SPRÅKET. Litet väl populärt har det faktiskt blivit att klaga på särskrivningar. Plötsligt tycks alla skrivkunniga ha delats i två läger: dels de som förargas över särskrivningar, och dels de som särskriver. Ibland överlappar grupperna varandra. Förargelsens lönlöshet inses lätt: Den som inte intresserat sig för när ord ska ihop-skrivas eller särskrivas, eller för den delen av fullt naturliga skäl inte bör avkrävas sådan kunskap, lär inte plötsligt få lust eller lära sig bara för att någon blev upprörd.
Så jag är väl ute i ogjord sak redan nu, innan jag ens börjat. Men det är svårt att låta bli. Jag tänker dock inte klaga på särskrivningar, utan på överdrivet ihop-skrivande.
Grovt räknat finns tre typer av svenska: talspråk, ledigt skriftspråk och korrekt skriftspråk. Jag menar att de används och bör användas i från varandra skilda sammanhang.
Man ska alltså inte prata som man skriver eller skriva som man pratar, för vad som är tydligt i pratform blir mindre tydligt i skriftform, och omvänt dito. Vanligen lämnas till exempel inga som helst mellanrum mellan orden i tal, vilketskulleblilitetotympligtattläsa om man skrev så. När vi pratar gör vi också… eftersom pratet sker »i realtid« är det också fullt av sociala koder, exempelvis »öööö«, och en massa »och«, och förtydligande upprepningar, och tillbakablickande rättel… eller retroaktiva menar jag rättelser, och ibland frågar vi för att se om den andra hänger med, är exempel på vad pratet är fullt av. Det blir lättare att hänga med i lyssnandet då.
Korrekt skriftspråk tycker jag att man ska använda i sakprosa samt när man själv vill. I alla övriga skrivna sammanhang ger jag hästen Blanka i hur folk skriver, även om jag uppskattar fyndiga eller fina formuleringar.
Sedan finns förstås argumentet från kommunikativ kvalitet, alltså det att särskrivningar kan förvränga det skrivna så att betydelsen inte alls blir klar: »skivad kalv lever med kul potatis«. Men i sådana fall är särskrivningen endast problemets medel, inte dess kärna. Kärnan är i stället flertydighet. Oavsiktlig flertydighet bör undvikas. Dessutom kan nästan alla också förstå varför det är så, när man säger åt dem, om man inte förstås är oerhört osmidig. Detta är däremot inte alls fallet när någon får sig en åthutning för att de skrivit »promenad stig«.
Jag vill dock värna de korrekta särskrivningarna! Likaså vill jag, av mer eller mindre estetiska skäl, göra vad jag kan för att slippa alla fula ihop-skrivningar av ord som bort skrivas med bindestreck.
Flera ord som börjar med ordledet »i« (i betydelsen uti) kan skrivas både i sär och ihop, och en del måste skrivas i sär. Några exempel:
Det finns förstås fler ord än dessa med ordet »i« till förled, och vad som gäller för vart och ett måste man tyvärr lära sig utantill. Enklast är då att lära sig vilka ord som måste skrivas ihop – främst ibland, ihop, ihjäl, ihåg, istadig, itu, ifall, ifrån och ity – för att sedan sära på resten.
Tre av de där orden som måste skrivas ihop sticker ut: ihop, ibland och ihåg. Anledningen är att de ibland eller oftast kan skrivas i sär utan att meningsbyggnaden blir helt tokig:
»Därest man är i bland språkpoliser, är det viktigt att i hop komma i håg vilka ord som bör skrivas ihop eller i sär.«
Ordet »ifall« kan även användas korrekt och särskrivet om det får ett efterföljande »att«, »där« eller liknande:
»I fall att det blir för varmt, så klä av dig och gå i sjön, ehuru i yngre manligt sällskap detta kan bli övermåttan uppskattat.«
»Ibland« i bemärkelsen »det händer stundom« måste förstås skrivas ihop, medan det inte alls blir något fel om man säger att »de blå kulorna ligger i bland de övrigt färgade«, även om i:et känns litet överflödigt.
Att »ha i håg« är att ha något i sitt sinne, och »komma i håg« gör man när någon tanke eller något minne kommer en i sinnet – men en sådan meningsbyggnad tycks förstås litet märklig.
Nästslutligen kan en skock bräkande får komma både ihop och i hop. Här tycks dock finnas en liten betydelseskillnad, på så vis att ihop har en bibetydelse av gemensamt eller tillsammans, medan i hop alltid betyder i grupp.
»Folk som går i hop på sta'n gör det inte nödvändigtvis ihop.«
Likadant är det till sist med »i sär«. Det blir märkligt om man säger »skriva i sär ord«, medan »skriva ord i sär« är bra. (Att »skriva isär ord« går däremot utmärkt.)
Andra i-ord som måste skrivas ihop är dessa: iskärning, isitta(nde), islag, iblanda, itända, ihakning, ihärdig, ikläda, ilasta, iläggning, iplockning, iröra, iråkad och ivägkörd. De är dock litet annorlunda än dem jag nämnde tidigare. Detta för att en korrekt meningsbyggnad hade placerat i:et på »andra sidan« om ordet det fogats till. Vi säger till exempel haka i eller lägga i. Medan »jag irör« alltså betyder att jag rör i något, betyder »igår« att det var uti gårdagen något ägde rum.
Närliggande men litet längre ord av samma sort är iordninglagd och iordninglägga, iordningställa, iögonfallande och iscensätta, som ju kan skrivas ut till »lägga i ordning« och »sätta i scen«. Lägg dock märke till att det egentligen går lika bra att bara skriva dem i sär (»stavningen är högst i ögon fallande«) – det blir till och med litet roligare bildspråk när grundbetydelsen i uttrycket sålunda lyfts fram, på bekostnad av att det låter en smula underligt.
Hur är det med ord som inte börjar på »i« då? Jo, vi har flera uttryck som »över huvud taget« (eller bara »över huvud«) och »litet grand« (eller »lite grann«) som faktiskt får skrivas ihop numera. Min uppfattning är ändå att de gör sig bättre i sär, eftersom de enskilda ledens betydelse och förhållande till varandra framhävs på ett mycket intressantare sätt.
Bindestreck används för att bilda ovanliga sammansättningar, eller sammansättningar där något led består av ett helt uttryck, till exempel »Göteborgs Fria Tidning-redaktionen« eller »bortträngning av illapassande kunskap-fenomenet«. Man kan lika gärna använda bindestreck mellan samtliga delar av uttrycket, som i »Moby-Dick-tavlan«.
Förr användes bindestreck även för att binda samman ordled som på den tiden skulle stavas med stor bokstav, till exempel »Över-Befälhavare«. I egennamn hände faktiskt att bindestreck inte blev använda alls, till exempel »Sveriges Rättstavnings Idkare Förbund«.
Ihopskrivningar tycks ofta nästan vara mera överanvända än särskrivningarna. Ofantligt många är de sammansättningar av ord som faktiskt ska skrivas med bindestreck, men som ändå sätts samman till hela ord av många.
Inte minst ur läslighets-synvinkel gäller detta alla ovanliga sammansättningar. Är man osäker kan man använda SAOL – om ordet finns där så är det vanligt, annars är det inte osannolikt att det är ovanligt. Ögat läser hela ord åt gången, inte bokstav för bokstav, och ovanliga sammansättningar är därför lässvårighetsfällor, i synnerhet om de är ordledsöverberikade och jättelängdbemängda.
Att sära på ordleden i ovanliga eller långa sammansättningar med hjälp av ett bindestreck faller alltså tillbaka på samma argument, som det vilket jag menar är det enda av betydelse för att man bör undvika (vissa) felaktiga särskrivningar – de som är flertydiga – nämligen att kommunikationen annars försvåras, och likadant, menar jag, är det med krångliga meningskonstruktioner, oavsett deras längd, till exempel den grammatiska slalombacke du nyss tvinnat dig ned för.
I korrekt skriftspråk är idealet ett korrekt språk. I skönlitteratur är däremot även det estetiska av större betydelse, och alla regler får (men måste inte) av den anledningen istruntas.
När skrivandet däremot bara handlar om vardaglig kommunikation, vilket det ju oftast gör på nätet, så är det faktiskt inte särskilt noga med de där mellanrummen mellan orden. På den punkten är jag stenhård. ¶ 2011-02-25