HOPP. Det senaste året har jag knappt skrivit något. Orsaken är inte att jag tröttnade på att skriva, utan att jag varit mer eller mindre sjuk och inte riktigt haft ork att tänka, åtminstone inte på det sätt som skrivandet behöver. Men om det där ska jag prata någon annan gång.
Under tiden har jag haft tid att ändra uppfattning. En besynnerlig pessimism har faktiskt drabbat mig, skulle vissa nog mena. Förr svarade jag ju gärna nej på frågan om ifall det var dags att ge upp.
Men det var då.
Ge upp exakt vad? I dag finns ju så många frågor med precis rätt jordmån för ett fruktbart uppgiveri. Jag vill försöka mig på en översikt, som omöjligen kan bli något annat än ett fullständigt frosseri i hopplöshet.
Över och omkring oss häller vi kemikalier som håller på att skapa de mest sinnessjuka epidemier. Istället för att bara sluta satsar vi allt på ny teknik. Av någon outgrundlig anledning låtsas vi alltid som om all ny teknik kommer visa sig fullständigt ofarlig, men det har nog inte stämt sedan ångmaskinen eller så. Med andra ord återföds problemet hela tiden. Eller rättare sagt: Vi skaffar oss ännu ett problem, ovanpå det gamla som fortfarande är kvar.
Varför gör vi så? Därför att vi ordnat samhället så att det lurar oss. Människors vilja att göra sina egna och andras liv bättre, som det inte finns anledning att klandra, omsätts i praktiken till att allt som är kortsiktigt ekonomiskt lönsamt genomförs. Detta är den samhällsordning som politiker i Europa desperat försöker rädda från den där "skuldstormen" som finansministern pratar om.
Förlåt mig min tarvliga liknelseförmåga, men vem vågar egentligen hoppa överbord och simma genom okända vatten i hopp om att finna land? Tilläggas kan, men jag är tveksam till om klichén inte gått helt överstyr nu, att det var strategin ”sitta stilla i båten” som tillämpades när Titanic mottog varningar för isberg. Jag tror inte människor i allmänhet vågar.
Vi försöker ju bara få det bättre, och de som för tillfället råkar har makt nog att börja förändra samhället, bort från att kampen för ett bättre liv på något märkligt sätt också ska vara en kamp för en sämre jord, de sitter i samma båt som vi andra. Vi kunde vara enade och starka, men istället är vi många och spretiga och har som grupp ingen styrsel på oss själva. Alldeles för många, när man tänker på att människans miljöpåverkan på något vis är proportionerlig mot hur många vi är, men alla vettiga lösningar på överbefolkningen tar millennium att fullfölja, så vi kan väl lika gärna ta tag i det problemet någon annan generation.
Den som dristar sig att anta att våra avsikter är att uppnå vad våra handlingar faktiskt får till konsekvens, kan knappast komma fram till något annat än att vi verkligen hatar livet.
Varje dag dör 21 000 barn under fem år av undernäring, brist på rent vatten och sjukdomar som går att bota. Trettio–fyrtio stycken sedan du började läsa den här texten, med andra ord. Ungefär femton av dem hann inte bli ens en månad gamla.
FN:s första millenniemål består bland annat i att halvera andelen – inte antalet – människor som svälter till år 2015. Resurserna saknas inte. Den mat som produceras räcker osannolikt nog till dubbla portioner åt alla, och bara höjningen av USA:s försvarsbudget efter terrorattentatet 2001 hade räckt för att uppnå samtliga åtta millenniemål. På det hela taget är vi rätt rika. Ändå ökar både antalet och andelen människor som svälter. Nu är det en miljard.
Men fördelningsfrågan tycks helt ointressant när det handlar om svält. Istället gäller det att hälla så mycket fosfor över åkrarna som möjligt, vilket givetvis leder till övergödning av sjöar, hav och vattendrag. Fiska gör vi visserligen mera effektivt än någonsin, men det har vi inget för. Ju bättre vi blir på utfiskning, desto mindre får vi upp, och på många platser var fångsterna flera gånger större för två hundra år sedan än de är i dag, trots att tekniken är så många gånger bättre.
Tillsammans låter vi människor dö i onödan, med samma lättsinne som vi låter den biologiska mångfalden utarmas och arter dö ut i tusental åt gången. En gång i tiden var all mark på jorden vildmark. I dag är det en bara fjärdedel kvar, och till den räknas alla öknar och Antarktis – inte direkt planetens artrikaste områden. De utrymmen som de stora landlevande djurens evolution kräver är borta, för vi är i vägen.
Och så fossila bränslen. Om det nu finns något djävulens påfund på jorden, vilket jag väl egentligen inte tror, så är det nog dem. Av olja gör vi kemikalier, och förstås plast, som numera flyter omkring i milsvida drivor i haven. Istället för att låta alla förhistoriska växter och djur få vila i frid eldar vi upp dem. De som skor sig på förbränningen gör vad de kan för att stoppa dem som säger att det måste upphöra. Därför får vi höra hur osäker och omstridd klimatforskningen är, när den i själva verket inte är sämre än någon annan forskning.
Jag börjar betrakta klimatforskare som ganska fega. Fullt förståeligt fega, ska sägas, för de tar sin forskning på allvar, och om de någon gång råkar överskatta farorna offentligt, så blir de snart anklagade för överdriveri och alarmism (i ett tonläge som mer än något annat är just alarmistiskt) och riskerar att ingen bryr sig om dem längre, vilket vore ännu värre. Så i takt med att forskningen blir säkrare får vi klart för oss att läget är allvarligare än vad som sagts.
Det har inte varit särskilt mycket prat om den globala uppvärmningen nu, när den mycket viktigare euron håller på att gå sönder, trots att tecknen är tydligare än någonsin. (Till och med på Systembolaget märks klimatförändringarna.) Istället skyller alla ifrån sig och tycker någon annan ska ta ansvaret.
Vi kan nog både glömma och glömma tvågradersmålet. Det var inget skrivfel. Dels kan vi glömma det eftersom riskerna är för stora – det är snarare en grads höjning vi är tvungna att begränsa oss till. Men vi kan också glömma tvågradersmålet för att det redan är för sent. Visserligen har det pratats om att vi har till år 2015 på oss att börja minska utsläppen. Men seriöst? De ökar fortfarande! Vi är alldeles för upptagna med att få det bättre för att ägna oss åt det där.
Det finns förstås logiska möjligheter att klara det. ”Logiska möjligheter” är ett filosofiskt kodord som betyder att vi inte hamnar i någon logisk självmotsägelse om vi antar något. Alla praktiska problem kan lösas på det sättet, och engradersmålet kan vi rent logiskt lösa genom att omedelbart sluta med all förbränning av fossila bränslen, även om det kanske dessutom krävs att vi plockar ned kol ur atmosfären igen. Men en praktisk lösning, tack! Nä, uppgiften att sitta stilla i båten och få det bättre kräver oss redan på all den energi vi råkar ha över. Därför satsar vi hellre på att producera mer energi än att minska förbrukningen, en metod som på sätt och vis varit problemets kärna redan från första början.
Den ökande koldioxidhalten i atmosfären leder förutom tilltagande växthuseffekt även till något annat. Koldioxiden blandas långsamt ned i haven, som blir surare av kolsyran som bildas. Kring år 2100 kan havens genomsnittliga pH-värde ha sjunkit från 1700-talets 8,2 till 7,8. Samtidigt stiger temperaturen i vattnen. Korallreven, som en fjärdedel av alla arter i havet lever på (och därmed en dryg femtedel av alla arter på jorden), de emigrerar redan norrut (liksom planktonen och vinodlarna), men om det blir några rev kvar till slut så är det nog på håret. Vissa djur kan förstås dra nytta av de nya havsklimaten, men för många lär det ta slut där.
Samtidigt som det nu börjar antydas att de kemikalier vi använder för att sitta stilla i båten här uppe även hotar att göra oss sterila, visar sig många fiskars spermier inte överleva i surare hav. Att prata om något annat än massiva förändringar av ekosystemen känns lika fåfängt som att försöka göra något åt det.
Till råga på allt kommer de fossila bränslena ta slut. Förbränning av olja, kol och gas har ju, trots all skit det ställer till med, en fördel i energin man får ut av det. Det sägs ibland att den västerländska civilisationen vilar på kristna värderingar, men det är inte sant. Den vilar på förbränningsmotorer och plast.
Oljetoppen tros redan vara passerad, så snart blir det dyrt. Den mycket smutsigare kolen kommer däremot att räcka lite längre, liksom gasen. Detta är kanske den grymmaste av insikter. Trots att det börjar sina i källorna, trots att vi inte kommer kunna rapa upp fossil koldioxid i atmosfären i så herrans många decennier till, så var det i går vi skulle ha slutat. Det verkar finnas alldeles precis så mycket kol, gas och olja kvar att det räcker för att sabba allt.
Vi klarar inte av att sluta, för vi är alltför upptagna med att försöka få det bättre, eller åtminstone hålla hoppet levande om att vi ska få behålla vad vi redan har. Det är en vacker kamp på alla sätt, men samhället är skapt (av oss) på ett sådant sätt att konsekvenserna gör allting värre. Vi sitter stilla, i en båt som tar in vatten, för att inte kantra eller trilla ur. Vi ägnar all uppmärksamhet åt att försöka täta läckorna. Istället borde vi simma i land, men det har ingen tid med.
Till sist vill jag rekommendera den här förbannade filmen: Green. Den är bara en trekvarts timme lång, har några av de absolut mest fantastiska naturfotografier jag någonsin sett, innehåller bara en replik ("Green"), och så handlar den om en orangutang och avskogningen i Indonesien. Eller om oss. Dessutom är musiken dålig. Det är en bokstavligt talat fruktansvärd film, värd att se flera gånger om.
Nu är det slut på min deprimerande översikt. Det låter som jordens undergång när man radar upp det. Det är det inte. Vi kan nog inte ta död på livet hur vi än försöker, för livet finns på platser vi inte kommer åt. Det kan helt enkelt inte bli hur illa som helst.
Så vad är det värsta som kan hända? Det går att föreställa sig hur vi, under svåra umbäranden, till slut råkar ta kål på oss själva med våra överlevnadsförsök. Sedan kan livet prunka vidare efter att ha återhämtat sig i några årmiljoner. Men så tror jag inte att det blir.
Jag har istället gett upp hoppet om att det skulle ordna sig snart. Vi kan inte komma undan längre, utan bara minimera skadorna. Det kommer att bli värre innan det blir bättre. Geologiskt sett är det här förstås inte särskilt mycket att bråka om, bara ännu en ny tidsålder. Planeten Jorden och livet ombord har genomgått enorma förändringar förr. Så som vi håller på kan vi knappast förvänta oss annat än att det ska hända igen.
Så vad gör vi nu? Arne Næss sade emellanåt att fronten är lång och djup. Det är ett relativt kryptiskt slagord, men betydelsen är viktig. Djupledden han tänkte på löper från ideologer, filosofer, vetenskapsmän och andra tänkare å ena sidan, till dem som skrider till verket utan att behöva någon analys å den andra. Längdledden är alla sätt som man kan göra detta, alla miljöer, motiv och metoder vi finns i, från spontan och lokal civil olydnad eller till och med ekosabotage, till parlamentariskt lydig kamp för miljövänligare teknik globalt, eller till och med "grön tillväxt" om man nu fått för sig att det skulle existera.
Detta är en målorienterad analys. Fronten består av dem med i stort sett samma mål. Det målet är i sin tur något så fåfängt som att värna den levande jorden (åtminstone med mina ord, men inte nödvändigtvis med andras). Detta är en enda, mycket lång och mycket djup front, och varje enskild människa kan bara vara på en eller kanske ett par platser utmed den åt gången.
Kanske bör slagordet tas emot som en uppmaning hellre än ett konstaterande. För det mesta känns det ju som om vi bara myllrar omkring i vår individualistiska pyttighet, livrädda för att råka liera oss med de där andra som inte riktigt har samma motiv, metod eller ideologiska föreställningar. På det viset kommer vi ingen annanstans än ännu längre bort i samma riktning som vi redan är på väg. Uppmaningen om den långa och djupa fronten är att vi var och en ska inta den plats där vi passar bäst, istället för att känna oss splittrade av att försöka vara överallt samtidigt. Helheten är ohygglig, till och med förlamande så länge man vill ordna allting samtidigt. Så gör inte det.
Jag har aldrig trott på någon ”quick fix”. Nu tror jag inte heller längre på någon fix. Den chansen är nog försutten. Men målet är fortfarande detsamma. Därför finns det fortfarande anledning att byta riktning, och det är i stort sett samma saker som behöver göras: Dels att ställa om samhället och sluta prenumerera på orättvisor, och dels att förbereda oss inför konsekvenserna av att vi redan är för sent ute, inte minst genom att ta tillvara kunskapen om vad som gick snett.
Nu handlar det om att minimera skadorna och om att framtida generationer inte ska upprepa samma misstag. För en del låter det här alldeles för dramatiskt för att tas på allvar, det vet jag. Men när det gäller risker så är det bättre att råka överskatta än att råka underskatta, åtminstone med tanke på vad som faktiskt står på spel.
Och min egentliga poäng är att den som envist fortsätter hålla fast vid tron att allt kommer ordna sig bara kommer känna sig alltmer uppgiven, drastisk och desperat. Allting kommer faktiskt inte ordna sig inom någon överskådlig framtid. Men resten kan vi göra något åt. ¶ 2011-09-19