Anemone Hepatica
PÅ JÄMNA VERSFÖTTER.
av
alla tio tusen ting i natt
och stormens halvskugga
är rötter
all
min inre syn är fylld av rötter
å den ena sidan de som fäster eller brister
och så de som å den andra griper djupare (i väntan
eller
bara för att det är
gripa rötter gör?)
det är höst och knappt ens märkbara inunder löv (och
sedan snö)
försakar bristningsklara och små färglösa paket av tyst
förväntan
en alls inte obetydlig del av sina liv
”Efter blomningen är stängeln
böjd mot jorden. De små
frukterna blir därför liggande i moderväxtens
närhet.”
de väntar ut (fast vinter, inte storm); kan någon
annan tanke vara deras ro? tätt
kurande, där under snö och
löv
alldeles redo att ta spjärn mot
allt omkring sig, skjuta stjälk så snart
som tjälen släpper greppet och en ännu kylig, lätt
spaljé av
solljus tar till sitt det vinterrum som tomt på allting
utom
sina sega barr- och stamtapeter nästan obebott har stått
i ro
åt dem gör jordens lutning varje år en
klätterställning som
de klänger litet upp för, skapar färg och samlar insekters
besök
i tiotusental
tätt sammankurade där under snö och löv, kan någon
annan
tanke finnas för dem?
så ur stormens halvskugga och
alla tio tusen ting i natt
är all min inre syn fylld just med rötter
våra ålderstigna,
säregna och nästan litet sägenlika sådana
och å den andra sidan alla unga,
de som ännu griper djupare och djupare och fäster
