CENTERPARTIET. I morgon röstar gammelmauderata Japp-partiet ja till mera kärnkraft. Jag ställer partidiagnos och finner att de sannolikt drabbats av ekvivokation. Ett annat ord för ekvivokation är betydelseglidning.
Låt mig ge er ett klassiskt exempel på en ekvivokation. Det följande är ett citat av John Stuart Mill, mästerligt översatt till svenska av mig.
Det enda bevis som kan givas för att ett ting syns, är att folk faktiskt ser det. Det enda beviset för att ljud hörs, är att folk hör det. Detsamma gäller våra övriga källor till erfarenhet. På samma vis, vad jag förstår, är det enda bevis som kan givas för att någonting är önskvärt, att folk faktiskt önskar det.
Detta är ett led i Johns argumentation för hedonismen, alltså att lycka (eller njutning) är det högsta och enda som är gott i sig självt: människor önskar sig lycka, därför är lycka önskvärt.
Och där råkade han faktiskt in i ett slags betydelseglidning, är det många som menar. Det är ju till exempel skillnad på att vara möjlig att se, och att faktiskt bli tittad på. Samma förhållande gäller ljud. Och det finns framför allt en betydande skillnad mellan vad som är möjligt att önska, och vad som är värt att önska.
En ekvivokation är alltså att dra en slutsats genom att utnyttja att samma ord kan betyda flera olika saker. I det här fallet handlar det om ordet desirable, som John använder både i betydelsen värt att önska och möjligt att önska. På svenska är vi mera lyckligt lottade, och kan kalla de bägge betydelserna för önskvärt och önskbart eller något sådant.
I min mening är det ett ganska roligt felslut. Dessutom är betydelseglidningen en absolut nödvändighet för att man ska kunna få till ordvitsar, som till exempel frukostfil använder man när osten är för hård eller i dag fax, i går morse. Det är ju så förfärligt skojigt.
Vad har då Centerpartiet råkat i klorna på för hemsk ekvivokation? Jo, de söker kärnväljare. ¶ 2010-06-16