SAMTAL. God morgon! Apropå avslutningen på mitt förra inlägg vill jag berätta om ett par retoriska fulknep (eller ibland klavertramp) som tyvärr brukar irritera mig som om jag vore ett eksem.
Det första är när flertydigheten i ordet jämföra används för att klandra någon. Det andra är anknutet till samma missförhållande, men handlar om analogiska argument.
Ordet jämföra kan betyda två skilda saker. I sin ena betydelse är det att förlikna något vid något annat. En hastig språkbruksdefinition kan se ut så här:
Personen S jämför A med B =df. Personen S menar att A och B är mycket lika varandra, så att A och B är helt eller nästan helt utbytbara.
Ordet har även en annan, komparativ betydelse:
Personen S jämför A med B =df. Personen S analyserar A i förhållande till B, i syfte att finna likheter och skillnader mellan A och B.
Det förra anses ofta klandervärt. Skulle jag till exempel ställa frågan högt hur vår sjukförsäkringsreform egentligen skiljer sig från vissa »tokerier« som pågick nere på kontinenten vid det förra seklets mitt, utan att säga något mer, så har jag antagligen förliknat vår regering med den i 1930-talets Tyskland.
Börjar jag däremot peka ut likheter och skillnader, så är det en komparativ jämförelse jag pysslar med. Men när någon försöker sig på sådana här komparativa jämförelser så blir de ofta anklagade för att göra just en förliknande jämförelse. (Ibland är det också frågan om illa maskerade pajkastningsförsök, eller analogisk argumentation, som jag kommer till strax.)
Den som anklagar gör sig i den situationen skyldig till ett litet felslut som kallas ekvivokation, och har därför ingen poäng.
I regel låter den anklagande samtidigt bli att besvara några av de påståenden som riktats mot dem, så att det där utöver även är frågan om felslutet Tu Quoque – ungefär »än du då!« – politikens vanligaste felslut.
En av dessa är litet särskild, nämligen analogin, så vi tar de andra först. Först en tämligen enkel liknelse: »Regnet stod som spön i backen«. Detta är också ett slags bildspråk. Liknelser kan till skillnad från bildspråk springa iväg och bli hela berättelser i form av allegorier, som berättelsen om Babels torn, eller parabler i stil med »man häller inte nytt vin i gamla läglar«.
Metaforer är annorlunda och saknar »som«. Det handlar om att sätta fel beskrivning på något, som till exempel i »nu måste Zlatan leverera« (Zlatan i exemplet är troligtvis inte en entreprenör, men »leverera« är företagsprat), »en pigg färg« (»pigg« är ett humör, något som färger sällan är på) eller »en omänsklig reform« (»omänskligt« är ett sätt varelser beter sig på, medan reformer i regel till och med saknar kropp att bete sig med).
Vårt vardagsspråk är fyllt av små metaforer. Till exempel saknar både språk och metaforer utsträckning i rummet, och kan därför varken vara »små« eller »fyllda« av något.
Det finns andra sätt att göra bildspråk. När vi säger »nu ska du få spö« så menar vi inte att vi ska ge någon stackars person ett gratis fiskespö, och inte heller att vi ska smälla till personen med ett sådant, utan att hon eller han ska få stryk med godtycklig metod. Uttrycket »få spö« har kommit att användas i överförd bemärkelse, och är bildspråk.
Analogier, till sist, är ännu klurigare. Ordet är nämligen oerhört flertydigt. Den kanske viktigaste innebörden i politiska och nästanpolitiska samtal är dock analogin som argumentationsmetod. Detta är vanligt och mycket användbart i etisk diskussion.
Om en situation A och en annan situation B är analoga med varandra i alla relevanta avseenden, och ett visst moraliskt påstående P är riktigt i situation A, så är ett med P analogt moraliskt påstående Q riktigt i situation B.
(En mer träffande beskrivning är möjlig men tidskrävande, så jag avstår.)
Om du är på väg att häva ur dig en upprörd harang om att någon har mage att jämföra X med Y, tänk efter litet först.
Om du istället angriper det moraliskt riktiga i att göra själva jämförelsen, så är ditt svar vare sig något bra eller något försvar. Sitter någon annan och läser eller lyssnar vid sidan av, så tänker de då i bästa fall att ni har lika fel bägge två. Eller så tappar de intresset och börjar tänka på ekvivokationer, som jag, för de är roliga. ¶ 2011-02-19