Nattpromenad på ruderalia.net

KORTNOVELL. Det här är min första kortnovell. Jag hade precis fått för mig att öva på skönlitterärt och lyrik. Den är inte bra – men den är först. Skriven på plats en dimmig natt i Munkerud utanför Munkfors.

Några uttorkade prästkragar växer en bit bredvid vägen, så långt från asfalten att de inte skadas av enstaka bilar. Jag tänder en cigarett och suger in röken. Dimman, jordens fuktiga andedräkt, blandas med min. Gult nattljus strömmar ner över mig från de lyktor som inte slocknat. Det är nattkallt, novemberkallt.

Inte en själ i närheten, förutom mannen som gnisslade förbi på sin cykel för några minuter sen. Inte en själ. En dunge tätt växande björkar, långa och taniga, prasslar med sina sista bleka höstlöv på andra sidan vägen. Inte en enda själ.

Det hänger någonting i luften, outtalat. Luggen känns blöt av dimma i pannan. Så skriker jag mitt namn, tre gånger. Högt, men utan någon som hör. Prassel. Dimman lättar en aning av en vindpust, virvlar omkring.

Någon hostar till bakom mig, precis utanför min sfär i dimman. Jag tänder en cigarett till som hjälper vägbelysningen, och röken rinner iväg genom höstluften. Någonting rör sig mot mig, matta guldkonturer lyser igenom.

– Hej, skälver jag, kanske av kylan.
En tom timmerbil passerar och skingrar röken. Bleka lasthållningsbalkar flimrar mot björkstammarna. Det luktar fuktig diesel och svampmorgon.
– Letar du också efter något? säger han.
Rösten är främmande, men ljuvligt bekant, nästan lustigt. Bakom lyktstolpen ser jag ett ansikte. Jag ser vem det är.

Så talar han igen, plockar i bröstfickan på sin röda jacka efter någonting.
– Du lär inte hitta det här.
Jag stirrar fascinerad på honom.
– Vad skriver du? Han möter min blick.
Plötsligt känns mina fingrar. Darrar av kyla och skräck, välbehag och kramp. Jag tvekar ett slag.
– Den här platsen, svarar jag sen trevande. Jag skriver det här nuet.
Han får upp en ask cigaretter, och tänder en. Med händerna bildar han ett eget rum i dimman, runt glöden. Min har slocknat, bortglömd.

Strålkastarna från en bil skriker mot oss under gatlyktorna, och susar förbi.
– Det är sent, svävar han, vi borde kanske ta oss inomhus.
Så fortsätter han gå, och jag ser efter honom när han försvinner. Hans andedräkt och röken, som blandas med jordens egen. När han suddas ut igen skrattar jag till, tillsammans med björklöven.

Och så precis när jag ska resa mig för att gå hem, hör jag hur hans steg skrapar till mot en sten, som studsar iväg en bit, och sen är han borta. Min avbild i natten. ¶ 2001-10-22