Filmerna Alma och Green
PERSPEKTIV. Alma är Patrick Rouxels senaste film, som tillsammans med den långt mer spridda filmen Green är två delar i en ännu ofullbordad trilogi. De båda filmerna är svåra att återberätta eller sammanfatta. De har beskrivits som kortdokumentärer och är ungefär timmeslånga. Green berättar om orangutanger, om den tropiska avskogningen i Indonesien och om framställningen av möbler, palmolja och pappersmassa. Alma utspelar sig i stället i Sydamerika, och handlar lika mycket om avskogningen av Amazonasdjungeln som den handlar om boskapsdjuren där.
Filmerna är säregna och gripande på gränsen till det förödande. Vad som gör dem så sällsamma är perspektivet som tittaren tvingas till att se dem ur. Insikten att de helt saknar berättarröst dröjer inte många minuter. Ordlösheten är förstås ett grepp för att vi ska se i stället för att bara titta, resonera och konstatera. Språket har en sällsam kraft att lika gärna förklara och fördjupa som att bortförklara och förvilla.
Men jag vill tro att tanken med språkets frånvaro också är en annan. Att ingen ständigt berättar vad det är vi ser hända i filmerna är i själva verket nödvändigt, eftersom berättelserna inte är människans. Filmerna lyckas fullständigt vrida tolkningsföreträdet ur händerna på oss, så att vi plötsligt tillhör de andra som om vi vore vilket djur som helst. Green försöker alltså vara något annat än en mänsklig berättelse om en orangutang. Filmens enda språkhandling är när hon – orangutangen som är vår ospråkande berättare – av en människa får just namnet ”Green”. Ordet känns som en inträngling.
Vad jag inledningsvis skrev, alltså att filmerna är kortdokumentärer om hur tropikerna avskogas, är alltså felaktigt. Dels kan filmerna inte kallas för dokumentärer. Patrick Rouxel beskriver dem själv som ett slags poesi. Men den främsta felet med min inledning var det genomgående mänskliga perspektiv med vilket den blev skriven. Egentligen nämndes inte ens människan vid namn. Skogen förvandlade jag till en passiv sak, ett ting i förändring till det sämre. Vad som förändrar den, alltså arten människa, nämndes aldrig. Just på det viset beskrivs ofta miljöförstöring.
I slutändan blir Green och Alma kanske inte ens ett par djurs berättelse om människans påverkan. Det här sista avtrycket är vad som gör filmerna så omöjliga att inte bära med sig. De visar något mer än bara konsekvenserna för naturen av människans utbredning över jorden. I stället håller de upp resultatet som en spegel. De blir till den övriga naturens berättelse om oss.
Filmerna får visas i vilka icke-kommersiella sammanhang som helst. Du kan läsa om filmerna, om den tropiska avskogningen och om köttindustrins miljö- och klimateffekter på Almas och Greens hemsidor. ¶ 2014-03-12