BEGREPPSFÖRVIRRING. God morgon! I går fick mummelmedia ett TT-telegram där Fredrik Reinfeldt vränger sina begrepp så det nästan gör ont:
TT: Hur länge ska man vänta innan man stimulerar ekonomin? Till tio procents arbetslöshet? Det är nu en arbetslöshet som ni beskrev som massarbetslöshet 2006.
Fredrik: Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet. Vi beskrev då (2006) ett vidare utanförskap som handlade om att en stor del av de som var i arbetsför ålder, men som inte jobbade, inte beskrevs som arbetslösa. Och utanförskapet har minskat, säger Reinfeldt.
Flinkt och smidigt låtsas jag som om han inte menade att bara vissa räknas, struntar i tolkningen att han menar att ”de andra” är problemet och att kanske citera Gösta Bohman om bananer och varmare klimat, för att i stället gå direkt till ordet ”massarbetslöshet” (som väl för övrigt fortfarande ska uttalas ungefär som det skrivs, till skillnad från exempelvis "syss-sättning"?)
Ni har väl förstås redan hört varför Fredrik Reinfeldt måste krångla med massarbetslöshet: När han blev statsminister var det med en valkampanj som till stor del handlade om den massarbetslöshet i Sverige som Socialdemokraterna gömde undan. Numera är antalet och andelen arbetslösa högre än då, men av någon anledning är den där massarbetslösheten plötsligt försvunnen och Moderaterna kan inte hitta den längre.
”Hm”, tänker alla då, varför Fredrik måste förklara: Alltså, när vi sade ”massarbetslöshet” och ”var femte svensk är arbetslös” så menade vi ju hela tiden att vissa medelålders vita människor födda i Sverige, som ju ska ha lätt att få jobb, de hade inte det.
Men var det verkligen så de menade när det begav sig? En rolig detalj med Riksdagen är de utmärkta protokollen. Varje sak som någon säger där i stora salen hamnar på internet. Fredriks regeringsförklaring fredagen den 6 oktober 2006 till exempel:
Över en miljon människor står utanför arbetsmarknaden. Trots stark tillväxt råder det massarbetslöshet. För unga människor är situationen särskilt problematisk. Utanförskapets utmaning förstärks av den demografiska utvecklingen.
Här menar han förstås inte nödvändigtvis att Sverige hade en massarbetslöshet som bestod av de där åtminstone miljontalet människorna som var utanför arbetsmarknaden. Fanns det ens så pass många etniskt svenska medelålders arbetsföra men arbetslösa personer (pust)?
Vi frågar hans finansminister hur det ligger till. När Anders Borg tio dagar senare överlämnade sin första budgetproposition kom han osökt in på ämnet massarbetslöshet:
Alliansregeringens arbete kommer att präglas av kampen mot massarbetslösheten. Svensk ekonomi står stark. Vi har hög tillväxt, vi har låg inflation och vi har överskott i de offentliga finanserna – men det råder massarbetslöshet. Precis som budgetsaneringen tog tid och krävde många och svåra beslut kommer arbetet med att bekämpa massarbetslösheten och återupprätta full sysselsättning att ta tid. Det är den uppgift vi återkommer till i den här budgeten och den uppgift vi kommer att återkomma till i varje budget under den här mandatperioden.
Fortfarande är saken faktiskt oklar. Fortfarande kan ju resonemangen hänga ihop, exempelvis genom att antalet arbetslösa personer (i Sverige) är långt högre än antalet massarbetslösa (medelålders etniskt svenska i Sverige). Och tyvärr är inte heller nästa stycke i protokollet till någon hjälp:
Det är över en miljon svenskar som står utanför arbetsmarknaden. Det är högre arbetslöshet i Sverige än i många andra industriländer. Den är väsentligt högre än i våra grannländer, som Danmark och Norge. Det här är inte bara en ekonomisk fråga. De som är arbetslösa – den miljon som ställs utanför – förvägras också rätten att känna den stolthet som följer av egen försörjning. De människorna – den miljon som ställs utanför – får inte känna sig behövda av arbetskamrater. Den miljon som står utanför får inte del av den utveckling som det innebär att vara en del av ett arbetslag och att ha en arbetsplats.
Näst intill omöjligt att reda ut är detta, även om det inte råder någon tvivel om hur många han menade de var.
I nästa stycke får vi oss dock en första gnutta tydlighet till livs:
Sverige har en jobbskuld som ska saneras, men det är inte den enda skulden. Vi har också en rättviseskuld. Massarbetslöshet drabbar inte blint. Det är väsentligt fler kvinnor än män som står utanför arbetsmarknaden. Vi har bland de högsta siffrorna för ungdomsarbetslöshet bland de industrialiserade länderna. Det är väldigt många invandrare och nyanlända till Sverige som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Vi har stora regionala skillnader, och vissa regioner drabbas hårdare än andra.
Kvinnor ingick alltså bland de massarbetslösa, sade han. Men – sedan blir det konstigt. Bland de massarbetslösa fanns även ungdomar. Ungdomar är väl ändå inte ”mitt i livet” utan snarare på väg dit? Och är invandrare och nyanlända verkligen vad Fredrik menar när han säger ”etniska svenskar”?
Förvirrande är det, eller åtminstone förvirrat. Tillsammans med Sven-Otto Littorin bistår oss Anders Borg dock med ytterligare begreppshistoria:
Sven-Otto: Var femte svensk i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden eller arbetar mindre än han eller hon skulle vilja. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än som massarbetslöshet. (10 november 2006)
Anders: Det som var tragiskt och som vi får hantera i dag är att det nästan aldrig lanserades några förslag för att göra någonting åt massarbetslösheten och att vi har 1 eller 1 ½ miljon människor i utanförskap. Det är naturligtvis allvarligt. (23 november 2006)
Sven-Otto: När vi vann valet i höstas präglades Sverige av det som faktiskt kan kallas massarbetslöshet. Över en miljon människor var beroende av olika ersättningssystem. Över en och en halv miljon människor stod utanför arbetsmarknaden eller arbetade mindre än vad han eller hon skulle vilja. Det är var femte svensk i arbetsför ålder. (30 maj 2007)
Där har vi det äntligen. År 2006 var de arbetslösa alltså åtminstone en miljon till antalet, medan antalet massarbetslösa vid samma tillfälle var åtminstone en och en halv miljon.
Ska jag trots de här beskeden inte gräva fram ytterligare någon demografisk beskrivning av massarbetslösheten, ur protokollen från åren 2006 och 2007? Jo, det är nog bäst att jag gör det, för än så länge har jag ju bara citerat moderata vita män mitt i livet.
Den 20 december 2006 tillfrågades Nyamko Sabuni om hon tyckte 3,9 procents ”öppen arbetslöshet” (ett uttryck jag hade glömt) kunde kallas för ”massarbetslöshet”. Vidunderligt nog – åtminstone med tanke på den tillspetsade frågan – ger hon ett direkt och tydligt svar.
Nej, 3,9 % arbetslöshet är inte massarbetslöshet. Men om vi räknar med dem som är sjukskrivna och som vill rehabiliteras men inte har fått rehabilitering, om vi räknar med de sjukskrivna som skulle kunna utföra något annat arbete men som inte får möjlighet att göra det på grund av den rigida arbetsmarknad som vi har, och om vi räknar med dem som befinner sig i arbetsmarknadsåtgärder och som gärna vill komma ut på arbetsmarknaden så hamnar vi på gränsen till massarbetslöshet. Och jag hoppas verkligen att vi ska kunna se hela arbetslösheten och inte bara det som kallas för öppen arbetslöshet.
Man kan tycka att hon glömde nämna dem som inte tillhör Fredrik Reinfeldts utvalda etnicitet, men antagligen trodde hon inte att det hade med saken att göra.
I dag hoppas hon förmodligen att Moderaterna ska kunna se hela arbetslösheten och inte bara de arbetslösa som kallas etniskt svenska. ¶ 2012-05-12