VÄNSTERPARTIET. I dag tänkte jag försöka lyfta litet på locket till en av Örebropolitikens mer ljusskygga uppgörelser. Berättelsen handlar om hur Vänsterpartiet i Örebro, som profilerar sig som ett skarpt och kritiskt oppositionsparti, i utbyte mot pengar gett bort politisk makt till de styrande partierna S, C, KD – och i viss utsträckning även till SD. Inlägget handlar visserligen om lokalpolitik, men kan ändå vara intressant för läsare på andra platser än Örebro, eftersom det ger en inblick i de valmatematiska efterspelen till våra allmänna val.

På onsdag nästa vecka, alltså 25 maj, kommer kommunfullmäktige att klubba igenom en relativt stor taxehöjning inom äldreomsorgen. Men det politiska styret i Örebro (S, C och KD) har inte egen majoritet i fullmäktige. För att höja taxorna behöver de stöd av åtminstone ett oppositionsparti. Partiet som kommer att släppa igenom taxehöjningarna är Vänsterpartiet.

Varför går Vänsterpartiet med på att höja taxorna? Så sent som i höstas, när samma taxehöjningar aviserades i minoritetsstyrets budget, var de tvärtom ganska kritiska. Så här skrev de i sitt pressmeddelande:

Socialdemokraterna signalerar att de vill höja hyror och avgifter för äldre och funktionsnedsatta. […]

– Det här är åtgärder som vi aldrig skulle kunna ställa upp på, säger Murad Artin (V).

Hyresnivåerna för boende i vårdboende eller gruppboende ska ses över, med andra ord höjas. Avgifter och taxor inom vård och omsorg ska ses över, med andra ord höjas.

– Det är fel att det är våra äldre och de som är beroende av vår omsorg som ska få högre avgifter och hyror. För oss i Vänsterpartiet är det självklart att just dessa måste fredas. De har redan låga inkomster och små eller inga marginaler. Och vi vet redan att det är kvinnorna som har lägst pension och drabbas värst, säger Vänsterpartiets oppositionsråd Murad Artin.

Att Vänsterpartiet röstar på tvärs med sin egen politik har sin förklaring i uppgörelsen som S, KD och C gjorde med V efter valet 2014. De tre tidigare majoritetspartierna hade inte längre någon majoritet i fullmäktige och behövde ett stödparti. Valet föll på Vänsterpartiet.

Men frågan varför Vänsterpartiet släpper igenom taxehöjningarna är inte den enda. En närmare titt på uppgörelsen gör att vi faktiskt kan besvara ytterligare några frågor:

Uppgörelsen mellan minoritetsstyret och V är svaret på samtliga frågor. Jag ska berätta hur.

Hur mycket kostar Vänsterpartiet?

Vänsterpartiets bidrag till uppgörelsen var att aldrig under resten av mandatperioden fälla minoritetsstyrets budgetbeslut. När fullmäktige ska besluta i budgetfrågor, då upphör Vänsterpartiet att sitta i opposition. De fortsätter visserligen att prata som ett oppositionsparti, men när det väl kommer till kritan (alltså omröstning) så är de på kommunstyrets sida – om det så krävs att de röstar emot sina egna förslag.

Vad har partiet då fått i utbyte för sin lojalitet? Pengar, till att börja med. Skattepengar, närmare bestämt. Jag vill vara tydlig med att det inte rör sig om mutbrott eller något annat olagligt. Allt sker helt enligt regelboken.

Faktum är att regelboken finns att läsa på kommunens hemsida. Otympligt nog heter den ”Arvoden och ersättningar till förtroendevalda i Örebro kommun och partigruppsresurser för mandatperioden 2014/2015­–2018 samt partistöd.” En så lång titel orkar jag inte skriva igen, så hädanefter kallar jag den kort och gott för arvodesbestämmelserna.

På arvodesbestämmelsernas fjärde sida finner vi detta:

Partier i majoritet har ett minimum på 2,0 politisk sekreterare.

Beräkningsgrund för politiska sekreterarresurser

(Versionen av bestämmelserna som gällde när den här texten skrevs finns att hämta här.)

En politisk sekreterarresurs motsvarar 60 procent av ett kommunalrådsarvode, eller drygt 33 500 kronor i månaden plus sociala avgifter. Liberalerna, som har fyra mandat i fullmäktige, ska alltså få 1,6 sekreterarresurser. Mitt eget parti har 1,8 sekreterarresurser, eftersom MP har sex mandat i fullmäktige.

Centerpartiet har 2,0 sekreterarresurser, trots att de bara har fyra mandat, det vill säga lika många som Liberalerna. Att de har mer än Liberalerna beror alltså på att de tillhör den politiska majoriteten och ska ha minst 2,0.

Så långt ser allt ut som förväntat. Men när vi kommer till Vänsterpartiet verkar reglerna för oppositionspartier inte längre gälla. Precis som Liberalerna har Vänsterpartiet fyra mandat och sitter i opposition. Trots detta har de betydligt större ekonomiska resurser än Liberalerna, vilket framgår av tabellen längre ned på samma sida av arvodesbestämmelserna:

För mandatperioden 2014–2018 tilldelas varje parti som är representerat i Kommunfullmäktige politiska kansliresurser enligt nedan angiven fördelning.

PartiKansliresurs
S3,6
M2,5
MP1,8
SD1,8
FP1,6
KD2,0
V2,0
C2,0

Där står det svart på vitt, i en offentlig handling fastställd av Örebro kommunfullmäktige. Vänsterpartiet har tilldelats resurser som om de sitter i majoritet.

Framsidan på Vänsterpartiets valmanifest 2014. Med stora
		 bokstäver står det 'Inte till salu'.

Vi kan göra en överslagsräkning på hur stor den ökade kostnaden för kommunen blir. Hade Vänsterpartiet tillhört oppositionen hade de haft 1,6 sekreterarresurser i stället för 2,0. Skillnaden är alltså 0,4 eller 40 procentenheter, vilket motsvarar omkring 13 500 lönekronor före skatt varje månad. Inklusive sociala avgifter innebär detta ungefär en kvarts miljon mer till Vänsterpartiet varje år, direkt från skattebetalarna.

Så vad kostar Vänsterpartiets stöd under en mandatperiod? En miljon kronor. Om partiet i stället hade tillhört oppositionen så hade de pengarna kunnat gå till annan kommunal verksamhet. Det hela är ganska magstarkt för ett parti vars valmanifest heter Inte till salu.

Nu frågar du dig kanske på vilket sätt de egentligen tillhör majoriteten. Finns det något formellt beslut någonstans? Och jo, det gör det faktiskt. Vid tillsättningen av kommunens nämnder ingick V i en valteknisk samverkan med S, KD och C. Jag ska återkomma till den.

Opposition bara när det inte spelar roll

Som konsekvens av uppgörelsen haltar Vänsterpartiets oppositionspolitik. De ropar att taxorna inte får höjas, men sedan släpper de ändå igenom höjningarna. Om de bara röstade nej i fullmäktige så skulle taxorna förbli oförändrade, men det skulle också strida mot partiets uppgörelse med minoritetsstyret.

På samma sätt har det varit med andra frågor under mandatperioden, till exempel den där krogen mitt på Järntorget eller öppnandet för biltrafik genom bostadsområden, som jag nämnde inledningsvis.

Vid budgetfullmäktige i höstas lade Vänsterpartiet faktiskt fram konkreta förslag om att Järntorget inte skulle bebyggas och att öppnandet för bilar genom bostadsområdena skulle stoppas. De räknade kallt med att förslagen skulle röstas ned av en majoritet i fullmäktige.

Men det visade sig att samtliga oppositionspartier ville som vänstern den här gången. Så när det väl var dags att rösta, då blev Vänsterpartiet helt enkelt tvungna att rösta emot sina egna förslag, för annars hade förslagen blivit verklighet.

(I själva verket gjordes en komplicerad manöver med propositionsordningen – det vill säga i vilken ordning kommunfullmäktiges ordförande ställer frågor vid beslut – så att vänsterpartisterna slapp att direkt rösta ned sitt eget förslag. När frågan ställdes hur beslutet skulle gå till så lade de ned sina röster. Om de hade velat få igenom sina förslag, så hade de bara behövt rösta först på oppositionens förslag till propositionsordning och därefter på sitt eget förslag. Men nu gjorde de inte det, och därför blev deras förslag aldrig verklighet.)

Ökat inflytande för Sverigedemokraterna

Den här aspekten av uppgörelsen är nog den mest upprörande, åtminstone för mig. Eftersom det handlar om valmatematik är den tyvärr också rätt invecklad, men jag ska göra vad jag kan för att förklara.

När platserna i kommunens nämnder och kommunstyrelsen ska fördelas mellan partierna används det valsystem som anges i lag (1992:339) om proportionellt valsätt. Partier eller enskilda ledamöter i fullmäktige kan ingå valteknisk samverkan – ett slags tillfälliga, valmatematiska koalitioner – och på så sätt ”utnyttja” valsystemet för att få så mycket inflytande som möjligt. Alla partier bildar sådana koalitioner.

Principen är egentligen ganska enkel. Valmetoden gynnar stora partier och koalitioner, så det är fördelaktigt att gå ihop. Matematiken är däremot komplicerad. Därför har varje parti anställda som räknar åt politikerna ute i kommuner och landsting. Efter valet 2014 var detta en av mina arbetsuppgifter för Miljöpartiet de gröna i Örebro län. Våra politiker ute i länets kommuner ringde till mig när det var dags att förhandla med andra partier. Därför är jag också en av dem som har litet extra koll på valmatematiken för Örebro kommun.

Den situation jag oftast har stött på ute i kommunerna är att där finns tre valtekniska koalitioner: en större koalition för majoritetspartierna, en mindre för oppositionspartierna och en för de bruna (oftast bara SD, ensamma i sin egen koalition).

I Örebro är situationen dock en annan. Vänsterpartiet säger sig visserligen vara i opposition, men i själva verket tillhör de majoriteten. Detta är det formella förhållande som avgör ifall de ska tilldelas resurser som om de sitter i opposition eller i majoritet. Det är därför som de helt i enlighet med reglerna kan få en miljon extra till sitt politiska kansli.

Tjänar de egentligen något mer än pengar på att göra så? Nej. Faktum är att rent valtekniskt så är arrangemanget till deras nackdel. Här är beräkningen:

Tabellen förklaras strax i texten

Efter valet arbetade vi med hundratals olika sådana här tabeller för länets kommuner, men just de här två är de enda riktigt relevanta för situationen i Örebro. Jag inser att de kanske inte är särskilt lättbegripliga för någon som inte satt sig in i valsystemet – partierna har trots allt anställda med särskilt ansvar för just valmatematiken – så jag förklarar vad vi ser.

Tabellerna visar mandatfördelningen mellan olika koalitioner och för olika nämndstorlekar. Den vänstra visar hur fördelningen i Örebro ser ut i dag. Den högra visar hur den hade sett ut om Vänsterpartiet hade samverkat med oppositionen i stället.

Varje kolumn visar hur många ledamöter eller ersättare varje koalition får. Varje rad anger hur stort antal ledamöter eller ersättare som tilldelas koalitionerna. Den första raden visar antalet mandat koalitionerna har i kommunfullmäktige och den sista visar fördelningen i kommunstyrelsens utskott. Raderna där emellan anger ett antal mandat i nämnderna.

Örebros största nämnder består till exempel av 15 ledamöter och 9 ersättare. Av raderna 15 och 9 i tabellerna framgår att Vänsterpartiet i sådana nämnder ”tar med sig” en ledamot och en ersättare om de går till oppositionens koalition. Tillsammans skulle koalitionen M/MP/FP/V få 6 ledamöter och 4 ersättare i varje stor nämnd. Utan V blev det i stället bara 5 ledamöter och 3 ersättare till oppositionens koalition. En ledamot och en ersättare skulle alltså helt naturligt ha tillfallit Vänsterpartiet om de ingått i oppositionen, utan att någon inblandad förlorade på det hela.

Men nu gick de ihop med minoritetsstyret i stället. Mandatfördelningen i fullmäktige innebar att de tog med sig en ledamot per nämnd även till den styrande koalitionen – som blev deras – men de fick bara med sig hälften av den där ersättarplatsen. Den andra hälften tillföll Sverigedemokraterna. Så märklig är valmatematiken emellanåt.

När hälften av en plats tillfaller den ena koalitionen och den andra hälften en annan, då avgör lotten. Faktum är att strax innan fullmäktige skulle tillsätta nämnderna hölls bakom lyckta dörrar en högtidlig liten ritual med lottdragning ur fullmäktiges valurna. Slumpen fick avgöra vilka nämnder Sverigedemokraterna skulle få extra platser i. Tack vare Vänsterpartiet fick SD alltså större representation i ett flertal nämnder – platser som hade gått till oppositionens koalition om Vänsterpartiet bara hade valt att ingå i den i stället.

Så varför släpper Vänsterpartiet fram höjda taxor och röstar bort sina egna förslag i kommunfullmäktige? Vad tjänar de på att tillhöra den valtekniska majoriteten? Vad hade de förlorat om de inte slumpat bort politiskt inflytande till Sverigedemokraterna?

Den enda förklaringen jag känner till är pengarna, alltså den där extra miljonen de får till sitt politiska kansli.

Men jag känner inte igen Vänsterpartiet i detta. Har de inte sålt sig orimligt billigt? Enligt egen utsago ska de vara ett socialistiskt, antikapitalistiskt och antirasistiskt parti, men här ger de bort politiskt inflytande till både minoritetsstyret och till Sverigedemokraterna i utbyte mot skattepengar.

Fast å andra sidan, vem vet egentligen hur hela uppgörelsen ser ut. Borde inte S, KD och C ha avgett några politiska löften också? Det är kanske den verkliga frågan. Vilket av den politik som minoritetsstyret genomför i Örebro är i själva verket Vänsterpartiets? ¶ 2016-05-16