ANDAS. Strax är ett av de tillfällena, för ikväll och inatt är jag nöjd, och inte uppstirrad heller. Någotdera räcker annars för att förstöra en hel natt med Omöjligt att somna.
Är jag inte nöjd har jag ingen tanke att somna i. Själva insomnandet kräver att jag tänker en skön tanke, vilken som helst, som sedan upplöses i små drömlika fragment innan medvetandet tar ledigt och jag slutar vara sapiens sapiens. Det här är en av årets insikter, en av de där som kommit till mig just för att dagarna 9000 till 9999 av mitt liv handlar om självgranskning och att lägga gamla mumier i evig vila. Varje kväll söker jag igenom dagen som varit, och letar fram just den där tanken som gör mig nöjd, som jag kan hålla i huvudet tills jag somnar.
Om jag är uppstirrad blir det här mycket svårare. Då kan jag inte längre behålla tanken när jag väl blundar mellan lakan. Andra tankar beter sig som om de vore mycket viktigare. Vad är väl en tanke som ställer till freds värd i orons ögon? Men jag har överlistat de här självhävdande tankevidundren.
Jag räknar andetag. Det måste göras på ett visst sätt. Det känns visserligen lite långtråkigt, men det fungerar och jag kan somna.
Först lägger jag mig till rätta, på rygg. Täcket drar inte i fötterna. Sedan låter jag höger hands tumme och långfinger greppa leden näst ytterst på vänster ringfinger. Vänster hands fingertoppar nuddar varandra lätt. Denna handsmörgås läggs på magen nedan naveln. Beroende på humör fäster jag konstant eller spontan uppmärksamhet vid punkten inuti magen rakt under den vänsterhandens fingerled jag greppat. Där är andetagen. Där är rörelsen, luftrummet. Min mage är en liten enda punkt och en blåsbälg.
Så är jag klar. Andas djupt in och sedan ut, men lite
för hastigt. Hundra (talet står skrivet på ögonlockens
insida).
Djupt in, sedan ut. (Nittionio.) (Nytt tal ny syn.)
Djupt in, sedan ut. (Nittioåtta.)
På samma sätt till kanske nittiotvå, sedan släpper jag kontrollen över andningen. Ofta är jag redan alltför syresatt och lungorna sjunker sakta mot golvet i många sekunder innan jag fylls med luft igen.
(Nittioett.)
Och jag, som kan ligga vaken mycket mer än fyra timmar i sträck och vrida på mig, ha tråkigt eller fundera på om jag låst dörren – men som framför allt fastnar i absurda tankeöglor om anklagelser eller yxmördare eller olyckor eller gamla demoner – har aldrig kommit till trettio. Bara en gång till sextio. Runt åttio (vilket inte tar mer än tre minuter att ta sig till) tappar jag ofta bort mig eftersom jag somnar till. Jag misstänker att jag ligger och tänker samma tal om och om igen ibland. Eller vilka som helst kanske. Det är inte så noga.
(Nittiotre.)
Igår, till exempel. Klockan var fyra timmar efter att jag borde ha somnat, två timmar efter vad som vore rimligt med tanke på dygnsrytmen, och också två timmar efter att jag lagt mig. Hjärnan kokade av allt, särskilt ångest (det är en helt egen värld som bara finns i min säng i mitt huvud, som jag annars inte besökt sedan åtminstone fyra veckor tillbaka). Till slut började jag räkna. Jag minns åttionio, men inte åttioåtta.
(Nittiotvå.)
Det som ofta händer är att ångest kommer farandes från något håll mellan talen. Men de får aldrig något fäste, för jag är full med räknad luft. De flyger rätt igenom utan att röra vid mig, och sedan vidare bort på andra sidan.
(Nittioett.)
Men till slut kommer rätt tanke. Kanske inte den jag tidigare tänkt till kvällens Tanke att bära med mig till sängs, men ändå en som gör mig tillfreds och kommer mig till ro.
(Nittio.)
Det är i regel då jag faller isär i tusen små bitar i sängen, numera bara fragment av en tanke som gömmer sig bland lakanens veck, som rinner ned på golvet och porlar runt i kroppen. Och nästa tal finns inte längre. Jag går från att som vaken vara varande, till att som sovande vara.
0