Sex normer för etiskt ansvarsfull kommunikation på ruderalia.net

SAMTAL. Någon hittade hit genom att söka på »arne naess riktlinjer för debatt«. Då blev jag glad! Däremot var det inte lika roligt att den sökande gick härifrån lottlös. Så ska det inte bli igen.

De här riktlinjerna är egentligen sex normer för effektiv och etiskt ansvarsfull kommunikation, eller kort och gott sex normer för saklighet, om man ska ta Arne Næss på orden. Han beskriver normerna i boken Gandhi och nämner dem även kort i Livsfilosofi. Formuleringarna är visserligen olika mellan böckerna, men innebörden är i stort sett densamma – olika sidor av samma idé, kan man säga.

Så här formuleras normerna i Livsfilosofi.

Håll dig till ämnet.
En formulering som i en allvarlig diskussion har till syfte att återge motståndarens synpunkter, måste vara sådan att motståndaren finner återgivelsen adekvat.
Ett inlägg bör inte lida av flertydighet av den art att åhörarna eller läsarna blir vilseledda att tolka motståndarens uttalande på ett ofördelaktigt sätt.
Tillskriv inte motståndaren ståndpunkter som vederbörande inte håller med om. Argumentera inte mot fiktiva eller konstruerade motståndare.
En framställning bör inte göras på ett sådant sätt att åhöraren eller läsaren får en skev bild som tjänar en parts intressen på bekostnad av andras.
Kontext eller yttre omständigheter som inte har med saken att göra, bör hållas neutrala.

Formuleringarna i boken Gandhi är mera uttömmande.

Mot tendentiösa återgivningar. Vi antar här att vår motståndare har formulerat en ståndpunkt och att vi behöver återge den eller en del av den i vårt motinlägg. En vanlig typ av brott mot normen är att argumentera utifrån en inkorrekt återgivning, en återgivning som gör det lätt att forma motinlägg, som gör ståndpunkten mer osympatisk, »dum« eller på annat sätt lättare att vederlägga. Mer precist skulle detta vara en återgivning som deltagarna i debatten sannolikt skulle finna mindre hållbar än den ståndpunkt som motståndaren ville formulera. Här är ett konstruerat exempel: Gandhi har pekat på några svagheter hos den engelska imperialismen, men hans ståndpunkt återges som en kritik av den engelska imperialismen generellt. Ett lämpligt tillvägagångssätt är att omformulera motståndarens ståndpunkt på ett sätt som accepteras av honom och som styrker den, vilket således gör den svårare att tillbakavisa! (Motsvarar 2 ovan.)
Mot tendentiös flertydighet. Det är vanligt att politiska partier lägger fram ett förslag som är formulerat på ett flertydigt sätt. Det kan tolkas på ett sätt som är gynnsamt för fraktionen F₁, men det kan också tolkas annorlunda och gynnsamt för fraktionen F₂. Kort sagt, vi bryter saklighetsnormen B om och bara om vi vill få folk att bli eniga med oss på falska grunder och med hjälp av ett flertydigt inlägg. (Motsvarar 3 ovan.)
Mot tendentiöst användande av skenbilder. Den vanligaste formen är lätt att formulera. Vi hör att vår motståndare intar ståndpunkten S och vi finner det självklart att med S följer ståndpunkten T. Vi argumenterar så mot T och menar att vi därmed träffar också S. Men vår motståndare upplyser oss då om att enligt hans åsikt följer inte T av S. Trots detta fortsätter vi att argumentera mot T. Då är det inte motståndaren vi argumenterar mot, utan mot en skenbild. Under de religiösa stridigheterna i Indien var detta vanligt. Gandhi måste ofta säga något sådant som »av att jag är hindu följer inte att…«, »av att jag är mot engelsk överhöghet följer inte att…«. (Motsvarar 4 ovan.)
Mot tendentiöst struntprat. Vi ska rösta om huruvida Per eller Pål bör väljas som ordförande för klubben eller partiet. Någon som ivrigt förespråkar att vi röstar på Pål ägnar sig åt att prata om brister i Pers utbildning och om hans otur i vissa sammanhang, och om Påls höga kompetens beträffande saker som inte har det minsta med ordföranderollen att göra. Detta är då inte bara struntprat, utan upplysningar avsedda att misskreditera Per. Bland annat när det gäller kastväsendet, särskilt konsekvenserna av olika kaster, var frestelsen att ägna sig åt tendentiöst struntprat ofta stark. (Motsvarar 1 ovan.)
Mot tendentiösa verklighetsbeskrivningar. Var Gandhis direktaktion x lyckad eller misslyckad? Självfallet ville gandhisterna gärna svara: Lyckad. Hans motståndare hade en tendens att påstå motsatsen. Redogörelser för själva aktionerna och deras troliga såväl kortsiktiga som långsiktiga konsekvenser visade normalt på skillnader. Det var utifrån Gandhis synpunkt viktigt att påpeka svagheter med en aktion och inte överdriva de ibland magra positiva konsekvenserna. Huvudsaken för honom var att framhäva att det bara fanns en sak att göra: att fortsätta med aktionerna och förbättra tillvägagångssättet. (Motsvarar 5 ovan.)
Mot tendentiösa arrangemang av inlägg. De som beslutar om tid och plats för en debatt, val av deltagare och mycket annat som hör till vid en sådan begivenhet har oftast själva åsikter inom det ämne som ska debatteras. Resultatet kan bli att arrangemanget gynnar arrangörernas ståndpunkt. På grund av sin höga status kunde Gandhi tillåta sig att utlysa bönemöten som blev mycket politiska och göra inlägg på politiska möten som snarare blev till bönemöten. Bönemöten var självfallet hindupräglade, men Gandhi gjorde många hinduer upprörda och förbittrade genom att ibland citera Koranen och andra »konkurrerande« religiösa skrifter. (Motsvarar 6 ovan.)

Fundera gärna ett tag över hur en partiledardebatt i TV skulle förete sig om alla inblandade höll på dessa sex enkla normer. Till att börja med skulle de inrikespolitiska kremlologer som mediabolagen avlönar få gå på a-kassa istället.

Det som för mig är speciellt med normerna, är att de känns självklara samtidigt som kontrasten mot verkligheten är så skarp. Man bör kanske ta det politiska samtalet med en nypa salt. ¶ 2010-01-29