VARDAG. Står med avfärden avbruten i hallen, ena foten i skon och den andra i handen, och försöker artbestämma känslan som stannat mig. Som när ugnen glömts påslagen; någonstans i sinnet lyser en diskret liten lampa för att indikera sakernas tillstånd, men jag hittar den inte.
På ett infall lägger jag skorna åt sidan, kliver tillbaka in i köket och tar fram kattornas blötmat. Nu gör jag processen extra långsam och ljudlig. Två ögon granskar mig på håll, utan att komma fram.
Två. Det ska vara fyra. Maten får stå och bussen får vänta. Inte under möbler, inte bakom gardiner, inte under täcket -- jag kollar till och med på balkongen fastän det bara stod öppet några sekunder.
Men när jag öppnar linneskåpet flyger något tabbymönstrat ut och tvärvänder runt hörnet in i sovrummet.
Så, nu kan jag gå till bussen. ¶ 2017-11-21