POLITIKERFÖRAKT. God morgon! Eller ja, jag menar: Ursäkta om jag förstör den. Så här läser jag i Svenska Dagbladet:
Jimmie Åkesson är en slipad politiker. ”Kritiken mot invandringen måste framstå som rumsren, för att den inte ska anklagas för att vara rasistisk”, skriver författarna till ”Ut ur skuggan”, en granskning av SD.
När frågorna rör konkreta förslag kopplar Åkesson på autopiloten. Mer abstrakta saker blir svårare, som att beskriva svenskhet. SD undviker att tala om ras; istället är det svenskheten som ska bevaras.
– Vi svenskar är kollektivistiskt lagda. Lagandan är utpräglad. Man kan kalla det ödmjukhet – eller självförakt.
Det en del skulle kalla för tolerans, ser Jimmie Åkesson som ren självutplåning. Han medger att en del svenskar kanske måste göras om för att passa in i hans Sverige.
– Ja, så kan det väl vara.
Men trots det svenska nationalkynnet som Åkesson målar upp så hävdar han att de flesta svenskar delar partiets syn på invandringen. SD har bara inte lyckats exploatera opinionen, menar han.
– Det krävs att frågan kommer upp på dagordningen.
SD hoppas få draghjälp från riksdagspartier och medier.
– När man pratade mycket om oss i höstas såg man att vi växte. Nu har man slutat att prata om oss och då går det nedåt.
Jimmie Åkesson anar ett motdrag. Han refererar en TV-intervju med Fredrik Reinfeldt där statsministern snäser av journalisten: ”Måste ni alltid prata om SD? Då hjälper ni bara dem”.
–De har insett att det är så det ligger till.
Att läsa artikeln i sin helhet är en nja-upplevelse av mått. Men det är någonting annat som jag vill ha sagt. Tre saker, närmare bestämt.
Det första jag vill säga, det har Centerpartiets Per Ankersjö redan skrivit på sin blogg:
Debatten ska tas med dem, absolut. Tvinga dem att svara på hur de ska klara jobben, företagen och välfärden. Hur ska alla garanteras barnomsorg. Ska det byggas tåg och vägar, hur ska de finansieras? Vi kommer att få brist på arbetskraft i Stockholm, hur ska det lösas?
Där, i dessa för människor viktiga vardagsfrågor, står de handfallna. Men använd inte SD som ett slagträ och gör dem framför allt inte mer betydelsefulla än de är.
Bara det där om att använda Sverigedemokraterna som slagträ har jag anledning att kommentera. Men jag kommer till det.
Det andra jag vill ha sagt, har också redan skrivits på en blogg, av Mikael Clemens som är miljöpartist:
Sverigedemokraterna ligger för tillfället över 4 %-spärren i de flesta opinionsundersökningarna. Kanske blir just det läget bättre efter folkpartiets senaste utspel om att öppna upp för slöjförbud för skolelever. Någon statsvetare ansåg att detta kunde gynna sverigedemokraterna med argumentet att ju mer debatten handlar om invandrarfientliga frågor, desto fler kommer att rösta på sverigedemokraterna.
Jag känner mig inte övertygad. Det skulle också kunna vara tvärtom. Om folkpartiet också vill slåss om väljare som ogillar invandrare eller muslimer, kanske det inte finns tillräckligt många sådana väljare för att båda partierna ska komma in i riksdagen. Man kan alltid hoppas.
Men det tredje får jag nog lov att säga själv. Det är att jag tror Mikael missar en viktig poäng, medan Per helt smidigt glider förbi den. När Folkpartiet går ut med sina märkliga utspel, som av allt att döma inte bara är något slags ytliga »flörtar« med främlingsfientligheten, så blir konsekvensen inte bara att de konkurrerar om samma väljare som Sverigedemokraterna.
På lång sikt händer något värre: De förskjuter debatten.
Sverigedemokraternas retorik är sådan att de ser till att alltid gå ett steg längre. Så när ett etablerat parti, i det här fallet Folkpartiet, följer dem ett par steg i dansen, så fortsätter de strax att föra utåt i periferin. Så – ursäkta den förfärliga metaforblandingen – därmed valsar partierna in på deras planhalva, alltså den ringhörna där det är de som ställer frågorna.
Och det är inte bra; politiska är ett märkligt språkspel: Det är nämligen den som ställer frågorna som bestämmer vilka svar som är okej. Det är detta som är det grundläggande problemet.
Det bär mig inte alls emot att ge Per rätt i det här fallet, förutsatt att han menar att vi måste prata om de verkliga problemen istället för de felställda. Att han å andra sidan säger detta i samma andetag som han försöker föra in debatten i Centerpartiets frågesfär – där det är de som sätter betygen på svaren – det får vi kanske svälja. (Men var gömde han undan miljön?)
Jag tror det finns en fara i att underskatta Sverigedemokraterna. De har en lång historia som organisation, och har den senaste tiden beskrivit en relativt stabil bana genom opinionsrymden. Det finns flera orsaker till detta, men en av de starkaste är missnöjet.
Vissa talar om missnöjet som »politikerförakt«. Den benämningen tror jag är mestadels missvisande. Problemet är snarare politikertrötthet. Väldigt många är så trötta på politikerprat att de inte ens märker hur skrämmande tomt på substans det faktiskt ofta är. Politiker ägnar sig alldeles för mycket åt att sätta sin egen agenda till svar på varenda förbaskad fråga de får, hitta på nya och meningslösa sätt att vända upp och ned på vad andra politiker sagt för att de ska framstå som ondskan inkarnerad, och förstås att förhärliga sina egna partier.
Vi är förstås vana vid att det fungerar så, och därför sticker det inte i ögonen. Men det är likväl fullständigt genomskinligt, vare sig man reagerar på det längre eller ej. Det fullständigt absurda i situationen, det illustreras av att Maria Wetterstrand faktiskt sticker ut bland de mest synliga rikspolitikerna, helt enkelt därför att hon inte snackar kolja hela tiden.
Den här inte särskilt mänskliga framtoningen hos politiker överlag, den göder politikertrötthet. För vissa av dem som ändå försöker orka lyssna går tröttheten över i missnöje. Det är ur missnöjet som Sverigedemokraterna gror.
Förfärande nog så verkar en del partier redan ha förlorat kontakten med all politisk övertygelse, och tycker sig inte ha något annat val än att fortsätta djupare in i värdelösheten, alltså i ett politiskt spel om röster där ens egna värderingar saknar betydelse. För dem är övertygelsen redan reducerad till en partibeteckning och en spelplan.
Det är förstås mycket tråkigt. Men det sorgligaste av allt, det är nog att alltsammans i grund och botten beror på ett enda ynkligt tabu.
Politiker får under inga omständigheter säga »jag vet inte«, »jag hade fel« eller »det där var smart, berätta mera«. När en politiker säger att du vill att alla ska vara så fattiga som möjligt och svälta (och så får man tydligen säga), så får du absolut inte svara vafan säger du människa, är du inte riktigt klok, för det är däremot inte okej.
Det är alltså förbjudet för dem att bete sig som vanliga människor.
Och därför försöker de efter bästa förmåga att låta bli. ¶ 2010-08-08