MINNEN.
–| Lyssna |–
Jag dagdrömmer igen. Snön utanför tågfönstret är glömsk – föll igår och bär inga spår av allt som trampat den – på det sättet drömmer jag.
Sverige är ett nystan av liv; alla har en egen tråd som ringlar framåt bakåt i tiden, runt i landet, just här just nu några på samma väg i min vagn; samtidigt för oss är inte samtidigt för någon annan, vi byter avstånd mot tid.
Jag tänker på stillheten i min kupé, med tidningsprassel och tvåmanssorl, och kastvinden utanför, blöt våldsam död åt stillheten. En häst med ett helt annat liv, farliga bilar väntar blint på att vi ska dra förbi. Snöns första skidåkare har stavat vilse, ordblind i skogen, precis intill mig, en sekund.
I vanliga fall är dagen full när jag vaknar, alla gör redan något och har en plats, gemenskap i att ha delat samma rutiner med väckarklocka, frukost, tandborste och blöta torra ögon i duschen.
Det brukar inte finnas någon plats åt mig, men jag har börjat gå upp tidigt. Flera timmar innan de andra vaknar och somnar om, ibland innan de går till sängs. Morgonen är min; jag och brevbärarna har en egen stum gemenskap och får vara med, för vi är redan där; det är oss man ska vädja till för att få komma in i dagen.
(Jag är bjuden på kalas; Coop i Flen fyller två år och har ett stort priskalas och har bjudit in mig. Tyvärr kan jag inte komma, måste vidare.)
För nästan ett helt år sedan var jag på nyårskalas. Min vän Mats bjöd med mig på nyårsfirande hemma hos en vän till honom, på Torsö i Vänern. Vi var där tidigt och drack öl i vardagsrummet. Det var planerat att vi skulle till bygdegården och bada bastu, och vi gick dit över isen, men där var fullt med lajvare, i mörka kappor och smink, som sov och rökte, så vi fick gå tillbaka. Jag och Mats var avundsjuka, fast i smyg. Mats kompisar förstod inte lajvare. Håkan, som festen var hos, var snickare. Vissa tillfällen får jag intrycket av att väldigt många av Mats vänner är snickare, för han pratar länge om dem ibland. Snickaryrket är nog fascinerande.
Senare på kvällen var alla fulla och det blev Gott Nytt År, och någon gång efter det blev någon arg i köket, och jag och Mats gick ensamma ut i vardagsrummet. Sen hörde vi slag och skrik, och såg på varandra i dunklet. Båda ville vi gå emellan, ta slagen, stoppa ilskan, men vi var helt förlamade, fick kanske lite tröst i gemenskapen av varandras förtvivlade blickar. Slobban, som inte alls var arg, fick en knuff och brände upp hela armen med kokande vatten. Han åkte till sjukhus, men kom tillbaka bandagerad några timmar senare. Killen som enhälligt utsetts till bråkets upphovsman – melankolisk drickare fick jag intrycket av – hade hoppat ut genom ett fönster och kört hem rattfull i strumplästen.
Det är hans spår som snön inte minns. Förlamningen vi kände i några långa minuter finns knappt heller, varje gång jag drömmer är det otrampad mark, varje morgon jag vaknar söker jag någonstans att sätta mina fötter där ingen redan lämnat spår. Utan glömskan och blåögdheten skulle Drömmen aldrig leva, jag skulle aldrig ta mig in i de morgontröttas dag, min tråd skulle gå utanför, utan mål.
Jag slumrar till en stund och drömmer om hattar som någon stjäl på caféer och tågstationer, för att sedan spara i en stor silo på en övergiven bondgård med förvildade kor och råttlort som han kliver i. När jag vaknar ropar vår konduktör ut Norrköping, så jag måste packa ihop och kliva av tåget. På andra sidan perrongen, bredvid rälsen i en pöl av förmiddagssmältvatten, ligger en död fågel. ¶ 2003-11-24