Boléro de la Belinda
DEBATT.
Boléro tillkom 1928 under släkten Ravels årliga semestervecka. Uruppförandet samma höst blev en succé. Men när slagverkarens obarmhärtiga arbete till slut blev för mycket för en juvelbehängd dam i publiken skrek hon: ”Han är galen, han är galen!”
Kritikerrosorna lär inte ha glatt Ravel hälften så mycket som damens reaktion: ”Aha, hon förstod.”
Jenny Leonardz, Svenska Dagbladet
Det sägs att Maurice Ravels Boléro på något vis blev förbjuden att spela i nattradion. Någon hade upptäckt en förhöjning av antalet begångna självmord de nätter som stycket spelades. Jag vet inte om det är sant, eller om musikstycket i så fall var orsaken. Är det ett stycke mental tortyr?
Hur förklarade de i så fall att han lyckades skriva musik med en sådan van Gogh-effekt? Begynnande Alzheimer och att han inte ska ha kunnat använda vänster hjärnhalva i kompositionsprocessen har slängts fram som förklaringar till hur Maurice kunde skriva något så storslaget repetitivt. Men på detta följer ju inte att lyssnare förlorar lusten att leva.
Själv hävdade han förståeligt nog att pratet om galenskap var nonsens. Hans föresats hade varit att skriva ett längre stycke, bestående av ett enda sammanhängande crescendo, och det hade han också gjort. För mig behövs egentligen ingen ytterligare orsaksförklaring, så jag undrar vad de musikforskare som pratar om hjärnskador egentligen hör, som jag missar.
Men visst är det något märkligt som händer i en, under de där sista takterna när musiken brakar lös som en skenande tropp cirkuselefanter? Kanske beror det på det närmast hypnosliknande tillstånd man drabbas av redan efter sju–åtta minuter. Nu njuter jag förstås något oerhört, men då är jag också sådan att den musik jag uppskattar som allra mest är av en sort som de flesta jag brukar umgås med går upp i limningarna av, så det bevisar knappast något. Kanske ligger det ändå något i sägnen den här gången.
Nåväl. Varför denna oväntade musikhistoriska reflexion bland all politik? Jo, jag funderar över om inte SVT:s program Debatt borde förbjudas från att sändas dagtid, även via nätet.
Parallellen är långt ifrån osökt. Debatt kan mycket väl vara en produkt av begynnande galenskap, även om de inblandade nog hellre vill se det som en ”pågående utveckling av formatet”. Diskussionerna är klart repetitiva – det enda som förändras är volymen – och mot slutet blockeras allt lyssnande av en stegrande inre frustration. Efteråt drabbas åtminstone jag obönhörligen av en stark längtan att sonika kliva ur världen och lämna den åt sitt öde.
Just så föreställer jag mig att det känns att tappa fattningen till Boléro. Så när nu Expressens Eric Erfors faktiskt kallar programmet för just mental tortyr, då kan jag liksom inte låta bli att göra tes till syntes.
Klippet nedan börjar mitt i ett avsnitt om sänkta löner för unga. Som kulturuttryck är detta visserligen medelmåttigt, men plugga ändå in hörlurarna, slå upp klippet på helskärm, och unna dig dessa femton minuter dubbel mental tortyr.
Någon undrar kanske förresten vad som händer där mot slutet. Tjejen frågar hur hon ska hinna ha tre jobb till halv lön och utbilda sig samtidigt, och blir uppläxad för att hon är lat eller snål eller något. ¶ 2011-10-02