Djurplågeri som moralisk rätt

DJURRÄTT. God morgon! Gårkvällens Aktuellt-sändning handlade om obedövad kastrering av små grisar. Att utan bedövning kastreras av en lekman är något som grisar tydligen bör drabbas av, och då endast grisar som ännu inte blivit en vecka gamla.

Så här går man till väga:

Kultingen fixeras i en stålställning och testiklarna tas bort utan bedövning

I inslaget pratar Johan Beck-Friis från Sveriges veterinärförbund:

– Det är ett onödigt lidande, som jag ser det, i dag. Enligt djurskyddslagen så får man inte utsätta djur för onödigt lidande.

Varför ens kastrera grisar? Jo, könsmogna hangrisar luktar tydligen konstigt när man dödat dem. Galtlukten heter det. Aktuellt nämner tre andra sätt man kan komma undan lukten:

Aktuellts reporter menar att de här metoderna gör att obedövad kastrering inte längre är nödvändigt. Det är litet märkligt tänkt av dem, eftersom någon kastrering egentligen inte alls är nödvändig, oavsett alternativa metoder. Vi är vare sig tvungna att kastrera grisar eller ens att pyssla med griskötteri. Inte till yrket och inte på fritiden. Galtlukt i maten kan undvikas på mycket mera harmlösa vis, till exempel med klädnypa för näsan, krydda och vänja sig vid nya smaker eller helt enkelt äta något annat.

Johan får i vilket fall frågan varför vi fortfarande snittar upp grisar i stålställning:

– Det är ett undantag som är inskrivet i djurskyddslagen. Av praktiska skäl.

Något sammanbitet säger han det där sista. Här handlar det nämligen om att effektiv produktion är viktigare än hur vi beter oss mot andra.

Om den där tredje metoden, alltså att vaccinera mot den gomsjukdom som könsmognad tydligen är, berättar Aktuellt så här:

Och så finns vaccinering, som gör att grisen inte blir könsmogen – enligt veterinärer det bästa alternativet, men grisbranschen har inte varit intresserad, bland annat av rädsla för att bönderna ska sticka sig själva med sprutan.

Sprutor och pengar. Blir man hög på könsmognadsvaccin? Eller är grisbranschen orolig att det hela är ett förtäckt (och missriktat) försök att förhindra tidelag? (Okej, jag skojar.)

Detta är den djupa tanken:

– Det här måste ju vara bra för både människa och djur, säger Annika Bergman på Sveriges grisföretagare.

För ovanligt slumpmässiga värden av »bra«, möjligtvis.

Dåvarande jordbruksminister Eskil Erlandsson har annars varit inne på åtminstone knarkspåret, till exempel i juni 2010:

Det är den breda allmänheten som måste ändra sitt beteende och konsumtionsmönster. Så länge det finns en efterfrågan av de här produkterna kommer någon att förse dem med det, någon kommer att producera. Det är som med knark; så länge det finns människor som knarkar kommer det att finnas folk som tillverkar det de vill ha.

Den gången handlade det om »pälsnäringen«, och bortser vi från att det är svårt att förstå om han försvarade förbud mot minkfabriker eller ville legalisera knark, så var väl den enda egentliga slutsatsen att Eskil tyckte att ansvaret för det svenska djurskyddet främst vilar på pälsköpare i Kina.

Men nu var det en annan debatt jag skulle prata litet om. Eskil är numera landsbygdsminister, och i går stod han i Aktuellt-studion tillsammans med Camilla Björkbom från Djurens rätt och programledaren Jon Nilsson.

Jon: Camilla Björkbom, vad tänker du om att det är olika för olika djur?

Camilla: Givetvis så är det ingen skillnad på grisar och till exempel hunden som vi såg i början av inslaget. [Däremot är det] viktigt att komma ihåg att kastreringen av grisar, den görs främst för konsumenterna, inte för grisen. Okastrerade grisar är inget problem i det naturliga, [utan bara i] den grishållning som vi har. Man sätter ihop grisar i trånga, smutsiga och stressiga miljöer, och det påverkar galtlukten. Den utvecklas mer i sådana miljöer.

Slår man samman detta med vad som nämnts tidigare blir det ganska makabert: Att grisarna måste modifieras är moraliskt rätt i kraft av att de smakar bättre då. Att de ska skäras i medan de fortfarande lever, utan bedövning, är i sin tur moraliskt rätt i kraft av att alternativa metoder är litet »opraktiska«.

Men sådana analyser har vi inte tid med när vi ser på teve. Istället får vi lov att fråga oss varför undantaget bara gäller grisar.

Jon: Eskil Erlandsson, varför gäller inte samma regler för grisar som för andra djur?

Eskil: Nu är jag ju lycklig och glad över att det har kommit fram alternativa metoder att få bort den här odören som kan följa med hangrisar – djur som vi använder för humankonsumtion, som mat, och det är ju skälet till att man varit väldigt försiktig att använda de preparat tidigare, som har funnits tillgängliga på andra djur […] av skälet att vi faktiskt använder fläsket som mat.

Just så! Till skillnad från andra djur, sådana som kor och får, så använder vi ju grisarna som mat, så kallad humankonsumtion. Därför är det rätt att skära upp dem utan bedövning.

Jon: Så varför ser det fortfarande ut så här då?

Eskil: Nu har det pågått forskning, och nu har vi alternativ, och jag hoppas att branschen – men också att handeln och konsumenterna – kommer till att efterfråga det här nu.

Så var vi där igen: Det är konsumenternas ansvar. Det är branschens ansvar. Anledningen till att det fortfarande ser ut så här är för att alla tillverkar och köper fel produkt, nämligen grisplågeri, svarar Eskil.

Varje gång lagen är otillräcklig ropar moralministrarna att någon måste ta sitt ansvar, trots att det är de själva som fått för sig att ansvaret för själva lagstiftningen ska vara deras. I just djurskyddsfrågor är det ofta ännu värre. Pälsdjursutredningen 2003 ledde exempelvis fram till att pälsbranschen skulle »självsanera« före 2010, för annars skulle man ta till hårdhandskarna och lagstifta att de måste efterleva djurskyddslagen.

När det gäller vårt enda matdjur grisen är det däremot även Ica-besökarnas ansvar att djurskyddslagen efterlevs.

Något mer av debatten citerar jag.

Camilla: Där håller ju inte vi med egentligen. Alltså, vi ser ju inte att branschen gör det den borde göra. Branschen har haft alternativet med vaccinering sedan 2009. De har inte visat alls att de tar några krafttag för att förbättra för djuren eller för att minska lidandet för grisarna.

Jon: Anser du att Eskil Erlandsson borde lagstifta för att man skulle komma ifrån det här?

Camilla: Absolut! Den här hanteringen är helt oacceptabel, och jag tror att det enda [som hjälper] är en lagstiftning, för den här frivilliga [vägen] – att de har möjlighet att bedöva – det är väldigt tandlöst. Jag tycker att det här förslaget, det är väldigt tamt.

Jon: Eskil Erlandsson, varför lagstiftar ni inte för att komma ifrån det här?

Eskil: Nu har vi en nivå på djurskyddet i vårt land som är väldigt hög i förhållande till omvärlden, och det kostar pengar. Nu förväntar jag mig en efterfrågan ifrån konsumenter och handel på den höga djurskyddsstandard och -nivå som vi har i vårt land. Är man beredd att betala för den här kostnaden och den här saken, så kommer vi att få en användning av det här – vilket jag verkligen hoppas att vi får. I annat fall så slår vi ut den höga djurskyddsstandard som vi har i vårt land på grisproduktionen, och får importerat kött istället, med en nivå på djurskyddet totalt sett som är väldigt, väldigt mycket längre och lägre ned än vad vi har i vårt land, och så vill jag inte ha det, utan jag vill ha en användning av det här.

Jon: Så om jag förstår dig rätt, för att då skydda branschen, så är det okej att det ser ut så här som vi ser i inslaget?

Eskil: Det handlar inte om att skydda branschen. Det handlar om att det blir ju inte bättre för djuren om det här sker någon annanstans i världen, och vi får in det köttet istället, med den sämre djurskyddsstandard som man har i andra delar utav världen. Jag förväntar mig att handeln och konsumenterna efterfrågar den höga djurskyddsnivå som vi har i vårt land.

Aktuellts reportage tycks ha varit en betydande folkbildningsinsats, om än för en ganska begränsad publik, eftersom Eskil kallar lokalbedövning och tidig slakt för »nya« metoder, som han alltså verkar ha lärt sig tack vare reportaget. Och så gör han förstås allt han kan för att förklara för konsumenterna hur viktigt det är att de tar sitt ansvar för grispojkarnas pungkulor genom att betala mer för deras rumpor.

Men jag ska förstås svara på det han faktiskt försökte säga också. Hans poäng är att då djurskyddet är sämre i andra länder får det inte vara tillräckligt här heller. Det är med anledning av konkurrens mycket viktigt att skillnaden mellan hur vi och hur andra behandlar djur inte blir för stor. Att skillnaden inte blir för stor är till och med överordnat huruvida grisar lider. Även av den anledningen är det alltså moraliskt rätt att snitta kultingar där det känns – allt är avhängigt hur lågt någon annan kan sjunka.

Någon kanske invänder mot påståendet att Eskil tycker det är moraliskt rätt?

Okej. Vi ponerar att det är moraliskt fel. Därmed kan vi göra en analogi till något annat som är moraliskt fel, och se hur väl argumentet egentligen håller.

I analogin har Sverige slavhandlare. De ger sina slavar litet bättre livsvillkor än många slavhandlare utomlands gör, men förstås inte tillräckligt mycket (eftersom slavar är just slavar), utan bara så mycket som lagen kräver. Att behandla sina slavar på ett moraliskt riktigt sätt skulle kanske innebära slutet för alla entreprenörer i branschen. Så hård är nämligen konkurrensen från de utländska drivare som bistår sina fångar med mycket sämre livsvillkor.

Frågorna i djurrättsdiskussionen är nu analoga med dessa:

  1. Bör slavhandelsministern välja att a) förbjuda otillräckliga livsvillkor för slavar, eller b) låta bli med hänvisning till att folk skulle köpa sina slavar utomlands istället – ansvaret vilar på konsumenterna?
  2. Bör du som slavhandlare välja att a) upphöra med slavhandeln därför att det blir olönsamt utan slavplågeri, eller b) fortsätta med slavplågeriet, med hänvisning till att konsumenterna får vad de betalar för?

De flesta svarar väl två gånger (a), skulle jag tro.

Nu har jag förstått att många reagerar starkt mot en sådan analogi. Slaveri och djurplågeri får absolut inte jämföras med varandra, av någon anledning, och alla som ändå gör det har så fruktansvärt fel att det inte ens går att förklara hur.

Men om båda två är moraliskt fel så står sig analogin faktiskt mycket stark. Och eftersom Eskil och grisbönder når slutsatserna (b), så köper de nog inte – sitt konsumentansvar till trots – den där premissen att både slavhandel och att plåga djur är moraliskt fel.

För övrigt är pratet om konsumentansvar är väldigt märkligt. I andra sammanhang, när det handlar om till exempel kläder eller möbler, så heter det ju att köparen inte har något egentligt ansvar för produktionsförhållandena.

Kanske är denna köpets ansvarsbefriande kraft en av hemligheterna bakom marknadsliberalismens framgångar. Genom att du betalar för en produkt slipper du ansvara för produktionsförhållandena. Producenten slipper dessutom ansvara för samma förhållanden genom att någon betalade för produkten.

Det enda som saknas är att ansvarig minister lägger ansvaret på branschen och konsumenterna. ¶ 2011-02-18

* * *

Uppdatering 19 februari. Rapport följer upp:

Att de små hangrisarna inte bedövas innan kastreringen hänvisar grisbranschen bland annat till ökade kostnader. Men enligt veterinärer går det att använda smärtfria metoder utan att det blir dyrare för bönderna.

Ett vaccin som gör att grisen inte blir könsmogen kostar omkring 26 kronor per gris.

– Grisarna växer bättre och får mera kött och mindre fett på sig, så att bönderna får bättre betalt av slutprodukten, säger Johan Beck-Friis, informationschef vid Sveriges veterinärförbund.

– Samtidigt minskar dödligheten bland smågrisarna ganska mycket om man slipper skära i dem.

EU-kommissionen uppmanade nyligen grisbranschen att sluta med all kastrering senast år 2018.

Om det faktiskt vore billigare, så innebär det ännu fler skäl att avstå från den obedövade kastreringen. Däremot är detta inget argument mot att kostnadsfrågor alltid har lägre prioritet än vår skyldighet att inte plåga djur. Den eventuella billigheten är alltså inte relevant. Däremot går den att betrakta som en lycklig omständighet.

Att något som innebär mindre lidande och kostar lika mycket (eller kanske till och med mindre?) inte skulle ha börjat användas är dock konstigt. Därför kan den avgörande drivkraften kanske vara någon annan än en ekonomisk. Vilka skäl kan man ha, vid sidan av pengar då, till att lemlästa kultingar? ¶ 2011-02-19

Sajten vevas för hand som om det vore 1998.