Om Nagel och orden på ruderalia.net

FILOSOFI. Det följande är något underligt, på flera sätt. En multipremiär! För det första premiärar jag som studiebloggare, för det andra premiärar jag kanske till och med konceptet studiebloggande, för det tredje har jag lyckats producera en sammanhängande text för skolskull för första gången på mycket länge, och till sist beskriver jag någon annans resonemang som jag har en nästintill gränslös mängd invändningar emot, utan att göra något större väsen av dem.

Det som följer är min »akademiska« beskrivning av Thomas Nagels resonemang i femte kapitlet, det om ordens betydelse, av boken Vad är meningen med alltihop? Njut eller förargas efter behag! Mot slutet av texten ska jag ha egna synpunkter. Kanske kan de tyckas en smula banala. I vilket fall så försökte jag faktiskt ta min utgångspunkt i det banala! Något värdefullt bidrag till den akademiska språkfilosofin är jag ju inte riktigt i stånd att göra, men ha seriöst roligt tycker jag går för sig. Att jag dessutom får ta tillfället i akt att vältra mig i kor gör det hela ännu trevligare.

Min egen »språkfilosofi«, hur den nu kan komma att se ut, ska väl också få se dagens ljus någon gång. Det finns all anledning att den blir mycket mera zhuāngzǐstisk än det nedan beskrivna, men jag snuddar ändå mot slutet vid hur orden spontant rinner över av mening när de används för att sedan återgå till att sakna mening, även om det kanske inte framgår så tydligt.

Thomas Nagels kapitel om ordens betydelse retade min nyfikenhet, eftersom jag inte alls förstod huvudfrågan han ställde. Därför valde jag till slut ändå just detta kapitel att fördjupa mig i, vilket senare visade sig kräva att jag tänkte i helt andra banor än jag varit van vid, så det blev faktiskt givande. Kort ut- och avvecklar jag detta emot slutet av mitt PM.

Huvudfrågan är hur ett ord kan ha en betydelse, men inte huruvida det har någon alls! Resonemangen i texten gick inte att hänga med i förrän jag vek en liten pyramid av vanligt skrivpapper, skrev dit ordet ko på dess ena sida, och placerade denna framför mig på sekretärskivan. Det underlättade märkvärt, men huruvida ordet står skrivet någonstans eller bara finns som föreställning av ett ljud i mitt huvud torde inte ha någon egentlig betydelse för resonemanget som följer.

Hur kan min ordko syfta till en köttslig ko på till exempel ett fält? Likheten mellan ordet och varelsen tycks vara mycket liten. Inte heller ljudet liknar en ko(!), och i jämförelse med kons råmande läte är de ganska annorlunda varandra. Ljudhärmande ord finns, men i det här fallet (och i de flesta fall) måste relationen mellan ordkon och ko vara en annan än en sådan direkt likhet.

Olika ord verkar även ha olika typer av betydelse. Vissa ord syftar till ting, andra till händelser eller göromål, medan ytterligare andra bara syftar till ord, till exempel substantiv, vars betydelse omfattar mitt ord »ordko«. Med ordet »ko« här på skrivbordet kan jag forma påståenden, som »kon tuggar grundligt sin mat« eller »alla kor glor förfärligt kokett«. (För enkelhetens skull betraktar jag olika ordformer, som kon och kor, som samma ord.) Betydelsen av ordet förändras mellan dessa påståenden, och är dessutom annorlunda gentemot vad ordet betyder stående för sig självt på pyramiden här framför mig. Betydelsen av ett ord är inte helt oberoende av sammanhanget eller meningen det ingår i. Dessutom begränsar sig ordets funktion inte till enbart den hos en enkel etikett, vilket kunde ha lett till ödesdigra konsekvenser för min lilla pyramid.

Olika lösningar

Vad kommer då ett ords mening ifrån? Givetvis kan ett ord definieras i termer av andra ord, men om detta vore det enda sättet ett ord kan ges mening, skulle språket »hänga fritt i luften« utan någon som helst mening utöver den renodlat språkliga, som ett oförståeligt lexikon. På något vis, hos åtminstone något ord, står alltså en direkt betydelse att finna, eftersom språket inte är något luftlexikon. Som jag förstår texten tar Nagel upp fyra olika möjliga förklaringsmodeller.

Den sista egenskapen hos orden som behöver redas ut innan vi går vidare är deras universalitet. Mitt lilla »ko« här framför mig kan på något vis användas till att syfta till varje ko som fanns, finns eller kommer att finnas (och alla andra också, om man nu kan säga så). Detta trots att min förståelse av ordet verkar vara långt ifrån så omfattande. Du och jag har antagligen mycket få kor till gemensamma bekanta. Ändå har »ko« en betydelse för dig, och därtill tycks betydelsen vara densamma som min! Men var finns denna betydelse?

I världen

Kan alla dessa kor i sig vara ordets betydelse, rentutav? Detta förutsätter att jag på något sätt har tillgång till dem när jag skriver »ko« på små pyramider. Till att börja med kan vi se hur detta inverkar på mina påståenden om kor ovan. Det första påståendet, »kon tuggar grundligt sin mat«, syftar på någon specifik ko. Just den här kon var bara någon jag föreställde mig, men kanske kom den någonstans utifrån och finns faktiskt. Mitt andra påstående, det om alla kor, skulle i så fall kräva att jag hade tillgång till alla kor på något vis. Varför jag då skulle hävda att alla kor glor har jag svårt att tänka mig, då det antagligen finns blinda kor vilka jag hade tillgång till när jag kom med påståendet.

Vidare kan du och jag trots våra ganska olika samlade erfarenheter av ko och »ko« mena samma sak med ordet. Det kan också hända att jag misstar en ko för en kviga, medan du inte gör det, och då har vi olika ord som syftar till en och samma individ. Tydligare som exempel är att ta ordet för ko från ett annat språk, till exempel mandarinets »mǔniú« som för nästan en miljard mandarin-talare betyder samma sak som »ko«. Samtidigt tror jag ordet ordagrant översatt är moder-nöt, vilket även om det kan användas för »ko« också tycks ha en annan, snarlik betydelse. Tydligare exempel på detta är ljudet ko (»kū«), som av en mandarin-talande kan uppfattas betyda ganska många saker, exempelvis grotta, skelett eller rulla.

Betydelsen är indirekt åt båda hållen, och ute i världen, i kor i sig, verkar den inte finnas. Istället kan man kanske tala om något slags mellanled.

I ett mellanled

Ett sådant måste, eftersom jag har tillgång till det, antingen finnas i mitt medvetande eller vara tillgängligt för det. Då betydelsen i mitt ord på en pyramid verkar vara tillgänglig även för andra som begrundar det, kanske det inte handlar om någonting som enbart finns inom mig. Detta skulle vara, med Nagels ord, att betydelsen finns i »ett separat begrepp eller någon idé som svävar mellan ordet, medvetandet och de ting vi talar om«, eller bara »i medvetandet«.

Införandet av ett mellanled delar relationen mellan »ko« och ko itu, och skjuter därmed bara problemet framför sig. Om ordet står i relation till en idé i medvetandet, kvarstår problemet ändå i hur en sådan idé relaterar till kor, och om idéerna flyger omkring i luften blir det ännu värre att reda ut.

En enskild ko-skrivare som jag, hade bara en viss ko-idé i sinnet när jag förut skrev ned ordet ko, och nu när jag suttit och tittat på det och tänkt på kor har jag helt visst en något annorlunda idé om dess innebörd. Någon annans idé vid begrundandet av min kopyramid är sannolikt än mer annorlunda min. Ändå är de på något vis samma. Om någon om hundra år hittar min pyramid i någon gömma, kommer den därtill att syfta till än mer avlägsna upplevelser av kor, långt bortom vad jag föreställde mig när jag skrev. Kanske finns inte längre några kor?

Det Nagel kommer fram till, är att ordens betydelse tycks sakna lokalisering, att deras användande är specifikt i betydelse, men att betydelsen ändå är så universell att den omfattar även sådant som aldrig funnits i någons medvetande.

Vidare menar han att vissa ord, som till exempel »mamma« och »nej« är sådana som har karaktären mer av små signaler i bestämda situationer, vilka vi lär oss. Ändå nöjer han sig inte därmed, då ord går att använda för utsagor om sådant som ligger långt bortom den plats och tid vi befinner oss när vi gör dem.

Som socialt fenomen

I ett socialt språksystem, skulle ko-ordets betydelse kunna sägas ligga i de sammantagna användningarna av det inom systemet. Ändå räcker detta inte som förklaring, eftersom ordet behåller sin betydelse även bortom dessa faktiska användningar. »Betydelsen hos ett ord rymmer alla dess möjliga användningar, sanna och falska, och inte bara de faktiska – och de faktiska användningarna är bara en mycket liten del av de möjliga.«

Egna synpunkter

Nu betraktar jag min pyramid, som står och säger ko till mig. Någon påtaglig relation mellan pyramiden och all världens kor ser jag inte skymten av. Inte heller när jag ritar dit en liten ko sker något anmärkningsvärt. Jag ställer ett glas mjölk intill pyramiden som skuggar den, men kopplingen känns bara än mer abstrakt. Det känns som om jag sagt »ko« alltför många gånger, och plötsligt finner att jag inte förstår vad ordet har med kor att göra, som om det tillfälligt förlorat sin betydelse.

Först när jag tar en klunk av mjölken känns det mindre abstrakt. Det verkar som att jag sitter här och skapar en ny erfarenhet, automatiskt omfattad av ordet ko, snarare än att jag utforskar någonting som redan finns i ordet sedan jag skrev ned det. Det enda påtagliga som uppenbarat sig sedan jag byggde min pyramid är ju min klotterko och min komjölk, som jag ju hämtade själv.

Det verkar vara i mig som betydelsen finns, med någon slags associationsförmåga. Men hur går det till då, att jag ser hur dessa ko-idéns olika sidor hör samman med varandra? Hur kunde jag känna igen en ko jag aldrig sett förr som just ko, när jag råkade den en söndagspromenad till Torsta? Hur vet jag vad jag ska associera och inte?

Någon slags generalisering tycks äga rum. Kanske har jag inte bara lärt mig ords betydelse, utan även en språklig generaliseringsmetod.

Med utgångspunkt i att ord i medvetandet relaterar till andra idéer med ursprung i erfarenheter som inte är begränsade till enbart vad jag lärt av andra människor, utan även innefattar helt egna erfarenheter jag gjort med begreppen i åtanke, verkar denna generalisering vara något i mig. Det tycks vara något som sker samtidigt med min tolkning av ord, inte då de skrevs ned.

Ordens räckvidd begränsas därmed av uttolkarens förmåga att generalisera sina begrepp. Föreställ dig en anti-ko! Frågan jag ställer mig därmed, är om problemet bara flyttat någon annanstans där jag ännu inte kan se det.

En sådan språksituationism oroar mig i vilket fall mycket litet, men i bästa fall gör den inget mer än att skjuta problemet närmare frågan huruvida man alls kan veta något säkert om det yttre. Mer sannolikt är kanske att jag bara missförstått Nagels utgångspunkt, eftersom den tycks mig innebära att min lilla pyramid rymmer alla möjliga och omöjliga kor, vilket skulle kunna leda till att min sekretär kollapsade. ¶ 2009-09-13