ANTECKNING. Fanatisk antifatalism: Jag är höjdräddshög på vårsprak och väldigt vackert äntligen återfunnen glädje i brott mot tillskrynklande tillrättaläggare och korsettkonfucianism. Klosettkonfucianism! Jag finner rekursivitet i allt och blir snöblind bland alltings prickighet, går åter fem centimeter ovan marken utan tanke på fortsättningen på återhämtning på återvinning eller på gömsel på självförvirrande i väntrumsproblematik.
Mitt liv har ett skal, mitt liv är ett skal, där innanför finns mitt liv, i mitt liv finns jag, i mig ett skal kring först liv och jag går med skalsteg förbi redan passerade ansikten, jag är brablind, allt är bra (och irrelevansen dansar) i mitt innersta finns mitt yttersta, allt låter mig gå och glädje är ett för litet ord för hög, för hög är ett för litet ord, bara vårsprak kan berätta, men vilket som låter jag gå och brablindheten säger BRA, mitt inre är en dialog av tiotusen röster i munnen på varandra (ursinnigt rekursiv visklekskakafoni) och jag i allt detta. Bara gräset förstår mig, små strån om våren kittlar alla som vågar vara barfötter lätt och viskar åt varandra om saker som förlöser förfärliga förträngningar för självförsoningens skull. Inuti mitt liv mitt skal, inuti det mitt liv, och jag är rekursiv som en lycklig svansbitare, som en livscykel man rider i solen, som hickande isar vareviga vinter och rapande rör som matar varandra.
Det har ingen betydelse vad jag skriver för allting är bra för inget är bra och inget kan fånga känslan förutom det att den ligger här ·| en prick bredvid en gräns, det är en elektrisk gräns som runt kor och jag är som att slicka på batterier och jag nuddar gränsen för prickar älskar att nuddas och slickar och genom hela mig bara sprak och korna tittar förtjust.
Jag går inte under jag går över, jag njuter av nu och nyss och längtar i nu och nyss efter att imorgon tar slut så den börjar någon gång, här kan jag ju inte sitta. NEJ DET GÅR INTE instämmer alla strån och jag går ut i vårspråket ja Nu går jag ut! ¶ 2009-04-22