ANTECKNING. En annans dagbok fick mig att tänka på kön. Fast det där andra ordet, genus, kanske det ska vara här. Ni vet alla kommer från kvinnans kropp, så varför är det där könet på M normen och sådär. Och dessutom, tänker jag genast när jag läser det, kan ju däggdjur, hondjuren alltså, tydligen bli spontant gravida utan något som helst nuppande. Ungefär som den heliga modern, kanske till och med exakt så, frånsett att de föder kloner och det tycker heliga pappan inte alls om. Det enda som inte går att fejka är väl en livmoder. Vi män är egentligen helt onödiga.
Och det är egentligen allt jag behöver veta. Jag blir underbart lycklig! Ingenting jag kan bidra med hade alltså varit omöjligt att uppnå utan mig. Det är en fantastisk frisedel, den ultimata ursäkten – resten av livet kan jag nu i lugn och ro ägna åt att bara göra precis vad jag känner för, utan att känna minsta uns av skyldighet. Jag är faktiskt man och har ingen som helst betydelse, helt onödig i alla hänseenden och alltså alltid fri från allt ansvar.
Min nyfunna frihet firar jag med en ansvarslös cigarett i vårdslöst söndertrampade byxor från Mumbai, och en kort fundering kring vad jag egentligen tänkte skriva från början. Det var något annat, och det var inte annars också nämnvärd stilla lycka i att kallas sådant som människa, eller sådant som hittills, eller utan maktspel och planer eller mål.
Nåväl. Om dagen trampas mark och ord men inte några tår, om natten sovs det vildsint djupt men utan några spår. Om morgonen när solen lyfter över disig ögonvrå, är kvällens ordblindhet en fjärran tanke som är svår att nå. När hela dagens vårbestyr är tafatthet och glöd, då växer själen ur sin skrud och magen färgas röd. God natt! ¶ 2009-04-20