DIKT.
'Tut tuut' utbrister mamman med en svårbestämbar underton, och för skeden envist närmare barnets mun. Men barnet är trotsigt, som barn ofta är, och slår dreglandes och med hela kroppen svängandes i spasmen till skeden så att purén flyger genom rummet och landar i en solfläck på golvet några filmatiska meter bort. Mamman, den eldiga nittonåringen med barnvakt och en etta inte långt från jobbet på MacDonalds – men utan vare sig drömprins eller övrig motivering – gråter ut ibland hos barnets farmor, som är en moderlig och älskvärd typ precis som hon själv. Barnet, det långsamt självupptagna mammiga, som i makligt tempo håller på att bygga upp den begreppsvärld som alltid kommer vara centrerad runt honom; som kommer göra honom till en bortskämd liten ungjävel med ring i örat och stackars flickor i sängen, han skriker nu. Bakom deras rygg kommer han att göra tecken åt sina kompisar (jag har fan halva inne redan) och sen när flickorna vänder sig mot honom igen berättar han sköna saker, som förför deras öron – döden är att inte skilja på öronen och resten av kroppen (för en trevlig natt med en flicka – se levande ut; för ett trevligt liv med en flicka – var levande). När hans mamma slutligen flyttar ihop med den rätte, en snäll medelålders dansbandsgitarrist med mittbena och ett hobbyrum i uthuset – och barnet blivit truckförare, motorreparatör eller något annat trevligt, har problemet redan förökat sig till nästa generation. Hans exflickvän – numera sextonårig morsa – kanske söker tröst hos det nya barnets förstående farmor, purémamman, medan mittbenan spikar upp en ny praktisk hylla i köket. ¶ 2002-05-14