SKRIVÖVNING. ”Skriv en berättelse på minst två A4 som börjar ’När jag var barn…’. Ljug minst en gång, gärna mer.”

Så hur löste jag det? Jag fogade efter bästa förmåga samman ett otal minnen och inträffanden till en riktig skröna. Även med lögner ska det väl gå att säga sanningar. Välkommen till min barndom!

* * *

När jag var barn bodde jag på en tråkig liten gata i en lugn pensionärsutkant av en tråkig liten by. Det hände inte så mycket, mer än att gubben mittemot kom ut och klagade ibland när jag och min lillebror spelade bandy på gatan, eller att en övergödd katt kom in genom altandörren och snodde åt sig något från köksbordet. Det var den där gatan i vår by, som sopbilen, pappersinsamlingen, plogbilen och glassbilen alltid glömde.

Jag var en frenetisk saksamlare, och varje gång jag kom hem med en ny upphittad sak att stuva undan någonstans på mitt rum blev det diskussion med mamma om vad jag egentligen hade användning för. En typisk inventeringslista skulle delvis kunnat ha sett ut såhär: I garderoben hade jag pinnar, järnrör, serietidningar och cykelslangar. På mitt skrivbord fanns en skål med lotter, en penna jag tillverkat av ett svart kladdigt material lindat i papper, förstoringsglas, kikare och kompass, och ett skrivbordsunderlägg som tjänade som världskarta. Det brukade jag och min bror spela världskrig på, med nålar, gem och andra pluppar jag samlat på mig i infackade små skrin. I bokhyllan stod böcker om världsrymden, trollsagor, spådomar, matlagning, ordlistor, försenade skolbiblioteksböcker, en fällkniv, min kamera, påsar med kaninmat till filuren som bodde i en bur på golvet, och en trumpet. I skrivbordslådorna fanns långa barr, papper där jag redogjorde för hur en del kroppsfunktioner fungerar, en tjock bok där jag förde min sakförsäljningsfirmas räkenskaper, och min kalender.

Jag hade inte ofta tråkigt.

En yngre dam kom in i butiken, och såg väldigt upprörd och hysterisk ut.
»God middag, vad önskar damen?« tog jag till orda.
»Oh kära nån, jag har ett sånt problem. Min stackars hund har gått och blivit sjuk. Jag vet ju att det här inte är något sjukhus, men kan ni hjälpa mig?«
Damen såg faktiskt riktigt ärlig och ledsen ut, så vem kunde motstå.
»Vi ska göra vårt bästa. Var har ni hunden?«
Hon lyfte försiktigt upp sin jycke på skrivbordet.
»Voff heter han. Var försiktig, han är så gammal.«
Hundstackarn såg riktigt hängig ut. Det var svårt att avgöra vad som var fel, men till slut kom jag fram till att det måste vara hundinflammation.
»Han lider av en svårartad hundinflammation. Ta hem och bädda ner honom, och ge honom mycket varm mjölk att dricka, så ska vi se vad vi kan göra. Kom tillbaka i morgon samma tid.«
»Tack så jättemycket doktorn...« Hon struttade ut med sin taskiga jycke.

Hur skulle det här nu gå till? Jag vankade av och an på mitt kontor, som jag stängt för tillfället. Ur bokhyllan tog jag fram en läkarbok och slog upp hundinflammation. För säkerhets skull tittade jag i min bok om skötsel av dvärgkaniner också. Därav slöt jag mig till att det säkraste sättet att bota inflammationen var med naturmedicin. Jag ringde upp en god vän, som var ute och körde bil, och bad honom komma genast. Fem minuter senare rotade vi omkring efter filtar, ryggsäckar, bananer, kartor, termosar och allt som kunde behövas för en expedition i den tropiska vildmarken.
Framåt eftermiddagen var vi färdigpackade, och gav oss av norrut, mot djungeln. Det började skymma, och jag plockade fram mina två pannlampor och gav den ena till min gode vän. På en torr tallbacke med lite trädsus slog vi läger för natten. Här fanns inget virke eller granris att bygga ett vindskydd av, så vi bestämde oss för att sova under bar himmel. Några av bananerna blev förstörda av filtludd.

Dagen därpå, packade vi tidigt ihop våra saker och gick vidare. Vi kom till ett bergmassiv strax innan djungeln tätnade, och stannade vid ett stup med vacker utsikt för att vila. Jag tog ur ryggsäcken fram min bok i överlevnad och naturmedicin, och ögnade igenom ingredienserna som behövdes - det borde ju inte bli så svårt att ordna. En del saker kunde vi till och med hämta på hemmaplan - en välväxt trädgård kan man komma långt med. Vi skar ner ett par mindre träd från en klipphylla, och plockade några knortar och blad från topparna, rensade undan lite mossa för att komma åt några klipprönnrötter, och plockade kärnor ur små nötter som verkade ha fallit från en tanig björk. Sedan återvände vi hem, och sommarsolen stod högt.

Där hemma gick jag ut i trädgården och klättrade med hjälp av en specialstege jag hämtat i skjulet upp i en av våra björkar. Den lägsta grenen skar jag av ungefär två decimeter från stammen med en ficksåg jag skaffat, och gjorde ett jack längst ned på stumpens såryta. Sen ställde jag min plastrosa tiolitershink direkt under, och lät den rikliga försommarsaven droppa ned i hinken.

När jag fyllt hinken till hälften, tog jag in den och hällde ut innehållet i en sjulitersgryta jag hade ståendes under diskbänken. Sen fick alltsammans koka några timmar, under tiden som jag ringde upp den unga damen och förklarade för henne att hon kunde komma med sin inflammerade hund om ett par timmar. Hon lät mycket ivrig, och klagade över hur dåligt hennes lilla vovve mådde.

Så var saven ihopkokad till en tjocknande björksirap, som jag skummade av och ställde att svalna. Sedan ankom den unga damen med sin sjuka hund, och vi hjälptes alla tre åt att mata den med lite av sirapen. Han rynkade på nosen, och för att kontrollera saken smakade jag också lite. Det var inte gott, precis perfekt.

»Snart blir han frisk nu, ska ni se damen«, sa jag lugnande. Hon tog sig för bröstet och uttryckte sin lättnad.

Sen bjöd jag på fika ur skafferiet. Tallbarrste, saft, kakor, rönnrot, björknötter och några knortar som ingen vågade smaka på. Efter fikandet tackade damen och min vän för sig, och jag dem. Så kunde jag åter öppna min sakförsäljningsfirma, som fått vara stängd medan jag var borta. Uppdraget slutfört. ¶ 2002-02-16