JORDNÄRA. De första tretton minuterna av det senaste avsnittet av Vetenskapens värld handlar om privata företag som ska göra månresor. Det pratas om pengarna som går att tjäna. Månen får sedan år 1960 visserligen inte ägas av någon stat – men en stat är ju en stat. Alltså måste det fortfarande vara fritt fram privatpersoner och så kallade juridiska personer att äga litet vilken bit som helst av ännu ingens måne.

Så tänker i alla fall våra företagsamma tevehjältar, och därför bygger de små robotar som ska åka månraket för att muta in så mycket som möjligt av dammklotet åt sina hussar och mattar.

En av de skarpaste hjärnorna i det team av ”lunatic entrepreneurs” som alla tror ska hinna först dit opp huserar i en kropp som ser ut och säger så här:

Han säger: Om 20 till 30 år är månen ett
					 mycket populärt resmål för oss alla.

Förvånande nog lugnar uttalandet faktiskt i någon smula ned min säkert i rakt nedstigande led från någon antik grek nedärvda skepsis mot allt vad bombastiska rymdprojekt heter. Har vi ändå kommit till samma slutsats, robotören på bilden och jag?

Om vi alla faktiskt ska resa till månen litet till mans om kanske trettio år, som mannen på bilden spår, då kan det väl inte vara särskilt fattigt någonvart längre här nere på den litet tråkiga och jämförelsevis rätt färglösa jorden.

Så hur har vi då fått ihop detta, han och jag? Jo, det är så att månen är en ofantligt stor och platt plats, på samma sätt som västgötaslätten. Där finns förvisso vare sig jord eller mull på månen utan bara grus och sand – mest kisel säger de i programmet. Dessutom verkar det ju vara torrare där uppe än Kalahari multiplicerad med både Atacama och Gobi.

Tänk vilket storslaget kostsamt tekniskt framsteg det vore för det epostmoderna samhället att lyckas uppodla några procent av silvertallriken i skyn! Jag kan inte föreställa mig ett politiskt parti med ordet ”entreprenör” i sitt program som skulle kunna motstå. Föreställ dig bara konsten att bygga de inneslutningar som kommer krävas för att hålla den tillväxtlighetsmöjliga atmosfären på plats, eller den moderna logistik som krävs för att föra vattnet dit upp och maten hit ned. Hur spännande skulle det inte vara att påhitta teknik som håller temperaturen konstant i månväxthusen, skyddad från måndagens bokstavligen stekande solljus liksom månnattens bitande rymdkyla. Det är skrytbyggenas skrytbygge.

Även nöjes- och underhållningsindustrin skulle få ta del av civilisationens framsteg. Månen lär bli en en svår och tråkig plats att bo på. De vuxen- och barnarbetare som ska odla, skörda och paketera grödorna, som vi väl kommer att skicka dit upp från någon av ekvatorn genomlupen kontinent, får ju inte bli mångalna.

Och tänk sedan att få installera Eskil Erlandsson som månminister.

Detta måste ju vara hans tanke, han på bilden som tänkt ut det hela, för så länge svält och farsot härjar här nere i vår gudsförgätna gravitationsgrop, så kommer det vara stört omöjligt för alla människor att åka charter till månen. Vad han säger förutsätter helt enkelt vad jag sitter och tänker, och en sådan erkänd hjärna som hans kan knappast ha missat denna självklarhet.

Detta med agrikultur på månen är helt enkelt en mycket bra idé. Kanske är den vårt enda hopp att utrota svälten. Jag menar, vad har vi för alternativ? Skulle vi som är jordens rika alldeles självmant sluta slänga, slösa bort och överkonsumera mat, för att i stället dela med oss och bryta det bröd som egentligen redan både räcker och blir över?

Helt utan att det krävs några moderna tekniska framsteg som Gore-Tex och andra innovativa produkter och exportsuccéer? Lägg av! Var realist. ¶ 2011-09-14