen också. Varje ton är
handgjord, så att säga. Jösses vad jag har petat och
dragit i toner. Dessutom fick jag tillfälle att
börja prova några tankar som ansamlats under de här tio
åren jag hållit mig borta från musik.
Varför nöja sig med övertonerna som kommer på
köpet med ett instrument, när man kan lägga till
sina egna också? Så sinus-stämmorna busar med
meloditonerna – ibland är de självständiga
andra- eller tredjestämmor, andra gånger försöker
de smälta in i förstastämman och göra
”karaktär”.
Varför programmera musik så att den låter
programmerad?
Och samtidigt: När man programmerar musik, varför begränsa sig till det
genomförbara? Syntsolot är fullständigt ospelbart – inte tekniskt
(om vi bara ser till första- och andra-stämman)
utan mentalt.
Det måste väl ändå gå att kvantisera utan att
det låter stumt, har jag undrat. Och det gjorde det, med en
kombination av MIDI-filter som kvantiserar och
lägger positiva eller negativa delay på hela
instrument. Virvelkaggen och gitarren ligger
t.ex. långt efter pulsen och har ett inslag av
triolkänsla, medan t.ex. hi-hat ligger några
millisekunder före pulsen i stället.
Massor av olika syntar samtidigt, blir det
intressantare än en enda? Det verkar så. Här är
en analog Oberheim och en dito Moog, en DX7, men
sedan en helt modern patch som säger pling och
ett renodlat VST-instrument (Helm) som spelar
den renare av sinus-stämmorna.
Det stackars SID-chipet har ju blivit typecastat
som retrosynt. Olyckligt! Så pad-mattan är en patch
från ett SID-chip med några filter på.
Synt-solot gjorde jag förresten en anatomisk video om
där i somras. Även om solor är litet annorlunda idag så är
det mesta lika. Tyvärr har Youtube mosat ljudet.
Noterna är nedan. Med huvudet på skaft upptäcker du förstås att jag råkade
slarva bort fyra takter när jag gjorde solot.
Det finns väl mer att säga egentligen, till exempel
om elva-ackord eller om icke-diatonalitet, men man ska sova också.
Kanske hittar jag tillbaka hit och skriver mer någon
gång. Det är ju ganska kul att prata om sin egen musik.
¶ 2020-12-08