LIVSSTIL. God morgon! En artikel om kanske oskäliga hyreshöjningar i Stockholms innerstad kom mig att tänka på ett stycke vettig livsfilosofi.
Medan hyrorna i innerstaden föreslås höjas med uppemot 7 procent, är det runt 2 procent som gäller i ytterstaden. Varför? Det handlar om någon ny modell för prissättningen, som bättre ska ta hänsyn till vad hyresgästerna tycker är värdefullt med en lägenhet. Viktigast är tydligen den geografiska placeringen.
Pelle Björklund är vd för Svenska Bostäder och ordförande i Hyreskommittén. Han försvarar höjningarna i innerstan.
– Det är ganska tydligt att man värderar fördelarna att bo centralt högre än att bo mer perifert. Då tycker vi också att det ska återspeglas i hyressättningarna.
Innerstadsborna får troligtvis generellt högre höjningar de närmaste åren, enligt honom. Han medger att segregationen kan komma att öka, men att det är rimligt att bruksvärdet har betydelse.
– Det finns en viss risk att alla inte har råd att bo överallt i staden, men det är nog den verklighet vi har, säger Pelle Björklund.
Om detta med centralt och perifert vill jag prata litet. Örebro är Sveriges sjätte största tätort med över 100 000 människor. I Glanshammar ett par mil utanför är vi däremot däremot bara drygt 700 människor som bor. En viktig anledning till att jag flyttade ut ur Örebro och in i Glanshammar var att jag ville bo mera centralt. I Örebro kändes det nämligen som jag bodde rätt så långt ute i periferin. Så känns det fortfarande när jag sätter mig på bussen dit.
Jag menar förstås inte att detta är någon djup och allmänmänsklig insikt jag nu upptäckt och förmedlar, utan poängen är att det där med ”centralt” och ”perifert” är helt relativt vem man råkar vara. Jag råkar vara en promenerande människa och städer tenderar att vara bullriga och otrevliga att gå omkring i. Här ute bland dagbrott, dungar, hagar och skogar bor jag helt klart mitt i smeten.
De ombytta rollerna i detta är visserligen en lek med begrepp, men allvaret är så tungt att jag tänker plocka fram litet äldre filosofi än jag brukar. Zhuāngzǐ levde i Kina omkring år 300 före vår tideräkning.
Huìzǐ sade: ”Jag har ett stort och värdelöst träd. Stammen är så knotig och ojämn att det är odugligt till plankor och grenarna så förvridna att de inte går att såga enligt någon geometri. Det står alldeles intill vägen, men ingen snickare ser ens åt det …”
På detta svarade Zhuāngzǐ: ”Har du aldrig sett en vildkatt smyga på sitt byte? Den studsar sedan omkring åt höger och vänster, över och inunder, till dess den fastnar i en fälla eller dör i en snara. Å andra sidan har vi jaken med sin enorma kropp, stor som ett moln [fastnar den inte i några fällor], men fånga möss kan den inte.
”Om du har ett stort träd och inte någon aning om vad du ska göra med det, varför inte plantera om det strax utanför din tomt? Där kunde du sedan ägna dig åt just ingenting under trädet och vila i dess skugga. Ingen skulle hugga ned det för dig eller förstöra det på något annat sätt, för vem ger sig på något så värdelöst?”
Här är vi mitt i filosofin om vad som brukar kallas värdet av det värdelösa, men som rättare nog borde sägas handla om värdet i det som allmänt anses värdelöst. För Zhuāngzǐ fanns åtminstone två aspekter av detta. Dels handlade det om värdet i att själv vara obrukbar för andra, så att man blir lämnad i fred och kan spara sin energi till viktigare saker än det där som andra springer omkring och gör med iver och viktighet.
Men dels handlade det också om värdet av att uppskatta det som anses lågt stående eller obrukbart. En av de idéer som finns bland djupekologer om hur man kan göra världen bättre – kanske lika mycket på mycket lång sikt som på mycket kort – ligger i dag mycket nära den här tanken om det oanvändbaras användbarhet:
Utveckla och fördjupa dina förmågor att ha glädje av sådant som det finns tillräckligt av för att räcka åt alla.
Hur är de närliggande? Jo, marknadsvärden på saker kan fungera som indikatorer på vad man för sin egen skull, enligt en sådan princip, gör bäst i att inte gilla. När efterfrågan överträffar tillgången så stiger priser, och när priset på något stiger så är det oftast smart att tycka om någonting annat i stället. Jag skriver ”oftast” eftersom jag inte tror att korrelationen mellan lägre pris och större tillräcklighet hos en resurs är särskilt perfekt, även om jag just nu inte kommer på några rejäla motexempel. (Jag föreställer mig att det finns en viss avvikelse.)
Att finna egna nyttor med det som andra uppfattar som oanvändbart sammanfaller på så vis till stora delar med konsten att hålla sig till det som inte kostar något, eller åtminstone mycket litet. Det som finns så att det räcker åt alla är dessutom först och främst sådant som innebär ingen eller endast försumbar miljöpåverkan.
När man börjat finna egna värden i sådant som finns i överflöd, så börjar man därtill förändra sitt sätt att leva till det bättre av den enkla anledningen att man fick lust till det – i stället för av nöden. Det handlar ju om att utveckla uppskattning för nya företeelser så att man väljer dem i stället, och inte om något slags asketism.
Att vara bättre i världen för en bättre värld är alltså inte bara en fråga om att välja bort det dåliga. Minst lika viktigt, och på lång sikt mycket viktigare, är att själv forma sina önskningar och vad man uppskattar i livet. Våra glädjeämnen förändras ju med tiden vare sig vi vill det eller inte, så varför inte försöka ta kontroll över förändringen? Vad som höjer vår livskvalitet är inte samma för alla eller hugget i sten, utan förändras och går att bestämma.
I stället för att glädjas åt sådant som tar slut, så skulle vi kunna hitta lika stor eller större glädje i allt som räcker till i stället. För varje steg du tar på den vägen kommer du närmare att påverka de människor du umgås med i samma riktning. Vi fungerar ju oftast så som människor, att vi sprider våra glädjeämnen till varandra. ¶ 2011-10-25