← Tillbaka till artikellistan

Grisbajsweden

DJURRÄTT. ”Uppfödningen är liten, upplevelsen stor.” ”Får du smaka svensk gris, så har du tur.” ”Du vet vad du får. En sällsynt lyx.”

Nu sitter jag och läser om ”den svenska grisen” i en broschyr. Formen singularis och den obekvämt låtsaslyriska tonen genom halva verket skulle kunna höra hemma i en högstadiesvensk dikt om Särimner, men ursprunget är en av staten (nästintill) miljonsponsrad kampanj med det illa valda namnet Gris by Sweden.

Och som om det inte räckte med associationer till normalt normalbajsiga grisar är författaren emellanåt rakt av grym. ”En glad gris, är en god gris”, för eventuell grisglädje är på sin höjd en biprodukt av arbetet med köttsmaken. ”Världens strängaste djurskyddslag”, säger broschyren, och…

…jaha.

Det är nästan imponerande, så många komman. Med så korta meningar. Och, meningarna, fjärdedelen ofullständiga. Och på slutet, franska med fransk typografi.

Vilken filosofi kan djurskyddslagen egentligen liknas vid? (Det är svårt att inte tänka på Friedrich Nietzsche strax före insjuknandet och döden.)

Paradoxalt är att djurskyddslagen bortom broschyrernas värld i ena sekunden beskrivs som bäst i världen, för att i nästa försvaras med något fullständigt ovidkommande mummel, om att ifall djuren ska ha det bra så får folk allt börja betala mera för köttet först. (”Grymt sa grisen” hette Dagens Nyheters ledare på det temat en gång, och visade väl därmed att tidningens politiska redaktion har lika svårt att ta djurskyddsfrågor på allvar, som den efterföljande texten visade att de – också – har problem med att skriva fullständiga meningar.)

När illusionen om Särimner mellan varven upplöses och tre miljoner grisar äntrar media kan man faktiskt ana en antydan till svensk djurskyddsfilosofi mellan borgare och bönder (om uttrycket ursäktas). Då vanvård avslöjas – i juridisk eller allmän bemärkelse – så uttrycker ansvarig minister strax sin oro över att köttkonsumtionen kan minska till följd av uppmärksamheten.

Utöver detta har han ömsom bortförklaringar och låtsashot. Konsumenter borde betala mera och kräva bättre djurskydd, säger moralministern med ansvar för djurskyddslagen, för annars kan det bli som när Pälsdjursutredningen förklarade att minknäringen inte (då heller) levde upp till minimikraven: Om branschen inte passar sig och ”självsanerar” inom något decennium så kanske ministern tvingas lagstifta om att den måste efterleva lagen, hotar han.

När ministern pratar är det alltså konsumenternas och producenternas ansvar. Men när producenterna sedan får ordet är det i stället ministerns och konsumenternas ansvar – ”vi följer ju lagen” och ”folk betalar ju för det här”. Till sist fångas en stackars Ica-besökare i teverutan, och hon tillfrågas om hennes köpvanor kommer påverkas av de förskräckliga avslöjanden som visat att julskinkan en gång varit bajsig och tillhört en deprimerad gris. När hon nästan litet överrumplad svarar ja på frågan, då kommer ojerierna om minskad tillväxt, hotad bransch och återupprätta förtroende. (Förtroendefråga kallas det alltså när djur mår dåligt.)

Kampanjen med det svart komiska namnet som skapat den lilla Särimner-broschyren drivs av Svenskt Kött. Vad är det för organisation? Gissa. ”Svenskt kött ägs av Lantbrukarnas Riksförbund, Scan, KLS Ugglarps, Avelspoolen, Köttbranschens Riksförbund, Sveriges Nötköttsproducenter, Sveriges Grisföretagare och Svenska Fåravelsförbundet.”

Med andra ord har de förmodligen koll på verkligheten, och vet att mantrat ”glada grisar är goda grisar” inte har med verksamheten att göra. Upprepa sitt mantra gör man i stället för att slå förtroendedunster i ögonen på dem som ändå helst inte vill veta.

Lönsam produktion av muskelmassa har ju egentligen ingenting med glädje att göra, och den grislycka uttrycket syftar på finner man i en helt annan typ av miljöer än köttbranschens:

Hon på bilden är exempelvis turistgris på Nordens Ark, och har det långt bättre än de direkt pinsamma minimivillkor som djurskyddslagen garanterar ens när den faktiskt efterlevs.

I systemet finns dessutom en inneboende konflikt mellan livsvillkor och lönsamhet. Det går helt enkelt att ordna bättre lönsamhet – eller för den delen undvika konkurs när det går dåligt – genom att göra djuren illa i sina fabrikslokaler, och då blir det förr eller senare också gjort. (Förhållandet brukar visst kallas ekonomiska incitament.)

Smakförbättringar kan man egentligen göra både bättre och billigare med sådant som tillsatser och pungklippning utan dyr bedövning. Att sprida något så flummigt som glädje bland bökarna i betongbåsen ger inga pengar, men kan förstås vara trevligt ändå, även för en grisbonde.

Förvånande nog återspeglas den här konflikten mellan plågerifri och ekonomiskt effektiv produktion i pamfletten. Inte på så vis att den presenteras rakt upp-och-ned givetvis, utan i ett försök att med en krystat eftertänksam ton skyla över tanken innan någon hunnit tänka den:

Meningen, masken, tungan. På mitten kluvna, är de. Som ni märker blir jag nära nog pubertalt upprörd av det här. Tur då att det går att få ofarliga utlopp även för sådana känslor.

Till exempel med den förbättrade Gris by Sweden-pamfletten (PDF). Den är som originalutgåvan (härifrån), fast lämpligare illustrerad med material från ettlivsomgris.se.

Personerna som hade hand om de djur som fotograferades blev åtalade för brott mot djurskyddslagen, men åtalen lades ned. Med andra ord visar bilderna förhållanden som den svenska djurskyddslagen i praktiken tillåter. Jag valde dock att inte använda några av bilderna på öppna sår och liknande. ¶ 2012-05-14

Sajten vevas för hand som om det vore 1998.