ASYLPOLITIK. I dessa dagar börjar en ny uppställning politiker finna arbetsformerna tillsammans i landets regioner och län. På sina håll handlar det om fortsatta partisamarbeten medan andra konstellationer är nya. Gemensamt för dem alla är att de aldrig talar högt om vad det verkliga problemet i svensk sjukvård egentligen är.

Den senaste tiden har kristillstånden på våra sjukhus avlöst varandra i ett. För bara en dryg vecka sedan vaknade till och med den Stockholmsfixerade journalistkåren ur sin slummer, när Södersjukhuset utlyste stabstillstånd. Och även om media knappast mer än vänder sig på andra sidan och somnar om, så är det dags att tala ut om volymerna nu.

Frågan får inte tystas längre.

Vi tar emot för många patienter i svensk sjukvård. Svenska sjukhus och vårdcentraler är bland dem som tar emot flest patienter i förhållande till sin personal. Visst ska vi ha en generös sjukvård, men vårdkvaliteten påverkas väldigt mycket av den mängd sjuka som kommer till våra vårdmottagningar. Personalen är underbetald och överarbetad.

Det är dags att vi stannar upp och ställer oss själva frågan: Vore det inte mänskligare att ta hand om de patienter vi redan har innan vi släpper in nya? För alla kan inte få vård samtidigt. Det måste gå att prata om patientvolymerna utan att tystas ned och kallas för nyliberal. Ingen borde längre kunna blunda för det haveri som annars väntar den svenska vården.

Det finns svåra frågor som politiker på alla nivåer måste ta tag i, med ett långsiktigt mottagande av miljontals patienter varje år. Vem ska bygga de nya vårdmottagningar, avdelningar och boenden som behövs? Var finns beredskapen att bygga nya specialistkliniker när dagens är fyllda till brädden av sjuka? Var finns sjuk- och undersköterskorna, läkarna, psykiatrerna, receptionisterna och kioskpersonalen som kommer att behövas? Hur ska Försäkringskassans allt färre handläggare hantera en ständigt ökande mängd sjukskrivna?

Visst kan vi politiker hävda att detta är en moralisk fråga. Alla som är sjuka ska få vård. Men samtidigt stämplar vi därmed alla som ändå bär dessa frågor med sig som omoraliska. Visst kan vi hävda att allt kommer att lösa sig. Men de konkreta frågorna blir ändå obesvarade. Och människor kommer att känna sig överkörda av en politisk elit.

Vi har och ska ha en generös sjukvård. Vi ska vara stolta över vad Sverige åstadkommit hittills. Men om vi menar allvar med att öppna våra hjärtan för människor med sjukdomar, då måste vi också öppna våra hjärtan för alla dem som arbetar och är friska. De förtjänar svar på sina frågor, sin oro och sin uppgivenhet. Annars kommer alla de politiska samarbeten som nu etableras bara att bli en parentes, på vägen mot ett samhälle som domineras av patientfientliga krafter. ¶ 2015-01-31

* * *

Inlägget är satir. Relaterad läsning: