”Cipherlove”
MUSIK. Här är en låt jag skrev 2004, som aldrig funkade när vi försökte spela den. Men i mitt huvud lät den ju bra! Var det låten som var problemet, eller vi som försökte spela – eller kanske mitt huvud? Nu i somras fick jag för mig att ta reda på det genom att göra en inspelning.
(Låten finns även på andra ställen än Spotify. Klicka här för att höra den.)
Till skillnad från tidigare små pysslerier med sequencern ville jag ta det med mer allvar den här gången. Så utöver att lära mig programmet i stället för att bara klicka har jag plöjt en hel del arbete i själva inspelningen också. Varje ton är handgjord, så att säga. Jösses vad jag har petat och dragit i toner. Dessutom fick jag tillfälle att börja prova några tankar som ansamlats under de här tio åren jag hållit mig borta från musik.
- Varför nöja sig med övertonerna som kommer på köpet med ett instrument, när man kan lägga till sina egna också? Så sinus-stämmorna busar med meloditonerna – ibland är de självständiga andra- eller tredjestämmor, andra gånger försöker de smälta in i förstastämman och göra ”karaktär”.
- Varför programmera musik så att den låter programmerad?
- Och samtidigt: När man programmerar musik, varför begränsa sig till det genomförbara? Syntsolot är fullständigt ospelbart – inte tekniskt (om vi bara ser till första- och andra-stämman) utan mentalt.
- Det måste väl ändå gå att kvantisera utan att det låter stumt, har jag undrat. Och det gjorde det, med en kombination av MIDI-filter som kvantiserar och lägger positiva eller negativa delay på hela instrument. Virvelkaggen och gitarren ligger t.ex. långt efter pulsen och har ett inslag av triolkänsla, medan t.ex. hi-hat ligger några millisekunder före pulsen i stället.
- Massor av olika syntar samtidigt, blir det intressantare än en enda? Det verkar så. Här är en analog Oberheim och en dito Moog, en DX7, men sedan en helt modern patch som säger pling och ett renodlat VST-instrument (Helm) som spelar den renare av sinus-stämmorna.
- Det stackars SID-chipet har ju blivit typecastat som retrosynt. Olyckligt! Så pad-mattan är en patch från ett SID-chip med några filter på.
Synt-solot gjorde jag förresten en anatomisk video om där i somras. Även om solor är litet annorlunda idag så är det mesta lika. Tyvärr har Youtube mosat ljudet.
Noterna är nedan. Med huvudet på skaft upptäcker du förstås att jag råkade slarva bort fyra takter när jag gjorde solot.
Det finns väl mer att säga egentligen, till exempel om elva-ackord eller om icke-diatonalitet, men man ska sova också. Kanske hittar jag tillbaka hit och skriver mer någon gång. Det är ju ganska kul att prata om sin egen musik. ¶ 2020-12-08
