TIDSPOLITIK. Arbetstidsförkortning nämns nästan inte längre i Miljöpartiets partiprogram. Detta till trots, men i enlighet med min mening, är det på tok för litet prat om den här fantastiska idén. Det mindre arbetets belackare kallar den gärna (elakt, tror de) för Ledighetslinjen. Det gör jag också.
Låt mig förklara min linje: Ledighetslinjen går ut på att skapa mer ledighet i världen. När är en människa ledig? Först behöver hon kanske ett jobb att vara ledig från. Men det finns flera nödvändiga förutsättningar. Hon måste känna sig ledig också.
Därmed kan vi ställa upp ett antal ledighetsvillkor. Ledig känner sig vanligtvis bara den
Kanske har jag glömt något. Men det där sista borde jag å andra sidan förklara närmare. Så, här kommer den stora tusentimmarsfrågan: Vad är målet med hela samhällsbygget? Tja, inte har vi ett samhälle för att lägga räls i alla fall. Räls lägger vi ju för att åka omkring på, och åka omkring gör vi av två anledningar:
Att lägga räls är alltså ett verktyg, och ingenting som samhället ägnar sig åt för att det är trevligt. Rälsläggandet är instrumentellt. I våra egna liv finns också instrumentella sysslor. Det kan vara att gå till ett tråkigt jobb bara för att ha råd, att skyndsamt städa för ett stundande besök eller att tanka bilen dyrt för att inte fastna på en motorväg. Det är inte i det instrumentella vi hittar våra mål i livet.
Men det var ju inte frågan. Så vad är egentligen målet med det så kallade samhällsbygget? Inte åka tåg, väl? Nej. Poängen med ett samhälle är ledighet, eller rättare sagt ledighetskänslor. Tänk på saken! Allt vi egentligen tycker att vi behöver och mår bra av är nödvändigt för att vi verkligen ska känna oss lediga. Inte minst (men inte enbart) att ha tid över.
Tidseffektivisering är ett sätt att bidra till ökad ledighet. Tidseffektivisering är också den främsta anledningen till att vi lever i organiserade samhällen. Om alla byggde sina egna hus, makade sina egna skor, drev upp sina egna sockerbetor och kokade sin egen Pepsi, så skulle vi inte ha särskilt mycket tid över för någonting alls. När vi nu i stället gör saker tillsammans får vi en massa tid över att göra vad vi vill med. I stället för att ösa massor av tid över alla dessa instrumentella sysslor får vi möjlighet att ägna mera tid åt våra mål.
Ett annat sätt att få mera ledighet är arbetstidsförkortning. Medan högern och vänstern går omlott med kampanjer om att fler måste jobba eller nu jobbar fler, beroende på vilket block som för tillfället blivit med statsminister, går massor av människor arbetslösa. Utan vidare kan det vara var tionde av alla som är i så kallad arbetsför ålder, vad det nu betyder.
Är en ledighetslinje en lösning? Vanlig aritmetik kan åtminstone sätta de yttre gränserna för hur lösande den kan vara: 40 delat med 10 är 4, så om arbetsveckan kortas ned med fyra timmar blir ungefär lagom många arbetsuppgifter ogjorda för var tionde arbetsförfördelad, och då finns något att göra för alla. Fast den där fyran kan ju vara en optimistisk siffra, säger någon, så vi kan dra av hälften, för optimism är ju farligt. Då blir det ökad ledighet för alla med jobb och halverad arbetslöshet för alla utan – garanterat fritt från optimism.
Men inte nog med det. För dem som inte har något jobb finns också fördelar. Vi kan enkelt räkna ut att de som är utan arbete saknar både trygg försörjning och något nyttigt att göra på sina jobb, för jobb har de ju inte, så de är definitivt inte lediga. Av arbetslöshet och ickeledighet drabbas den oanställde inte bara under normalarbetstidens 40 timmar, utan på heltid, alla veckans 168 timmar. Här finns en oerhörd och outnyttjad ledighetspotential!
Men så brukar vi inte tänka på saken. Vi pratar om arbetsföra i stället för ledighetsföra. I dag är normen inte att vi ska arbeta för att få tid över till att vara lediga. I stället ska vi arbeta för att orsaka ännu mer arbete som måste utföras, och ”jobbskapande åtgärder” används som skryt trots att det egentligen betyder merarbete.
Under arbetslinjen effektiviserar vi för att hinna mer på samma tid, i stället för göra livet och arbetslivet enklare och bli färdiga snabbare så att vi får mer tid över till annat. Vi har ordnat ekonomi och arbetsmarknad så att några människor måste gå utan avlönat arbete för att nationalekonomin ska hålla tätt, men sedan ger vi dem sämre välfärd och kallar dem ”utanförskapet” i stället för att kompensera dem för att de tyvärr inte får plats i vårt excentriska arbetarprojekt.
På så vis ägnar vi oss bara mer och mer åt det instrumentella – arbetet blir en slutdestination – och kommer längre och längre bort från det som egentligen är våra mål i livet.
Vem tjänar på det? Inte vet jag. Tillväxten kanske. Det är i vilket fall alldeles tydligt att vi redan utför tillräckligt mycket arbete för att alla och envar ska kunna vara verkligt lediga, trots arbetslöshet, överkonsumtion, finanskriser, statsministrar och andra miljöproblem – och förstås den där återkommande känslan av att det är vi själva som är kuggarna i hjulen som egentligen var tänkta att göra arbetet lättare för oss, som de gör på en cykel.
Vilka skulle då tjäna på en genomgripande och genomförd ledighetslinje? Kanske alla! Vem blir inte gladare av mer tid över? Vem blir olycklig av att kunna försörja sig själv? Blir du ledsen av trygghet?
Vi måste förstås få några saker på plats innan ledighetslinjen kan genomföras. Kommer vi att kunna skaffa ny elektronik hela tiden, precis som nu? Mobiltelefoner kan till exempel vara bra att ha, och de håller ju inte längre än kanske två–tre år om man inte tappar dem. Det är bara det att förr höll de i tio, och jag har en telefon som fungerat sedan början av 1990-talet, även om jag inte använder den. En utveckling mot hållbar teknologi är både möjlig och nödvändig. Vi måste dela, reparera och uppgradera i stället för att kasta bort och byta ut.
Över huvud taget måste allt mode och andra moderniteter utan nämnvärd livslängd ersättas med det hållbara och härdiga. Vårt ledighetsmål kräver oss på en smartare modernism som inte ständigt avmoderniserar gårdagen. Jag är tveksam till om det ens kan kallas för en modernism. Därför kanske vi borde prata om något annat än modernisering, eller åtminstone stryka modernismen ur det modernas innehållsförteckning.
Med längre, djupare och oftare ledighet följer även helt andra fördelar, både direkt i vardagen för oss individer och indirekt genom större samhällsförändringar. Mera ledighet medför mindre materiell konsumtion. Då får tingen större betydelse, jämfört med i dag när många saker knappt har någon betydelse alls utan slängs på hög som meningslöst skräp. Efterfrågan på hållbara produkter skulle öka, och om marknaden mot förmodan inte klarar den omställningen, så kan vi väl vara snälla och hjälpa den på traven. Till skillnad från ledighet och livskvalitet är ju ekonomiska system och marknader instrumentella och socialt konstruerade företeelser.
Sedan är mindre materiell konsumtion fantastiskt bra för miljön. Ska man vara helt korrekt så är det förstås mindre dåligt snarare än bra, men distinktionen är inte avgörande. Vad vi behöver för att överleva och vara lediga på lång sikt är nämligen inte att förvandla hela världen till en förbjuden nationalpark. Vad som behövs är i stället ekologisk balans.
Ekologisk balans är något så finurligt som en obegriplig mängd små obalanser som nästan tar ut varandra, men bara nästan. På samma sätt är det att gå, alltså med fötterna. När vi går så skapar vi en mängd små obalanser, och summan av de små obalanserna är att vi på ett mycket kontrollerat sätt trillar framåt, ett trill i taget. Så fungerar gång och ekologisk balans.
Människan kan sägas vara en av alla de där små ekologiska obalanserna – en ovanligt stor liten obalans. Och om någon av obalanserna blir för stor relativt de övriga, till exempel människan, så blir trillandet okontrollerat och ekipaget faller omkull. Det är vad som hänt och just nu är vi mitt i fallet.
Alltså: Litet materiell konsumtion är bra för att komma framåt medan mycket materiell konsumtion leder till ekologisk kollaps.
När vi är lediga mer får vi mer tid och humör över till att tänka och känna efter. Vi känner oss inte tvungna att ständigt fundera över det där ”livspusslet” som var och varannan politiker verkar försöka lägga åt oss effektivare än vi själva antas klara av. I stället kan vi fundera över vad sjutton poängen med alltihop är. Vi kan upptäcka vad som egentligen är värdefullt för oss, i stället för att ägna all vår fritid åt att tänka ut hur vi ska göra för att bli lediga någon gång. Dessutom råkar förutsättningarna för att känna sig ledig vara samma saker som de vi behöver för att orka tänka på andra än bara oss själva. Ledighetslinjen är inte bara solidarisk. Dessutom orsakar den solidaritet.
Till och med i arbetet kan vi vara lediga, åtminstone så länge vi inte stressar upp och försöker effektivisera oss själva i stället. Människor som berättar att de inte kan förstå hur de kan få betalt för att göra något så roligt, de har drabbats av ledighet i arbetet. Detta beror sällan på någon lycklig slump, till skillnad från lotterivinster och fondsparande, utan på att det de behöver för att känna ledighet finns på plats där i deras liv.
Om någonting kan vara ett verkligt eftersträvansvärt mål för samhället, så är det mera ledighet åt alla. På jordklotet är de allra flesta människor knappt lediga någon enda gång under hela sina liv. De har inte tillgång till ledighetens mest grundläggande förutsättningar, som mat, trygghet eller känslan av en meningsfull framtid.
Runt hela jorden förtvinar naturen för att vi har förväxlat ledighet som mål med mera arbete, för att vi jobbar för att kunna jobba mer i stället för mindre, och för att vi köper en massa saker för att slippa tänka på saker. Det skadar inte bara minkar i burar, träd i skogen och valar i haven, utan allting – även oss människor, som råkar vara en del av naturen.
Världen över råder akut ledighetsbrist, och symtomet framför alla är att vi lånar tid och miljö av framtiden, trots att den inte finns än. Hur är det tänkt att vi ska betala tillbaka sedan, när vi inte finns längre? Det är det inte. Därför blir problemet värre och värre helt för egen maskin.
Om vi inte stoppar det.
Men här i Sverige går partier till val på löften om ännu mindre ledighet. De som redan arbetar ska arbeta mera, och de vi inte tillåter att arbeta ska straffas så att de inte får för sig att känna ledighetskänslor.
De kallar det för arbetslinjen. Jag kallar det förvirrat.
Världen behöver en global ledighetspolitik! ¶ 2010-08-17