Embryo, larva, pupa, imago
IDÉERNA. Nu har jag kanske redan lurat dig en gnutta, för rubriken är en metafor (en metamorf metafor?). Någon typ av emblematisk idé har jag faktiskt också: I vardagsbruset även bra idéer.
av Maria Sibylla Merian
Den som är någorlunda vaksam i vardagen och inte enkom avfärdar och ignorerar sitt hjärnbrus, otalet av tankens pytte-protuberanser, upptäcker det efter ett tag. Från punkt A till punkt B rör vi oss mycket sällan i räta linjer, vare sig det är i livet, rummet, tiden eller tanken. Ordning och reda är en mycket dyrköpt illusion, och det man offrar är associationer och möjligheter.
Varje sekund bär på en gigantisk mängd embryon, foster till tankebanor som förblir omedvetna, kanske till och med obefruktade, för att förkastas och nästan helt glömmas bort. Några få väcker dock sådan uppståndelse bland synapserna att de faktiskt får en form och börjar kräla omkring. Larver, ordet betyder ju spöke och mask – inte sådana maskar man har i jorden, utan de masker man har för ansiktet (fast kanske är det ytterligare en metamorf metafor, djuret mask?). För mig händer det i vilket fall oftare än bara då och då; dessa larver kryper omkring överallt i mitt liv, och ibland leker jag med dem.
Till slut blir ett än mindre fåtal av dessa larver till puppor. Ordet i sin tur betyder liten flicka eller docka. Jag glömmer dem (i) ett slag och flyttar tankarna till annan mark. Det är då de förpuppas. Hänger från grenar på platser jag inte just då är särskilt ofta, även om jag går förbi dem ibland och kikar. Långsam mognad.
Och så en dag är det dags för någon av dem att komma ut ur kokongen (och kokong har sitt ursprungliga ursprung i grekiskans ord för frö) och gå in i stadiet imago. Sin slutgiltiga (och är det väl tänkt, egentliga) form. Ordet är än mer befruktat av metaforer. Det betyder bild, betecknar det sista stadiet i insekters liv, men står även för vaxmasker av förfäders ansikten och omedvetna idealiserade bilder av ens medmänniskor.
På något sätt går det väl att gifta de olika betydelserna: När en idé väl gått sin långa och krokiga väg från embryo till imago, till något andra kan uppleva, skapas hos dem en omedveten och idealiserad bild av varifrån den kom och hur den kom till. Att föda jättelika tankebäbisar i ett nafs är inte särskilt vanligt. Kanske finns ingen som gör det. Det handlar istället mest om att vara varsam med de tankefoster som varje sekund riskerar att ta en annan väg i skallen än den som leder till idéträdgården. ¶ 2009-04-09