KUNDTJÄNST. Här är första säsongen av Cirkus Telia, ett samtida science fiction-drama i tre akter. Based on a true story!

Första akten: Beställningen

13 oktober 2010. I dagarna byter jag till Telia-abonnemang och köper samtidigt ny mobiltelefon. Min förra operatör är HI3G (eller »Tre«).

Egentligen är jag rätt nöjd med HI3G. De har skärpt till sig vad gäller support och faktiskt varit bra. Därför har jag (nästan) lyckats bortse från att de åtminstone till en början satte ut olagliga master i skogen, som fick drivas med dieselgeneratorer flera månader i sträck för att inte upptäckas.

Byter abonnemang och mobil gör jag för att min nuvarande mobil har börjat trilla isär, och för att mina mobilräkningar till mera än hälften består av samtal till Telias mobilnät. Billigare och mer fungerande, alltså. Så nu, adjö till Tre.

Äventyret börjar med att jag väljer telefon, abonnemang och bindningstid på Telias hemsida, fyller i alla uppgifter och skickar iväg beställningen. Jag beställer även portering av mitt nuvarande nummer, och väljer SMS-avisering av postpaketet med telefonen i.

* * *

Så här långt har allt gått smidigt.

Men nu inser jag att nummerporteringen kanske kommer att föregå leveransen av telefonen, vilket innebär att jag inte kommer att kunna ta emot SMS-aviseringen och hämta ut paketet. My bad. Alltså ringer jag Telias support. Jag får först svara en robot på märkliga frågor och ange vilket telefonnummer saken gäller. Sedan får jag reda på att Telias automatiska utvärderingsrobot kanske ringer upp mig litet senare, för att kolla vad jag tycker om deras support.

En smidig idé som de implementerat är att man slipper lyssna på telefonkön om man inte vill; trycker man på direkt uppmaning in knappen 1, så rings man nämligen upp av supporten när det är ens tur i kön. Men jag får för mig att jag hellre väntar och lyssnar, och hänger kvar i luren. Och sedan får jag vänta.

Efter tio minuter tröttnar jag och vill bli uppringd istället. Jag trycker på 1. Ingenting händer. 1 1 1 1 ett

Nähä.

Jag lägger på, börjar om, ringer upp, gör om, och när roboten sagt »…tryck 1«, så trycker jag på ett. Den här gången fungerar det.

En kvart senare ringer telefonen. Jag förklarar mitt ärende. Men kvinnan som svarar förstår inte mitt ärende. Istället blir hon arg. Tre arga gånger förklarar hon att jag ju kommer att få papper hemskickade där jag kan fylla i om jag vill ha SMS-avisering eller inte. Jag påpekar (trevligt) att sådana papper har jag redan fyllt i, fast digitalt, när jag gjorde beställningen. Det håller hon inte med om. Till slut tycker jag (fortfarande trevligt, för jag har jobbat som högstadielärare och sugs inte med i sådana där humör) att nu får det vara tack för mig, så jag avslutar samtalet innan hon hinner bli sams igen. Efteråt hoppas jag förgäves att utvärderingsroboten ska ringa upp.

* * *

Ett par dagar senare får jag post. Det är fullmakten för nummerporteringen. Jag skriver under den och skickar tillbaka i bifogat kuvert. Jag ringer Telias support en gång till och pratar med roboten som kopplar mig vidare till kösystemet. Den här gången vill jag inte bli uppringd och trycker inte 1. Tio minuters kö senare svarar en (tack och lov) helt annan kvinna. Jag förklarar samma ärende. Hon blir inte arg på mig! Däremot blir hon så intresserad av vad hennes kompisar pratar och skrattar om – jag hör dem där i bakgrunden – att hon distraherat ber mig att dröja innan jag hunnit berätta färdigt.

Tre–fyra minuter senare är hon tillbaka i luren.

– Då ska vi se, vad gällde det för telefonnummer?

Suck.

– Eller jag behöver visst ditt personnummer ser jag nu, fortsätter hon innan jag hunnit svara.

(Varsågod.)

– Och du ville veta när numret flyttades?

Frust. Men jag är förstås både trevlig och förklarar en gång till. Självfallet är jag även god och dröjer ytterligare ett par minuter.

När hon återvänder till samtalet så knappar hon länge på vad som förhoppningsvis inte är en skrivmaskin, någon modeblogg eller kanske Quake 4, och meddelar till slut att hon bifogat beställningen ett meddelande till säljavdelningen att de ska skicka ett pappersavi. Tydligen gick det inte att ändra beställningen, gissar jag, men bifogade meddelanden är förstås bättre än ingenting alls. Hon blev ju inte ens arg. Tack tack, säger jag, och börjar förstå varför de använder så många robotar.

Den här omgången tog ungefär lika lång tid som den förra, alltså tjugo minuter. Utvärderingsroboten behagar inte ringa.

* * *

Ytterligare några dagar passerar, och under tiden får jag mera post. Först helt ointressant sådan från Telia, om att en kreditbedömning kommer att göras, tillsammans med ett meddelande från ett annat företag om att Telia har gjort en kreditbedömning.

Ett par dagar senare får jag ett avtal som ska undertecknas. Alla förifyllda uppgifter är korrekta, till exempel vilken mobil jag vill ha, vilket abonnemang jag vill ha och vilket personnummer jag vill ha. Någonting om SMS-avisering av postpaketet, det står där däremot inte. Det medföljande brevet vet att berätta att nummerporteringen kommer att ske den elfte. Till dess kommer de inte att ha hunnit leverera vare sig SIM-kort eller telefon, tänker jag mig.

Jag ringer Telias support igen. Den här gången har jag snappat upp ordet »varuleverans« från deras brev, och manipulerar med telefonistroboten så att jag hamnar på den avdelningen. Jag kopplas omedelbart fram till en (tredje) kvinna. (Hur ser deras rekrytering egentligen ut? Är telefonsupportbranschen så ojämställd?) Jag förklarar att jag vill dubbelkolla att jag kommer att få ett pappersavi, och hon dubbelkollar. Det kommer jag att få! I alla fall enligt bifogat meddelande.

Total tid i telefon: Två minuter. Första positiva upplevelsen av deras support. Så snart utvärderingsroboten får nys om detta ringer den givetvis upp mig. Äntligen får jag möjlighet att recensera samtalet jag nyss haft. Vilken tillfällighet. Kvinnan blev ju inte arg på mig och klarade ut mitt ärende med den äran. Men sedan gissar jag att mitt betyg även kommer att användas för att utvärdera Telias support överlag. Ställd inför dilemmat att antingen behöva ge den här kvinnan ett rättvist omdöme trots hennes kollegors tafflighet, eller också det omvända, väljer jag att (fortsatt trevlig) lägga på luren i robotens öra.

* * *

Några dagar senare får jag post. Det är inte roboten som är arg för mitt abrupta avslut. Istället är det en (mycket kryptisk) lista över mina reserverade nummer hos Telia. De meddelar:

Om mobilnumren har flyttats från en annan mobiloperatör och fortfarande är reserverade, ber vi er snarast kontakta oss och meddela hur ni avser att använda numren. Har de reserverade mobilnumren inte aktiverats före den tidpunkt som anges i specifikationen, kommer er reservation att upphöra och era mobilnummer attgå [!] förlorade.

Stön. Vet de inte redan hur jag avser använda mina nummer? Varför måste jag berätta det igen?

Nåväl. Jag får fyra veckor på mig, så det får bero. Dessutom har Telia redan tagit över mitt nummer, det är ju det brevet gäller, så jag har ändå ingenting att ringa dem med. (De har förresten epost-support också, men det är vanligtvis lättare att få tydliga besked från Andreas Carlgren än från sådana tjänster.)

* * *

Dagen därpå får jag mera post. I det ena kuvertet ligger mitt nya SIM-kort, med instruktioner för hur jag börjar använda mitt abonnemang. I det andra kuvertet meddelas att jag numera har ett abonnemang hos Telia. Efter alla förvecklingar frågar jag mig (nästan) om jag fått abonnemanget av en ren slump, eller om det faktiskt tillsänts mig med anledning av att jag beställt det. Någon telefon att stoppa SIM-kortet i har jag inte fått.

Som tur är har jag en robust liten GSM-telefon liggandes, helt obunden från allt vad operatörer heter. Den är från min tid med kontantkort, och av den där sorten som gubbar får tryckta i näven när de rasar in på Expert och ryter att JAG SKA HA EN MOBIL SOM MAN KAN RINGA MED.

Den ska väl under alla omständigheter fungera. Jag provar SIM-kortet i den.

Jubel och idioter, det fungerar!

Så nu kan jag till och med ta emot SMS-avier, om jag händelsevis skulle få några sådana. Att jag redan fått en näve brev i ärendet, behöver ju inte innebära att jag får just det där brevet jag faktiskt bett om. Eller?

SLUT PÅ FÖRSTA AKTEN

Efter pausen stundar den spännande andra akten,
i vilken jag kanske får en mobiltelefon med posten.

Vi frågar Eva

En av Telias alla robotar, även den en kvinna.

* * *

Andra akten: Som ett brev på posten

30 oktober 2010. I första akten berättade jag om hur jag kämpat mig till en brevavisering av postpaket, om hur jag slagits mot massor av robotar och en arg människa, och så förstås om hur många brev jag fått om att få en telefon, utan att få någon telefon.

Bara någon dag efter att jag publicerade det inlägget så kom min telefon faktiskt på posten. Med brevavisering! Mycket bra, precis som jag kämpat för.

När jag beställde telefonen och abonnemanget så fick jag ett erbjudande om att köpa ett litet större minneskort, och det tackade jag ja till. Ett par dagar efter telefonen kom även minneskortet på posten. Försändelsemaximeringen skördar nya segrar! Men de här två kom åtminstone inom rimlig tid från varandra.

* * *

Ett annat erbjudande jag tackade ja till när jag lade beställningen var att få Telia Navigator kostnadsfritt i två år. Det kan ju vara kul att veta var man är när man är ute och går med sin telefon. Den beställningen var jag givetvis nyfiken på, så Navigator hann jag ganska snart prova.

Men efter ytterligare några dagar blev det märkligt igen: Jag väcks en lördagsmorgon av ett robot-SMS som meddelar att jag nu debiterats för nästa månads prenumeration på Navigator. Va?

Jag avbeställer genast min prenumeration, eftersom jag upptäcker att Telia Navigator är fullt av tilläggstjänster som jag ännu bara »provar på«. De kommer säkert också att debiteras inom bara några dagar, och då blir det dyrt.

Efter en halvliter kaffe ringer jag Telias support. Av roboten tilldelas jag en minuts väntetid, och efter fem minuter får jag berätta för en ännu en kvinna (jämställdheten är oförändrat dålig sedan akt 1) vad jag har på hjärtat. Det blir en hel del förklarande. Efter fem minuter har hon nästan förstått:

– Så de frågar redan nu om du vill ha kvar tjänsten sen om två år, efter att dina fria år gått ut?

Nej. Jag förklarar litet till.

– Vi ska se om de är där på den kundtjänsten nu… Vänta litet.

Tack! Jag väntar.

I en kvart väntar jag till absolut telefontystnad.

Sedan svarar en robot. Roboten läser upp en meny, men bara det sista alternativet passar. Jag trycker 5 för övriga ärenden. Genast replikerar roboten: »Våra öppettider är…«.

Jag uppskattar att roboten vare sig tror att jag är litet bakom flötet eller synsk. Den skriver mig inte på näsan genom att säga att kundtjänsten är stängd, utan bistår sakligt med all nödvändig information – det vill säga öppettiderna – för att jag själv ska kunna räkna ut ifall det var vid rätt eller fel tidpunkt, på rätt eller fel veckodag, som Telias support vidarekopplade mig till Telia Navigators obeman- och -kvinnade kundtjänst, där jag fick vänta i en kvart på att den helgslöa roboten skulle behaga svara.

Men när jag nu ska till att berätta att deras kundtjänst var stängd för den där kvinnan som jag talade med tidigare, så lägger roboten på istället för att skicka mig tillbaka till henne. Kanske hade den hört hur illa jag behandlade utvärderingsroboten och ville ge mig litet öga för öga. Men jag antar att kvinnan ändå gått vidare i arbetslivet, och skjuter helt enkelt mitt ärende på framtiden.

* * *

På måndag infaller framtiden. Nu är jag litet stursk mot den där första roboten som man alltid får prata med när man ringer Telia, och säger att jag vill ta ett allvarligt snack med Telia Navigator. Hon förstår mig genast och langar mig vidare till den lata Navigator-roboten.

Den manliga människa som jag faktiskt får prata med, efter att jag sagt övriga ärenden till roboten, han meddelar med mycket överseende mimik (sådant hörs) att jag ju inte bara kan aktivera Navigator hur som helst. Jag måste vänta på brevet som kommer vilken dag som helst.

Aha… brevet.

För det stod nämligen »voucher« i beställningen, får jag veta. När jag nu slår upp ordet ser jag att det betyder »presentkort«.

Vad ordet däremot inte betyder är att jag kan börja använda tjänsten, utan först måste jag alltså få ett brev med ett presentkort i. Gissningsvis är det inte ett fint och personligen underskrivet presentkort som går till en butik och hämtar min produkt med. Istället är det nog bara ett fult och vanligt trippelvikt ark med en liten kod på, som jag sedan ska mata in i en ruta någonstans på internet, för att därigenom aktivera min prenumeration.

Proceduren är alltså den följande: Telia tillsänder mig ett brev som någon av deras robotar skrivit ut. I brevet finns en kod på ett papper. Den koden ska jag sedan mata in i min telefon och skicka till en av Telias robotar via internet, kanske till och med samma robot som skrev ut koden. Först därefter aktiverar de den personliga och helt nätbaserade tjänst som jag kostnadsfritt får av dem.

Ännu ett brev! De blir bara onödigare och onödigare.

* * *

Numera har det gått två veckor sedan jag debiterades och sedan presentkortet skulle komma vilken dag som helst. Det har dessutom gått över fyra veckor sedan jag lade beställningen.

Men något presentkort har jag inte fått än.

Plötsligt har Telia alltså slutat skicka brev till mig. Och jag som trodde att de gillade att skicka brev. Eller är det den lata roboten som maskar? I vilket fall så drabbades jag av separationsångest och har börjat jaga dem igen, i andra ärenden. Men om det berättar jag i nästa akt.

SLUT PÅ ANDRA AKTEN

Efter pausen stundar den spännande tredje akten,
i vilken jag beställer bredband till min nya lägenhet,
och går en fasansväckande dust mot Telia Mobilsvar.

Robotar
* * *

Tredje akten: Sammansvärjningen

1 december 2010. Mobilsvar – det kan ju vara bra att ha, tänker jag, och aktiverar funktionen genom att ringa röstbrevlådan och trycka på en siffra när jag uppmanas till detta. Ett par timmar kan det ta innan allt är i ordning, berättar roboten i luren.

Men det tar inte ett par timmar. Istället händer inte någonting alls. Under de närmaste tio dagarna aktiverar jag mobilsvaret ytterligare fyra gånger, men utan resultat. Nu ringer jag Telias support, och får som vanligt prata först med en robot och därefter med en kvinna. Kvinnan aktiverar mobilsvaret, och när jag omedelbart därefter slår röstbrevlådan en pling så är den äntligen i ordning. Det var ju inte så svårt.

Dagen därpå är det dags att beställa bredband till nya lägenheten som jag strax ska flytta till. Igen. Den första beställningen studsade. Trött på Telias robotar dristade jag mig att beställa bredband av ett annat företag som, visade det sig, inte »har några erbjudanden« på den adressen. Bara Telia tycks kunna koppla upp mig därifrån, så ännu en gång tvingas jag ringa deras kundtjänst. (Eller är det deras support jag ringer till? Varför skiljer de på support och kundtjänst, är det olika saker?)

Telia vill veta fler saker än bara min nya adress. De behöver antingen telefonnumret som föregående hyresgäst i lägenheten hade, eller också lägenhetens »FB-nummer«. Jag lovar kvinnan att jag ska skaffa fram någotdera.

Hyresvärden visar sig inte veta vad FB-nummer är för något. Men det ska väl inte ta stopp redan där. Som tur var hade jag redan tidigare sökt upp den förra hyresgästen, innan han flyttade ifrån min nya lägenhet, och slår honom en signal. Snart sitter jag alltså redo med det där telefonnumret som han hade när han bodde där.

När jag nu ringer till Telia igen, så vet jag redan vilket abonnemang jag ska ha, eftersom jag redde ut det vid det förra samtalet. Mannen (!) jag pratar med kallar mig kungligt nog för ”Ni”. Han meddelar att telefonnumret jag fått av killen som använt det i lägenheten är felaktigt, men hittar strax ett annat nummer som han menar stämmer.

Det är litet underligt, för jag och min nya lägenhets tidigare hyresgäst dubbelkollade tillsammans att jag fått rätt nummer av honom. Dessutom kunde ju Telia inte hitta några nummer alls för lägenheten när jag talade med dem någon halvtimme tidigare, medan de nu helt plötsligt hittar alla möjliga nummer.

I vilket fall så ser vi till att allt blir beställt. Av någon märklig anledning blir totalsumman ungefär två tusen kronor lägre om jag inte beställer bara bredband, utan därpå även bredbandstelefoni. Det kostar för det första litet mindre i månaden även efter alla eventuella erbjudandetider har passerat, och för det andra så slipper jag betala femtonhundra kronor i anslutningsavgift.

Blev jag kanske lurad? Jag vet inte det. Men jag spelar ändå alltid in alla köp-samtal, och repeterar noga allt jag får höra så att jag kan få det bekräftat av försäljaren. Den enda nackdelen med den metoden, kan jag säga nu i efterhand, är att Telia fakturerar utan att någonstans berätta vad sjutton det är jag betalar för.

Nåväl. När jag efter bredbandsbeställningen lägger på, så får jag SMS. Någon har ringt mitt nya mobilsvar och lämnat ett meddelande! Jag ringer genast för att lyssna.

Men något meddelande får jag inte höra. Istället får jag kämpa emot två kvinnliga robotar som tycks ha sammansvurit sig mot mig. Den första roboten berättar väldigt gärna om nyheter i Telia mobilsvar när jag ringer upp, men tycks i övrigt ha till huvuduppgift att läsa upp godtyckliga knapptryckningsmenyer för mig.

När jag trycker på något av hennes menyalternativ, så tar den andra roboten över. Hon berättar att om jag trycker stjärna så får jag höra det senast uppspelade meddelandet. Det vill jag gärna göra, så jag trycker stjärna. Då tar den första roboten över igen. Hon säger först »startläge«, och läser därefter upp en av alla sina menyer. Ett av hennes menyalterativ är att lyssna på meddelanden. Det vill jag göra, och trycker på ett.

Därvid tar den andra roboten åter över, och frågar mig om det är första gången jag kontaktar dem i detta ärende. Ja, svarar jag, för jag har aldrig ringt mobilsvaret för att lyssna av ett lämnat meddelande tidigare. Men trots att jag svarar lydigt på frågan så får jag inte höra något meddelande.

Samtalet förvandlas sedan till en karusellfärd mellan menyer och robotar, stjärnor och startlägen, men mitt meddelande får jag aldrig höra. Ibland svarar jag att det är första gången jag kontaktar de båda robotarna i detta ärende, andra gånger att det minsann inte är den första. Oavsett vilket så får jag inte höra mitt meddelande. Inte heller hjälper det att till äventyrs lyda några andra instruktioner som antyder att jag kanske kan få höra mitt meddelande om jag bara är snäll och trycker på rätt knappar.

Efter en kvart eller så (nej jag skojar inte) får den första roboten plötsligt för sig att jag har ett gammalt meddelande. Gammalt? Sedan när? Och inte heller detta mitt nya gamla meddelande får jag höra när jag försöker, tydligen. Däremot får jag gång efter annan berättat för mig att jag kan trycka på stjärna om jag vill höra det senast uppspelade meddelandet.

Var är mitt meddelande? Hur kan det vara gammalt redan? Det kom ju nyss! Jag har ju aldrig hört det! Det har gått tjugo minuter. Jag känner mig som Jonathan Pryce i Brazil fast utan kärlekshistoria och rörmokarhjälte.

Till slut väljer jag från någon meny att jag vill ha hjälp, för ibland berättade den första roboten att jag kunde få det. Nu läser hon upp helt nya siffror som ingen någonsin berättat att jag kan trycka på. Flera verkar lovande: Man kan trycka 9 för nästa meddelande, 7 för föregående meddelande, och tacknämligt nog för den robottrötte går det att trycka på 8 om man vill ta en paus.

Men hon berättar inte när jag ska trycka på dem. Jag försöker direkt, men då händer ingenting alls.

Jag fortsätter att ledsagas som Theseus i labyrinten av de båda robotarna, irrar runt bland menyer, instruktioner och tjänstvilliga men fullständigt sammanhangslösa frågor om det ena och det andra, och provar givetvis att trycka 6 och 9 i litet olika sammanhang. Till slut lyckas jag faktiskt få den första roboten att säga något som jag känner igen, nämligen »togs emot«-snutten som alla som lyssnat av ett mobilsvar är bekanta med. Äntligen ska jag få höra mitt meddelande!

Men meddelandet spelas inte upp. Istället får jag höra en av alla menyer.

Raskt försöker jag genomföra samma magiska knappkombination som nyss, och hamnar till slut åter vid det där »togs emot«-beskedet. Den här gången lyssnade jag hela tiden extra uppmärksamt, och lade märkte till att mitt röstbrevlådemeddelande faktiskt spelades upp innan roboten berättade när det togs emot.

Varför hörde jag då inte meddelandet redan första gången? Jo, meddelandet består i sin helhet av ett svagt »klick«.

Stunden griper tag i mig och tillvaron stannar av. Jag måste få höra det förbannade meddelandet en gång till, och enligt den andra robotens instruktioner trycker jag därför på stjärna. Det var ju det den knappen skulle göra. Men då tar menyroboten över, och istället för mitt meddelande får jag höra att jag ännu en gång nått fram till »startläge«.

Nu orkar jag inte mer robot, och trycker på 8 för att ta en paus. Roboten ignorerar mig och pratar på med sina menyalternativ (eller om den andra roboten tog över, jag minns inte).

Det är dags att ge upp. Jag orkar ändå inte höra det förbannade klicket en gång till. Nu vill jag ta bort det, utradera det från jorden.

Men det är lättare sagt än gjort. För att ta bort det ska jag enligt roboten trycka på 6. Första gången jag lyckades komma till hjälp-menyn, men godtyckligt nog inte de följande tre gångerna jag lyssnade på samma budskap, så fick jag även reda på att jag måste trycka på den där sexan samtidigt som meddelandet jag vill radera spelas upp. Eftersom meddelandet bara består av ett klick, så har jag knappast så mycket som en halv sekund på mig att träffa knappen. På tredje försöket misslyckas jag inte.

Nu är det hemska meddelandet äntligen borta. Vid det här laget är jag så trött på Telias robotar att jag överväger att ringa supporten och stänga av mitt mobilsvar igen, men så snart jag minns att de har en robot som svarar åt dem låter jag bli.

Men vem var det förresten som hade ringt? Vad för människa var det som enbart lämnade en pålagd lur i röstbrevlådan, och därigenom orsakade mig en halvtimme av frustrerat slagsmål med två av Telias mest korkade robotbruttor?

Jag provar först att söka efter numret som stod i röstbrevlåde-SMS:et i några telefonkataloger på nätet, men allt jag får reda på är att det ser ut att gå till någon adress i Timrå. Jag känner väl ingen i Timrå?

Till slut kollar jag VemRingde.se, och där fanns numret.

Så, vem var det som fucking ringde?

Det var en robot. Det var Telias automatiska kundundersökningsrobot som hade ringt. När jag visade mig vara upptagen med att beställa bredband från Telia, så lämnade hon ett besviket klick i min röstbrevlåda.

Sedermera har den där andra röstbrevlåde-roboten försvunnit spårlöst, hon som frågade vilken gång i ordningen jag kontaktade dem i detta ärende och berättade om att jag kan trycka stjärna om jag vill höra meddelandet igen. Kanske fick hon sparken.

Alla mysterier har alltså i någon utsträckning nått sina respektive lösningar.

Utom ett: När kundundersökningsroboten talade med mitt mobilsvar, så hade jag egentligen redan aktiverat (och vid ett par tillfällen fått användning för) funktionen samtal väntar, alltså den där som gör att det låter tut tut i örat när någon annan än den jag pratar med ringer till mig, och vem det är som ringer går att se på mobilens display. På något sätt tog sig Telia-roboten tydligen förbi den funktionen och hamnade direkt i röstbrevlådan i stället.

Men jag förvånas inte längre. Telia och telefoni verkar liksom inte riktigt höra samman.

SLUT PÅ TREDJE AKTEN

Robotar
* * *

Epilog

Tyvärr eller som tur är förnyades inte serien för någon andra säsong. Av det ofärdiga materialet framgår dock något om det ändå ganska spännande innehållet i den planerade fjärde akten.

Det hände fler saker, bland annat med Telia ”Säker surf”. Det var något slags antivirus och brandvägg som jag varken kunde eller ville använda, som jag inte hade beställt eller installerat, men som jag tydligen behövde avbeställa för att inte behöva betala fler än den första fakturan för. Men nu ställdes den andra säsongen som sagt in och det blev aldrig någon fjärde akt. ¶ 2010-12-07