KORVSTOPPNING. En del av er känner antagligen inte till att jag läser till musiklärare. Nu vet ni det. Den andra förkunskapen som krävs för att förstå vad jag babblar om nu, är i alla fall ett hum om hur lärarprogrammen är upplagda.
Min kandidatexamen är nio terminer lång. Det är fyra och ett halvt år. För det får jag behörighet att bedriva klassrumsundervisning i gymnasiet samt grundskolans högre åldrar. Anledningen till att jag inte får behörighet för grundskolans lägre åldrar, är att en av kurserna som ger den behörigheten inte ingår i programmet. Samtidigt innehåller minsta möjliga musiklärarexamen för många poäng. Musiklärare är per definition både över- och underkvalificerade.
Behörighet för förskolan samt grundskolans tidigare år får vi alltså inte. Vilka år som är »tidigare« har ingen riktigt specificerat ens politiskt, men antagligen handlar det ungefär om åren upp till årskurs fem. Behörighet att undervisa på högskola, folkhögskola, musikskola eller kulturskola får vi inte, för något sådant finns helt enkelt inte. Musikhögskolan riktar ändå utbildningen för oss instrumentlärare mot kulturskoleverksamheten, eftersom det är där många av oss kommer att jobba. Detta är dock någonting som de får kämpa för emot politiker som menar att Musikhögskolan ska utbilda klasslärare och instrumentlärare på gymnasiet, inte kulturskolelärare.
Hur just min utbildning ser ut vet jag inte mer än i stora drag. För tillfället sysselsätter sig vår administration med att utforma kursen jag ska läsa till hösten. Så har det varit sedan jag började; vi får reda på vad vi ska söka för att följa programmet strax före sista ansökningsdagen, och framemot terminsstarten blir kursplanen färdig och vi får reda på vad kursen innehåller. En av de fyra terminer jag läst blev inte officiellt fastställd förrän vi redan kommit halvvägs.
Musiklärarprogrammet är i grova drag uppdelat i tre delar. Dels tre terminer allmändidaktik (det heter inte pedagogik längre) som alla lärarstudenter läser oavsett ämnes- och åldersinriktning, dels ämnesdidaktik som i mitt fall handlar om att lära ut musik, och till sist den renodlade ämnesutbildningen, vilket på mitt program innebär konstnärlig utbildning på mitt huvudinstrument piano/afro (vilket står för jazz, pop och rock) och en del annat som exempelvis arrangering, musikteori, bruksinstrument och ensembleledning. Inom de två didaktiska delarna av utbildningen ingår även praktik – fast det heter inte praktik längre, eftersom praktiken ersatts med verksamhetsförlagd utbildning, VFU.
I den allmändidaktiska praktiken ligger fokus på forskning. Vi genomför vetenskapliga undersökningar på förskolor, grundskolor och gymnasium, vilket är vad som får betydelse får betygsättningen. Det enda rent praktiska som utbildningen kräver att vi gör på VFU:n, är att vi är där i lika stor utsträckning som en heltidsanställd lärare enligt rådande avtal, under den period som VFU:n sker. Inom grundskolan handlar det således om en 45 timmars studievecka.
Anledningen till att fokus ligger på att göra vetenskapliga undersökningar, som i ärlighetens namn knappast kan producera något av akademiskt värde, är att lärarutbildningen ska ge forskarbehörighet. Den behörigheten bedöms som nödvändig inte främst för att alla lärare ska kunna fortsätta sin karriär som skrivbordspedagoger, utan för att vi ska kunna hålla oss uppdaterade med modern pedagogisk forskning när vi väl gått ut i arbetslivet.
På min senaste allmändidaktiska VFU placerades jag på en förskola. Det är vad som förr hette dagis. Det rent praktiska jag gjorde där var faktiskt väldigt roligt – men jag kommer inte att vara behörig att undervisa barn som är ens i närheten av den åldern när jag väl får min examen om några år.
Inom den ämnesdidaktiska utbildningen – som på Musikhögskolan ofta fortfarande kallas »musikpedagogik« till de allmändidaktiska lärarnas förtret – ligger fokus istället på praktisk undervisning, tack och lov. Där bedöms den vetenskapliga undersökning vi ska genomföra som inte lika viktig, men om det egentligen är i linje med hur lärarutbildningen ska vara utformad är jag osäker på; musikhögskolorna går ofta sin egen väg bland lärarutbildningarna. Det är faktiskt ganska skönt, för med den långa historia av att utbilda musiklärare från början till slut de har, så som det fungerade förr, blir det faktiskt rätt bra.
I den första terminen av tre med allmänpeda… förlåt, allmändidaktik ingick bland annat vetenskapsteori, behavioristisk, kognitivistisk samt sociokulturell utvecklingspsykologi, kunskapsteori och undervisning, skoljuridik, matematikinlärning hos små barn, små barns lek, studier av läroplanerna och några kursplaner, skolpolitisk historia, nutida skolpolitik, skolans värdegrund enligt skollagen, skolans värdegrund som pedagogisk praktik, skolans värdegrund som forskningsdiskurs, värdegrundskonflikter, intertextuell kommunikation i och utanför klassrummet, pedagogisk bedömning, formande bedömning, lärarfacklig historia, lärarfackens etiska riktlinjer, kommunikationsteori, utbildningsfilosofi från artonhundratalet, utbildningsfilosofi från nittonhundratalet, utbildningsfilosofi från det här seklet, elevinflytande, elevdeltagande, föräldrainflytande, kön, klass, förändring, skolans styrning, skolans organisation, offentlighetsprincipen, sekretess, hur man läser och tolkar internationella undersökningar, inkluderande undervisning, individuell utvärdering, specialskolans historia, vad skolverket pysslar med, vad skolinspektionen pysslar med, vad barnombudsmannen pysslar med, vad Björklund pysslar med, pedagogiska institutionens lokala referenshantering på 34 sidor (bestående av undantag från APA), religiösa värdekonflikter, kulturella värdekonflikter, mediabilden av läraren, likvärdighet i ordets gamla bemärkelse, likvärdighet i ordets nya bemärkelse, kommunaliseringen av skolan, socioekonomiska perspektiv på utbildning, samhällets syn på barndom, deliberativa samtal, samtal över huvud taget, språkinlärning hos små barn, dokumentation, portfolio-dokumentation, samt fem veckors verksamhetsförlagd utbildning där vi undersökte skolans politiska styrning samt klassrumskommunikation utan att behöva delta praktiskt i undervisningen, hur man skriver vetenskapligt om allt detta, och därpå givetvis att man som musikstuderande bör ägna åtminstone två timmar varje dag åt sitt instrument.
Jag har två sådana terminer kvar, men med annat och nytt innehåll såklart.
De ämnesdidaktiska kurserna, som utformas av Musikhögskolan, är bättre. Istället för att behandla två nya ämnesområden per vecka, läser vi en handfull ämnen i en hel termin. Dessutom gör vi i de kurserna vår verksamhetsförlagda utbildning i samma sammanhang som vi kommer att arbeta i efter examen, istället för några helt andra. Även här ska göras vetenskapliga undersökningar och skrivas rapporter, men inte i lika stor utsträckning.
Så vet ni vad jag är trött på? Att höra vad lärarutbildningarna BORDE INNEHÅLLA MER. Senaste in i alla lärare borde-leken är RFSU som menar att sex- och samlevnadsutbildning borde vara obligatorisk på alla lärarprogram. Jag ska för i helskotta bli pianolärare, inte skolsköterska! Och såhär har det hållit på i flera år. Göras till obligatoriska moment i alla lärarprogram borde även kunskaper om förintelsen, funktionshinder, beteendeproblem, sexuell läggning, ADHD, IT, personlig auktoritet, bättre forskningsbas, struktur (jotack) och fördjupning, ännu mer läs- och skrivutveckling hos små barn, provutformning, utvärdering av utbildning, det borde ställas högre krav på lärarstudenterna, mer yrkesprofilering, vuxenpedagogik och matematikdidaktik för vuxna, flickors mobbning, konflikthantering, barnkonventionen (som vi faktiskt läst) och till och med folkracinglicens. Dessutom fortsätter det på samma sätt när man väl börjar jobba som lärare – ständiga krav på mer dokumentation, mer administration, mer pappersarbete, mer egen pedagogisk fortbildning, mer egen ämnesfortbildning, mer samarbete med hemmen, bättre betygssättning, mer samarbete med andra lärare, mer krav ska ställas, mer auktoritet, bättre ordning, bättre utvärdering, skaffa bredare kunskaper, skaffa djupare kunskaper, skaffa spetsigare kunskaper, håll bättre kontakt med socialtjänsten, hårdare tag mot mobbning och så förstås som tårtan på moset mer individ-anpassad klassrumsundervisning i för stora klasser. Mer mer mer! Helst ska lärare ta extra ansvar för barn till föräldrar som inte vill eller kan också. De enda kraven som inte ställs på skolan, av andra än lärarna själva förstås, är mer tid tillsammans med eleverna och något annat än en löjlig ingångslön i förhållande till arbetsbördan och storleken på studielånen. Dessutom har alla gått i skolan och har barn som går i skolan och vet precis ur det är och borde vara, och tecknet i tiden framför alla är att skolministerns meritförteckning innehåller ordet majorsgrad istället för major/grad, att finansministern hoppade av gymnasiet, att arbetsmarknadsministern inte har någon riktig examen och att den avgående högskoleministern mest påminner om Mr. Bean.
Det tar ju aldrig slut på mer mer mer mer. Min utbildning är redan fyra och ett halvt år lång, jag blir bara behörig musiklärare, det är för många stora ämnesområden som hastas igenom på ett par dagar, för mycket kvasifilosofisk skrivbordspedagogik och för lite praktik, för mycket läsa böcker på natten och skriva uppsats om dem och för lite tid med lärarna, och alldeles för rörigt. Jag tror jag har tur som får gå en del av min lärarutbildning på Musikhögskolan, för även om de alltid får ordning på det administrativa i sista sekunden, så har de i alla fall fortfarande kontakt med vad den praktiska undervisningen går ut på. Verklighetskontakt är bättre för utbildningen än både djupgående akademiskt och teoretiskt kunnande och nära kontakt med yrkeslivet.
Ska några fler yttra sig om vad som mera borde bli oligatoriskt i lärarutbildningen, då får de banne mig också berätta vad som ska tas bort för att lämna plats, för nu är den full och raglar omkring i en park. Och en gång för alla: Man kan inte utbilda fram en jämställd, sekulariserad, jämlik och sund människosyn. Det hjälper inte ett piss mot trångsynthet att skriva tentor om människans lika värde! Höj studiebidragen istället så kanske färre förbittrar sig där nere under den svenska fattigdomsgränsen. ¶ 2009-06-15