BLOGGOSFÄREN. Det följande var inledningsanförandet på bloggen j.skriveri, som först var en egen blogg, innan den kom att ta över rollen som uppsamlingsblogg för allt mitt skriveri genom alla år.
Hur skriver man personligt? Skiljer sig personligt verkligen från privat, så som många gärna påpekar? Hur nedtecknar man sociala observationer av sitt liv på ett sätt som alls blir läsvärt?
Jag tänkte försöka mig på det där sista. Personlig i andra betydelsen ur Nationalencyklopedin är synonym med privat, och här har jag inte tänkt skilja begreppen från varandra. Kanske menas med »skriv personligt men inte privat« ingenting mera än att man med ett personligt språk ska skriva för alla som läser. Men vilket skrivande är inte riktat till en tänkt läsare? Vilken skrivande människa använder inte sitt personliga språk? Uppmaningen är värdelös.
Det offentliga dagboksskrivandet kan spåras längre tillbaka än det fanns bloggar. Själv hade jag en dagbok på »StajlPlejs« redan förra seklet. Detta självutlämnande privata skrivande får ibland exemplifiera en tänkt dubbelmoral hos »dagens ungdom« – de kräver kommunikationshemlighet över internet, frihet ifrån avlyssning, men berättar samtidigt precis vad som helst om sig själva! Men är det ett sunt argument? Kan man inte på något sätt bibehålla en stark integritet kring information om ens person trots man delar med sig av sitt privatliv på det viset?
Jo, det tycker jag. Det slags integritet vi talar om här är makten över sådan information, alltså att det är man själv som bestämmer vad andra får veta och inte får veta. Hade jag varit en modern och hipp piratfilosof hade jag kanske uttryckt det som att rollen som vardagligt observant tidningskolumnist blivit både multimedial och allmän egendom, fast jag är osäker på om en sådan formulering är tillräckligt medvetet tillskruvad och pseudokontinental för att falla en postdigitalist i smaken. Rimligtvis inte, tyvärr. Ändå tänker jag fortsätta i samma anda.
Detta selektiva självutlämnande ter sig som ett slags exhibitionistisk pseudointrospektion. Varje skribents (med nödvändighet) egocentriska världsbild förmedlas inte sällan med självgranskningen som medium. Frågorna som besvaras i de här texterna är sådana som: Vad har jag gjort idag? Varför då? Hur känner jag (mig)? Vad tycker jag om detta? Hurdan är personen x? Svaren beror lika mycket på vilka de som skriver faktiskt är som på vilka de vill uppfattas vara. Läser man mellan raderna är bloggvärlden och egentligen hela det fenomen som kallas sociala medier en enorm ansamling av önskedrömmande. (Men givetvis inte uteslutande, och antagligen inte heller ytterst, men här är detta irrelevant.)
Det personliga är alltså det privata, och det verkligt privata avslöjar sig mellan raderna. Därmed tycks integritetsbegreppet så som jag stipulerade det ovan inte riktigt hålla måttet. Granskar vi det närmare i skenet av det sagda, infinner sig en ny och tankeväckande definition av integritet! En skribents personliga integritet, makten över urvalet av information som meddelas omvärlden, blir totalt avhängig förmågan att formulera sig opakt. Posörens integritet är borta när denne avlöjas som just posör; personens verkligt privata, med andra ord det man inte egentligen önskat meddela omvärlden, blir synligt för alla som kan se igenom den uppvisade fasaden. Varje person visar alltså samtidigt två inte helt åtskilda privata personligheter: Den ena är den egentliga, medan den andra en produkt av denna, en fasad eller ett socialt exojag.
Förmågan att läsa mellan raderna blir då den verkliga makten, och kräver lika mycket förståelse och fantasi som den kräver självkännedom. Integritet handlar inte bara om att ha god kontroll på vad man rent språkligt säger med sina ordval och tonfall, utan även vilka tankar man uttrycker och inte uttrycker, i vilken ordning man gör det och i vilka sammanhang.
Och så måste det vara. Men är det nödvändigtvis någonting ont? Är det ens någonting som för de flesta aktiva skribenter är okänt? Kanske vill flertalet faktiskt bli sedda för vilka de är, utöver vilka de vill vara i andras ögon? De här frågorna går kanske inte att få svar på. Jag har tänkt försöka besvara dem ändå, fast inte genom att fråga andra utan genom att själv skriva. Den här bloggen blir en privat/personlig berättelse, men med nödvändighet även en djupare beskrivning av vem jag egentligen är, bortom vad jag medvetet och omedvetet liksom direkt och indirekt väljer att berätta om.
Under tiden som jag här genom betraktelser och funderingar kommer att visa vem jag är, kommer också vem jag egentligen är att kunna skönjas, faktiskt bortom vad jag själv är medveten om. Och då jag är medveten om detta men ändå väljer att börja berätta, är självutlämnandet dubbelbottnat. Med ett ord jag lånat, är den här berättelsen utöver att vara privat/personlig också postprivat. ¶ 2009-11-07