PASTISCH. ”Ska man göra något så ska man göra det ordentligt.” Attityden är nemesis till konsten att låta de skrivna orden direkt följa tankarna, och därigenom till den här textens själva föresats. Bara den föregående meningen tog många minuter att formulera, för den ville inte bli som jag ville att den skulle.
Jag älskar och hatar kvalitet. Särskilt känslan för kvalitet är föremål för mitt kärlekshat. Diskrepansen som uppstår när handlagets utveckling inte håller jämna steg med omdömets utgör omfattningen hos det som kallas prestationsångest.
Numera finns digitala verktyg som spårar och rättframt presenterar varje förändring i en tillblivande text. Med redigeringshistoriken som verktyg kan avståndet mellan handlag och omdöme (eller mellan snille och smak) mätas. Vid varje förändring i texten tillkommer vissa ord medan andra sållas bort. Skribentens prestationsångest har ett matematiskt mått i kvoten av antalet förkastade tecken genom antalet tecken i den slutliga texten.
För alla de texter som påbörjas utan att avslutas är kvoten lika med oändligheten. Nagelfarandets gradskala har således ingen övre gräns, vilket torde kännas bekant för alla som någonsin drabbats av den antiklåda som skrivkrampen är. (Anti-klåda, inte antik-låda.)
Kvalitet och kvantitet brukar sättas i motsats till varandra, på ett sådant sätt att skaparen förutsätts kunna fokusera på enbart det ena eller det andra. Av någon anledning hörs sällan någon föredra kvantitet framför kvalitet. Nu synes dock det ena på vissa sätt förutsätta det andra. Texter som skrivs med omfattande och talrika revideringar blir sällan sämre eller ens likvärdiga vad de hade blivit utan att utsättas för samma simultangallring. Vårt mått på skrivarvåndorna, alltså andelen förkastade tecken, är i högsta grad kvantitativt, och ökar dessutom i takt med den slutliga textens kvalitet. Här är alltså kvaliteten kvantitetens medlöpare.
För mig är den detaljen intresseväckande och ställer det hela på huvudet. Förkastandet, förnekandet och nejandet är ju (själv)disciplinära handlingar i bjärt kontrast till dagens bejakandeparadigm, där den naturliga lösningen på varje samhälls- eller personproblem är mer av något, och livsuppgiften är att bli allt du kan bli. Men mycket som jag kan bli vore inte särskilt lämpligt. En bättre idé är att bli bara vad jag faktiskt borde och har tid med. Självförverkligandet måste preciseras till en urvalsprocess.
Och kvalitet måste vara en fråga om just selektion, alltså något av en motsats till inklusivitet. Vårt kvalitetsmått är ofullständigt. Det räcker inte att skriva och sudda ut för att höja graden av kvalitet. Det är urvalsprocessens omfattning som approximeras av det sagda och sedan tillbakatagna, inte kvalitetens. Tingen blir inte bättre av att gränslöst växa i alla riktningar, utan av att de sämre delarna inte utvecklas vidare medan bättre får större utrymme att kultiveras.
I själva verket älskar jag nog inte kvaliteten, så som jag påstod tidigare. I stället tycker jag bara om känslan av att kunna pryda min självbild med ett väl genomfört urval. Inte heller hatar jag den. De olustiga känslorna riktar sig nog snarare mot den ökande tankebelastning som en tvångsmässig urvalsprocess ger upphov till. Selektionen orsakar ju samtidigt ett höjt ideal och hinder för att uppnå det. Tydligen var det till den slutsatsen texten ville komma. ¶ 2015-10-04