Det första ryggradsdjuret
HAVSFÖRSURNING. De senaste varma dagarna har jag ägnat åt att ligga och flämta i soffan, så mycket skrivet har det inte blivit. Men i soffor kan man fundera.
På jorden saknar nästan alla varelser ryggrad. Bara var tjugonde skuttare, krypare eller simmare har begåvats med en sådan stomme. Det hänger säkerligen samman med att vi som har ryggrad tenderar att bli relativt stora, ta mer plats och därför ganska snabbt få det väldigt trångt när vi blir fler.
En gång i tiden var förstås alla djur ryggradslösa och bodde i havet. Och de var inte bara utan ryggrad, utan faktiskt helt utan skelett. Efterhand började det sedan dyka upp varelser som gjorde i ordning höljen och fästen av kalk åt sig. De har utvecklats både hit och dit under de senaste årmiljonerna (kanske femhundra eller så), och deras nutida likar kallar vi i dag för sådant som musslor, snäckor, rörmaskar och koralldjur.
Strax dök det även upp små krabater som byggde sådana här skal inuti kroppen. Antalet variationer på det temat är ofattbart. På senare tid har vissa arter till och med utvecklat komplexa skelett med flera rörliga delar, och en del av dem har kravlat upp på land och fortsatt att utvecklas där. Du är en.
Faktum är att du tillhör en rätt så speciell art bland ryggradsdjuren. Jag ska ge ett exempel som visar varför.
För många år sedan upptäckte någon att vissa sjöfåglars bajs var en helt fantastisk ingrediens när man ville göda åkrar eller tillverka dynamit. Utanför Perus kuster häckade en sjöfågel vars avföring var så sprängfylld av energi att den fick namnet guanoskarv, bajsskarven.
I hundra år skyfflade vi människor åt oss själva av det vita guld som kommit ur skarvens bakdel, tills vi blev för bra på det. Bajset tog helt enkelt slut, och peruanerna fick söka försörja sig på något annat sätt. Det blev ansjovisfiske istället. Ansjovisen maldes ned till fiskmjöl, som gick att hälla ut över åkrarna i stället för vad fåglarna lämnat efter sig. Det användes också att mata kött- och husdjur med. Men snart blev även ansjovisfisket alldeles för effektivt, och haven runt Peru tömdes på den lilla fisken.
På öarna låg nu inget bajs, och i haven simmade inte längre någon fisk. Dessutom lever guanoskarven till stor del på just ansjovis, så nu minskade mängden skarvar ordentligt. Någon återväxt av den lönsamma bajsfågeln var knappast att vänta i första taget.
Läget visade sig faktiskt vara ännu värre. Av all den gödning som fåglarna pressar ur sig hamnar bara en tiondel på land. Resten faller i havet. När fåglarna nu försvann så försvann även mängder av gödningsmedel ur vattnen, och därmed fanns inte längre den näring som krävdes för att ansjovisen skulle återhämta sig. En ekosystemkollaps.
Vad är det då med allt detta som gör människan unik? Är det att vi förstör ekosystem? Nej då, många arter har gjort det före oss. Det som gör oss alldeles unika är att vi vet om det. Vi kan blicka tillbaka, analysera, och komma fram till att det inte blev vare sig som vi hade tänkt eller som vi hade önskat. Vi är homo sapiens sapiens, den efterkloka apan.
Nästa steg i artens utveckling torde vara att inte bara tänka efter utan också innan. Sprudlande av snarast dumdristig sommaroptimism tänker jag att vi just nu skulle kunna börja, om vi bara bestämde oss för att det har någon betydelse. Vi är faktiskt i just en sådan situation där valet vore lätt att göra. Låt mig förklara.
Det dröjde ofattbart länge innan några djur började utveckla ens de mest primitiva skelettdelar. Livet hade redan funnits i över tre miljarder år när det skedde. Varför dröjde det så länge? Jag känner inte till något svar på den frågan, och kanske är det ingen som gör det.
Men förutsättningarna måste förstås vara rätt. Exempelvis är vi nog alla i förlängningen beroende av den enorma mängd alger som finns i haven, helt enkelt för att livet nästan sedan begynnelsen byggt på att algerna finns där; de står för tre fjärdedelar av syresättningen av luften, och är basföda åt planktondjuren som i sin tur håller liv i närapå varenda djur i vattnen. En annan förutsättning för skelettbygge är tillgång till kalk, och så förstås att skeletten inte fräter sönder i ett alldeles för surt hav.
Det där sista är det mest väsentliga här. För att djur ska kunna bygga skelett – detta i synnerhet om de är små, som de viktigaste djuren brukar vara – så får havet inte vara för surt. Drivor av små djur som får sandöknar att blekna i jämförelse är helt beroende av att havsvattnet håller sig ganska basiskt. Blir havet för surt så blir plankton missbildade, och koralldjuren skulle inte kunna bygga några rev utan dö i stället. Korallreven försörjer otroligt nog en fjärdedel av allt liv i havet.
Större djur som ansjovis, havsabborrar, sälar, valar och bläckfiskar drabbas av att deras mat försvinner, men också på andra sätt. Deras spermier är nämligen lika känsliga för havens surhet som små planktondjur. Och om djur inte kan fortplanta sig, då tar de slut.
Så om haven blir surare kan det mycket väl leda till att ekosystemen kollapsar fullständigt. Men i det här fallet inte på en lokal nivå, som när vi tog död på samspelet mellan guanoskarven och ansjovisen, utan runt hela jordklotet.
Och kan du gissa vad som händer om koldioxidhalten i luften ökar, just den här gången tack vare en särskilt märkvärdig apa? Jo, då blandas mer koldioxid ned i havsvattnet, som därmed kolsyras precis som flaskvatten. Kolsyra är som bekant en syra, så när havet kolsyras så sjunker pH-värdet.
Haven försuras, och det är vi som gör det. Sedan mitten av 1700-talet räknar man med att pH-värdet i haven sjunkit från 8,179 till 8,104. Tänk efter mycket noga innan du invänder att den förändringen verkar pytteliten. Eftersom pH-skalan är logaritmisk, så motsvarar det en ökning av vätejon-koncentrationen på närmare 25%.
År 2050 kan pH-värdet gott och väl ha sjunkit under åtta, och år 2100 ligger det i sådana fall närmare 7,8. Förändringen går alltså snabbare och snabbare. Utöver att det i så fall kan bli svårt för de havslevande djuren att bilda kalkskelett och fortplanta sig, så kan det också bli mer energikrävande för dem att upprätthålla pH-balansen i den egna kroppen. Korallreven kommer antagligen inte att klara förändringen i någon nämnvärd omfattning, om de nu skulle överleva själva uppvärmningen av haven.
Vad detta kommer innebära för livet på jorden är oklart. En del forskare pratar om en massdöd i samma skala som den som tog dinosaurierna av daga, fast i snabbspolad variant. Andra är mera försiktiga och säger hellre att vi inte vet säkert. Men vad jag vet finns det ingen som tror att inget nämnvärt kommer att hända. I dagsläget handlar osäkerheten inte om ifall förändringen blir allvarlig, utan om hur allvarlig den blir.
I haven finns nittio procent av allt liv på jorden. Så vem vill egentligen fräta sönder smådjur, radera korallreven och göra haven impotenta? Upp med en hand!
Ingen vill. Ändå kan vi tydligen bara inte låta bli. Det är helt enkelt så förbaskat trevligt att prata annat och fortsätta rapa upp koldioxid i atmosfären som om det vore livets mening, att även om vi flyktigt tänker på hur dumt det är någon gång i förbifarten, så är utsläppens enda trend att de ökar.
Vi har lärt oss hur vi ska göra för att ta reda på vad våra tidigare handlingar lett till, så att vi kan se om det blev som vi tänkt eller inte. Nästa steg i människans utveckling, det steg vi någon gång måste ta, det är att också använda de insikter som vi av någon outgrundlig anledning begåvats med förmågan att bilda oss.
Vi vet hur vi påverkar den levande jorden och därigenom också oss själva, men vi är för bekväma för att använda oss av vad vi vet.
Nu är det dags att göra skäl för att kalla sig ryggradsdjur. Det måste vi göra innan vi reducerat livet på jorden till vad det var innan några ryggrader ännu kommit att utvecklas.
Vi har inte rätt att göra så här. ¶ 2010-07-23
