DIKT.
Plötsligt, på tåget
i en litet för varm och kissluktande sittvagn,
rycker jag yrvaket till
så att jag nästan tappar min bok
och så att andra passagerare vänder sig om och tittar
vid hågkomsten
av hennes bultande mjuka mun
och stängda ögonlock.
Vi blundade, och såg varandra med läpparna.
Jag försöker förtvivlat och
förvånat skingra tankarna.
Mittemot mig, tvärs över vikbordet,
sitter en äldre men inte grå man, och slumrar i en svart
sådan där modern fiskehatt och blekbrun axelväska i denim.
Hans ansikte är solbrunt med en svagröd antoning,
och ser vänligt gummiartat ut.
Desperat söker jag mig ner i den intrycksblindes väska.
Den ser inte så tung ut! Vad finns i?
Innehåller den kanske lätta små intressanta stenar?
Jo, han ser litet väderbiten ut.
Antagligen reser han omkring i Sverige
på en stillsam kikar- och stöveljakt efter vissa småstenar.
Dom bär han omkring som små skatter ett tag,
innan han lägger ut dom igen på en skogsomsluten strand
eller karg stensluttning någon annanstans.
En sällsynt mångfaldens och upplevelsernas riddare,
bland uttröttade konformister som diskuterar trivial världspolitik
med låg röst, eller helt tyst läser tågtidningens slätfärgade reklamartiklar.
Jag sitter tyst och tittar på honom,
och efter två stationer går han av;
jag har kommit ännu närmare mitt okända mål.
Minnen bor ibland i zoner
geografiskt utplacerade runt den plats
de skapades på.
De slits som fotspår i en stig
och kan efter åratal plötsligt
som en gammal sandig faraos grav
bubbla upp till ytan igen
med en unken doft av själslig rikedom.