Berättelsen om vända hem
BARNDOMSMINNE. Det var flera år sedan jag gick till sjöss. Inte på det där storslagna och pompösa viset pojkar gick till sjöss i gamla filmer förstås, som i all riktighet borde kallas att gå till havs. Istället handlade det om en liten vattenfarar-fuga om sommaren. Två söner, en far, en hund och deras packning steg ned i en landstigare i byns kanal en fin och somrig förmiddag.
Båten stävade makligt genom kanalens mynning och ut på öppet vatten. Vibrationerna som uppstår i en liten träbåt med en liten tvåtaktare är av ett alldeles särskilt slag. Man blir uppmjukad av dem! Det börjar i rumpan och fötterna, sprider sig utmed ben och ryggrad, och till slut är hela man själv helt mjuk som en konserverad sparris. De alla vardagens hårda torra tankar som gärna ställer till det i huvudet på en ersätts helt av förbiflytande vatten, som på sin höjd kanske ställer till med otyget att klucka till mot båten.
Inte alla hundar tycker om att åka båt, men vår klarade det. Hon hette förresten Esse, och förklaringen ska ha varit att någon som borde ha sett rätt såg fel när hon var nyframvalpad. (-välpt?)
Under solen angjorde vi Lillön, den där näst största på hela fotografiet ovan nära nedre kanten till vänster. Timmarna kvar på dagen försvann in i bad, vadande kastmete och tältspännande. Fantastiskt med små öar som den här är att de mänskliga besökare som emellanåt kommer dit aldrig åker såg- eller grävmaskin. Ett par hektar tallbacke mitt ute i vattnet, hälften risig och otrampad och mystisk.
Sidan av ön man inte kan se härifrån, där är viken vi var i.
Men kvällen kom och kojsar kröps till. I kupoltältet för fyra man sov jag och min bror, och i den liksidiga triangeln sov far och hund. Sömn infann sig.
…och stördes! Mitt i natten började det blåsa och regna. Mycket! Av någon anledning var det till min stora glädje som vi upptäckte att min och brors tält stod i en liten grop som nu förvandlades till en djupnande vattenpöl. Kanske var det att jag sett bilder på sovsäcksdun som skulle värma även om man låg i vattenpölar, och att det faktiskt verkade vara så min egen fungerade. Prylglädje på hög nivå!
Sedan blev det ännu mer spännande, för åskan gick. På den lilla plutt till ö vi låg slog den ned flera gånger. Ändå fick jag lov att sova till slut.
På morgonen var det fortfarande väder. Blåste gjorde det rejält, regnade gjorde det emellanåt och åska gjorde det konstant. Det var inte någon särskilt praktisk belägenhet vi hamnat i, mitt ute på en ö i åskan. Än mindre lockade det att åka eka bland nedslagen.
Far väntade in vad som verkade bli ett uppehåll. Då plockade vi snabbt ihop oss, saker och hund i båten och puttrade iväg över sjön. Nu märktes det verkligen att det blåste, och vågorna var rätt ovarsamma med landstigaren, som ju egentligen inte är mer än lite plywood någon militär fogat samman.
I efterhand (och senast idag när jag pratade med honom om det här inlägget) har jag fått höra av pappa att han var rätt nervös, men behärskade sig för att inte visa det och skrämma upp mig och bror min. Vi var nog rätt nervösa ändå, och ville mycket hellre komma i land och hem än sitta ute på sjön i konstant kastvid och ruskas omkring av vågorna. Den enda som tog det lugnt var Esse. Vissa hundar är bra på sådant. Snart hemma.
Men då dog motorn.
Det har hänt någon gång att jag, på tur i Strömmen i Karlsborg, fått för mig att ro omkring när det blåst lite för mycket för det. En landstigare av det snitt vi satt i fångar mycket vind, och börjar bli svårrodd redan vid några sekundmeter. Nu var det inte heller frågan om bara några.
Iland kom vi ändå – starke pappa rodde hela vägen. Nej förresten, bara halva. Det blåste så västligt att inga andra riktningar än östliga gick att ro. Båten fick vi komma tillbaka och hämta en annan dag, och ont i armarna hade han i en vecka efteråt, allra minst.
Nå. Hade det här varit ett sommarprat i P1, hade här spelats en melodi. Kanske vore syftet att skyla över halvtaskig berättarteknik och tafatt dramatik. Extra passande kunde ha varit Jag trivs bäst i öppna landskap, där Ulf ju sjunger att han vill bo nära havet så att själen kan få ro. Ni kan ju tänka er den som avslutning på berättelsen. ¶ 2009-08-05