ASYLPOLITIK. När sex partier kom till en tillfällig överenskommelse i oktober så grävde jag fram min morfars memoarer och avsnittet om tiden vid finska gränsen under evakueringen 1944–1945. De senaste veckorna har jag om och om igen återvänt till den berättelsen, och varje gång kommer jag fram till samma tanke.
Nu har Peter Wolodarski uttryckt något liknande:
Sverige är långt ifrån fullt, vilket alla som vet något om svensk geografi kan intyga, men mottagningssystemet är övertecknat – om vi inte ska acceptera att krigsflyktingar bokstavligen får sova under svensk vinterhimmel.
Detta ”kapacitetstak” är förmodligen det moderna samhällets mest deprimerande paradox: ju rikare vi blivit, desto mindre misär orkar vi bevittna mitt i vårt eget samhälle.
Det var förmodligen lättare att ta emot hundratusentals flyktingar under andra världskriget än vad det är i vår tid, då miljontals européer och amerikaner lägger pengar på Black Friday-shopping.
Men det finns en viktig skillnad i hur jag tänker gentemot vad han skriver. ”Kapacitetstaket” kan lika gärna uttryckas som en resursbrist – en brist på sociala och ekonomiska resurser. Och om vi upprätthåller asylrätten så blir bristen på sådana resurser just inom Sveriges gränser större – men samtidigt också lägre på andra platser i världen.
Och asylrätten ska under alla omständigheter upprätthållas. Alltså är frågan fördelningspolitisk. Vad är det egentligen för fördelningspolitik som låter vissa sova under bar vinterhimmel bara för att det råkar vara just dem som tvingats fly undan död och lidande? En fullständigt bakvänd sådan.
Vi som står för en globalt solidarisk politik måste prata om att det finns fler handlingsalternativ än att antingen kränka människors rätt till asyl eller att låta dem sova under bar himmel. Rätten till skydd undan förföljelse får aldrig underordnas någon tänkt rätt till överflöd. För sett i ett globalt sammanhang lever vi som är svenska medborgare i just överflöd. ¶ 2015-11-30