STÄDNING. Hemmet är en enda oreda, nästan värre än någonsin. Det är för att jag städar, ordnar och sorterar. Utmed väggar och annat, som även i vanliga fall brukar stå i vägen, ligger alla sorterade papper i oprydliga högar och är också i vägen. Garderoben ligger numera utspridd i soffor och fåtöljer. Stolar och bord står belamrade av sådant jag hittat i gamla posthögar som inte är post – däribland böcker, tidsskrifter, smörgåsar, postpressade krukväxter och en eller annan gipsbyst. De ytor jag nu eventuellt glömt bort att nämna, inräknat väggar och i vissa fall även tak, täcks i sin tur av de papper och pelargoner som ännu inte hunnit med att bli sorterade.
Fjolårsdammet bildar dyner som långsamt rullar fram över de enstaka bitar av sovrumsgolvet som ännu syns om man plirar litet. Bara hyllor och skåp gapar demonstrativt tomma, liksom åpet angelägna att jag ska bli färdig någon gång och ställa tillbaka böcker och övrigt där de hör hemma. (De är antagligen småländska, då landskapet är både girighetens och IKEAS ursprung.)
I detta tillstånd är lägenheten full av äventyr, som ett slags Frankensteinsk hybrid mellan den antika grekiska mytologins sisyfoslabyrinter och femtonspelet.
Det händer ju till exempel att man av den ena eller andra anledningen måste ta sig från matsalen till toaletten. I mitt fall är det sällan av kulinariska skäl, som tur är. För att nå vardagsrummet måste jag då lyfta undan en av de smutstvättsbelastade fåtöljerna, vilket i och för sig blockerar vägen tillbaka till matsalen, men det röjer å andra sidan tillräckligt med plats för att jag ska kunna ta ett steg framåt. Därefter måste Minotauren som bosatt sig i hallen övertalas att gå in i köket, så att någon kan klyka mig när jag klättrar därifrån, över kylskåpet, tillbaka in i matsalen, men nu utrustad med en tre liters kastrull på huvudet samt potatissticka mellan tänderna, och så vidare. Man känner sig som både MacGyver och Theseus på samma gång, fast kissnödiga.
Sådana här projekt kan ta timmar att planera, veckor att utbilda sig för och pågå månader i sträck. Storstädning kräver en renässansmänniska. Tidigare karriärer inom trädgårdsmästeri, professionell poker, stadsplanering, bilsemester, landskapsarkitektur, civilekonomi, en doktorsgrad i utdöda språk och en professur i entomologi eller arkeobotanik samt ett par OS-brons i curling är bara något av vad den välmeriterade lägenhetsresenären bör ha i ryggsäcken. Det kan också komma till användning att vara Henry Morton Stanley, alltså mannen som fann doktor Livingstone, men det är så få som lyckats med det.
Skulle jag gå vilse någonstans i denna fabliska snubbellabyrint, råka i panik och vilja skena ut i fina vädret, så skulle jag troligtvis stupa halvvägs nedför trappan, snavad över skräpet som står där och väntar på att snarast slängas ut runt knuten. Som snarast runt tjugondagsknuten, alltså.
Lyckligtvis är mitt temperament inte emottagligt för sådana drastiska humör. När äventyret någon gång blir mig övermäktigt, och jag får väl erkänna att det hänt en eller annan gång, så drabbas jag i stället av väldig stillsamhet. Hittar jag i det tillståndet en spegel, så står där en asketisk munk med perfekt yttre och inre balans under det indiska Bodhi-trädet, en man med den lyster som bara syns hos dem som mediterat eller städat riktigt länge. Fast i mitt fall beror det förstås inte på frid och inre lycka så mycket som det beror på obehag och klaustrofobi (och ibland någon nära förestående nysning).
Vanligen slutar dessa äventyr med att jag resolut rycker mig ur detta tillstånd, sopar mitt sargade inre under vardagsrumsmattan och packar ned hela lägenheten i kartonger, som jag sedan gömmer undan på klädkammaren. Jag tänker därvid att någon annan gång kan jag ju packa upp alltihop igen, i precis samma oordning som det en gång låg, och fortsätta städa.
Hur det ska sluta den här gången vet jag inte ännu. Det lär inte ni heller få reda på, förrän allra tidigast om en vecka. Nu behöver jag nämligen besöka toaletten. Farväl! ¶ 2011-09-21