SKOLAN. God morgon! Det här inlägget är långt och består av flera avsnitt, så egentligen borde det kanske ha fått bli en serie. Men nu har jag velat skriva något längre om utbildning så länge att jag inte kan hejda mig mer.

Klickbar innehållsförteckning

  1. Lärarstudentens uppror
    Jag berättar något om mina personliga erfarenheter som lärarstudent på universitetet…
  2. Kraven från samhället
    …och som lärarstudent i samhället.
  3. Proffstyckarna som bestämmer
    Jag undrar vad en moderat riksdagskvinna håller på med.
  4. Hattie: Faktorer som påverkar inlärningen
    En alldeles för översiktlig översikt av forskningen som nämnda moderatkvinna hänvisar till utan att verka ha läst.
  5. Varför ens ha en skola?
    Jag byter hatt, blir filosofistudent och hämtar inspiration från Aristoteles, för så dammig upplever jag den nutida skolpolitiska debatten att det antika Grekland känns nytt och fräscht.

Lärarstudentens uppror

Nu blir det personligt. Till det gestaltkomplex som är min självbild hör helt klart idén att jag är en missnöjd lärarstudent som gjorde uppror och förlorade. Upproret var så att säga rent intellektuellt, för att inte säga anti-intellektuellt, och riktades i synnerhet mot den fenomenografiska inriktningen på undervisningen i didaktik. Jag kunde bara inte smälta påhitt som att ”hela världen är en text”, utan var tvungen att försöka sätta mig in i vad det betydde. Detta var ett missgrepp.

Vetenskapsfilosofen Sören Halldén har faktiskt beskrivit just mig, eller åtminstone min odrägliga arketyp, i boken Hur går det till inom vetenskapen?

Vad händer om studenten ifrågasätter texten i läroboken när han förbereder för tentamen? Enligt pedagogikens regler är det så han skall göra, men påverkar det inte hans utsikter att snabbt bli klar, och att smidigt passera tentamen? Det finns naturligtvis speciellt talangfulla som klarar att ”både och”. De ifrågasätter texten, men behärskar ändå svaren. Men i allmänhet – jag tror nog att den som entusiastiskt sväljer varje ord får det enklare. Det går undan på ett annat sätt. Och det blir inga onödiga krångliga svar vid tentamen.

Tyvärr är jag mer eller mindre tvångsmässigt fast i den första kategorin, alltså bland dem som vare sig entusiastiskt sväljer varje ord eller är speciellt talangfulla och klarar sig bra ändå. Istället har jag ett ”utantill-handikapp” – jag har svårt att lära mig utantill och behöver förstå och internalisera för att komma ihåg något. Och att förstå gör jag i första hand genom att ifrågasätta. Det är min ”kognitiva stil”. Detta är en surt förvärvad och användbar självinsikt.

Men nu passade den här läggningen inte samman med min utbildning – och strax överdriver jag en smula – där vi genom metoden korvstoppning på studiekammaren fick lära oss att ingen lär sig något genom att sitta och traggla för sig själv.

Så det råkade bli så att jag läste filosofi istället. Den som tänker att en kverulant som jag borde känna sig mera hemma i det ämnet har rätt. Men det akademiska ämnet filosofi har också ett oförtjänt rykte som mycket flummigt, kanske beroende på erfarenheter folk har från gymnasiet. Filosofi på högskolenivå liknar dock inte den som de flesta får ta del av i gymnasiet. Istället är den mycket strikt, och påminner till vissa aspekter litet om matematik eller fysik, medan den också är radikalt annorlunda.

(Främst bland skillnaderna är detta att filosofin behandlar verkligheten, medan matematiken och fysiken ”bara” går ut på att skapa numeriska abstraktioner av den. Detta är faktiskt en av mina käpphästar: Fysiken beskriver endast abstrakta strukturer hos världen, och alltså inte dess konkreta innehåll. Följaktligen är du inte någon ännu aldrig utskriven eller uträknad jätteekvation, utan ett slags apa.)

Det är visserligen fint att tänka fritt, ha fantasi och fundera över livets mening även inom den akademiska filosofin, men framför allt så ställs höga krav på logisk konsistens och semantisk precision. Dessa krav är mycket högre inom filosofin än inom didaktiken, blev jag snart varse. När jag var lärarstudent så skulle det varje vecka läsas hundratals och tusentals sidor. Texterna var ofta sprungna ur någon märklig filosofisk uppfattning, vars anhängare hittat på ett helt eget, oss emellan-språk. Alltid hade man tre eller fler ämnen att hålla i huvudet samtidigt, och var och varannan vecka byttes de ut till andra, så att man aldrig hann förstå vad man läste innan det handlade om något annat isället. Sedan körs man ut på praktikplats där man ska befinna sig de avtalsenliga nio timmarna per arbetsdag. Och medan deltagande i undervisningen var frivilligt på praktiken, så var det obligatoriskt att forska. Men av någon anledning fick vi inte skriva våra PM under de nio timmar vi skulle befinna oss på praktikplatsen, utan det fick vi göra på fritiden, trots att praktikens enda syfte var just att skriva PM. När praktikperioden var över skulle vi ha skrivit klart.

Men nu var det visst filosofi som saken gällde. Som filosofistudent fick jag plötsligt ägna mig åt någon enstaka bok per delkurs. En pocketupplaga på 250 sidor kunde fylla fem veckors heltidsstudier eller mera, och ändå hann man inte med att få fatt på allt som stod där. Om detta låter en aning slappt så hör du fel. Jag tror förresten att matematiker har ungefär samma antal sidor att förhålla sig till, om inte till och med färre, och matematik är inte känt för att vara slappt.

Efter sådant långsamt rotande i tänkekonsten känner jag mig i dag faktiskt rustad att om något halvår eller år återvända till lärarutbildningen. Jag kanske inte kommer försöka mig på det där ”både och” som Sören Halldén pratade om, men har åtminstone anlagt en tillräcklig mogen attityd för att när det behövs kunna lära mig saker utan att offentligt ifrågasätta. Därför slipper jag kanske också avundas de flesta andra, som verkar kunna den konsten alldeles naturligt. [I efterhand ser jag att det där kan läsas som en sarkasm, men det var det inte. Att kunna välja sina strider är en viktig livskompetens..]

Till och med alla krångliga formfrågor känns överkomliga, till exempel den trettio sidor långa manualen med de för institutionen unika undantagen från Oxford-systemet. Didaktikämnet är nämligen så fylld av formalia och tillknycklad fackterminologi som bara en akademisk gren under akademisk attack kan bli. Ja, min gissning till varför pedagoger låst in sig i ett språkskåp på det viset är densamma som jag tror att Sören Halldén hade i boken jag nämnde tidigare, fast då inte just om pedagoger: De känner sig attackerade och ifrågasatta från alla håll, och försvarar därför sitt ämne genom att bygga sig höga, ointagliga torn av knepiga termer och noggranna krav på hur man formaterar och formulerar sig.

Ett exempel: Vid något tillfälle återgav jag ett resonemang vars slutsats var att elev och lärare aldrig skulle kunna kommunicera. Det är förstås en falsk slutsats, men om den hade varit sann, så hade det varit otäckt. Så jag skrev att resonemanget ledde till en otäck slutsats. Ordet ”otäck” fick dock inte förekomma inom didaktiken/pedagogiken, eftersom det var subjektivt. När jag tog bort ordet så blev uppsatsen godkänd. Och av sådana löv var grenen full.

Hade nu min handledare varit en småaktig typ med ovanan att påpeka petitesser mest för sakens skull, så hade jag kanske inte lagt någon vikt vid det här. Men nu var det någon vars kunnande jag ser upp till, en balanserad person med social kompetens som inte ägnar sig åt annat än det väsentliga. I det här ämnet är sådana här saker nämligen väsentliga.

(Toleransen mot värdeord kändes ibland så låg, att jag nu bittert överväger att skriva min eventuella C-uppsats om hur man bäst förhindrar att eleverna uppnår målen. Valet av ämne torde inte höja några ögonbryn, för didaktik och pedagogik ju alltså ska vara ett i grunden värdeneutralt forskningsfält.)

På sätt och vis är den defensiva inställningen mycket förståelig. Inte bara kommer ifrågasättandena från experter inom andra ämnen – professorer i nanoteknik eller doktorer i teoretisk fysik utan egentlig kompetens eller insikt i pedagogiken. De som ifrågasätter är även politiker och i viss mån folk i allmänhet. På Dagens Nyheters debatt- och ledarsidor drevs exempelvis under hela 1990-talet en konsekvent skolpolitisk linje av ledarredaktionen, Jan Björklund och någon handfull doktorer i nanoteknik eller medeltidens historia och så vidare, där pedagogiska forskare aldrig släpptes fram och föräldrar endast kom att representeras med ord som ”många föräldrar har hört av sig till oss och sagt att…”. (Och detta finns det faktiskt forskning på, här i Örebro.)

Tyvärr tror jag strävan efter att bli en erkänd forskningsgren hamnar fel. Pedagogik-ämnet bör vara normativt, inte värdeneutralt som någon naturvetenskap. I klassrummet finns inte bara sant och falskt utan även bra och dåligt.

Kraven från samhället

Nåväl. Nu har jag förklarat varför jag var upprorisk, men inte varför jag var missnöjd. Det som missnöjde var samhällets otacksamma och ständiga krävande. Varje vecka var det något nytt som skulle tillfogas lärarutbildningen, trots att den redan var bräddfull. Medan jag på egen hand var tvungen att försöka förstå exempelvis hur jag skulle få användning av mina nyförvärvade kunskaper mindre barnens tidiga matematik-inlärning, i min kommande yrkesroll som musiklärare för grundskolans senare år och gymnasiet, så meddelades det i media ständigt om nya moment och kompetenser som någon betydelsefull tyckte borde vara obligatoriska i undervisningen.

Det var ofta sympatiska saker, och jag skrev en lista över det mest aktuella när det begav sig: Sex- och samlevnadsundervisning, kunskaper om förintelsen, diverse ideologiers brott mot mänskligheten, funktionshinder, osynliga funktionshinder, beteendeproblem, sexuell läggning, ADHD, IT, personlig auktoritet, bättre forskningsbas, struktur och fördjupning, ännu mer läs- och skrivutveckling hos små barn än den som redan var obligatorisk för alla, provutformning, utvärdering av utbildning, högre krav, bättre yrkesprofilering, vuxenpedagogik, matematikdidaktik för vuxna, flickors mobbning, konflikthantering och folkracinglicens. Ibland föreslogs även att det jag för tillfället satt och studerade skulle införas, vilket kunde kännas förvirrande. En debatt om att foga Barnkonventionen till litteraturlistan sammanföll till exempel med att vi precis hade kommit till det momentet i delkursen.

Samtliga ovan nämnda ämnen kändes förstås inte motiverade att lära sig för en blivande högstadie- och gymnasielärare i musik och piano, men det kan vi lägga åt sidan.

Framför mig, närmare bestämt två och ett halvt år framför mig, låg min examen. Då skulle jag ut och – av debatten att döma – bli en underbetald pappersskyfflare och närvaro-administratör, med dessutom ett par hundra barn eller så att dokumentera varje vecka, medan jag skulle lära dem att tonsätta dikter på passande sätt och spela olika musikstilar på några instrument var, i grupper om tjugofem åt gången, på fyrtio minuter i veckan. Och så förstås musikhistoria, musikteori och sång också. (Ungefär så såg kursplanerna ut för årskurs sex senast jag såg dem.)

I smyg tog jag sikte på kulturskolan, som vi förstås inte fick utbildas för egentligen, men det gör musikhögskolan ändå, i smyg precis som jag. Det är ju främst i kulturskolorna som miraklen händer, alltså att barn lär sig så pass mycket musik att de lever upp till styrdokumentens mål för årskurs sex. Efter att ha bestämt mig för kulturskolan kändes det ännu mera irrelevant att lära sig om små barns tidiga matematikinlärning, eller varför inte om intertextualitet i klassrummet. (Förresten vet nog alla lärarstudenter vilken bok jag syftar på då. I ett annat sammanhang kunde den vara givande.)

Var vill jag egentligen komma med allt detta? Jo, till politiker och andra som tycker professionellt om pedagogik.

Jag vill säga till er alla, för det gäller faktiskt nästan precis alla: Ni gör bort er! Ni ser bara dumma ut.

När politiker börjar förklara hur undervisning ska gå till blir det faktiskt ganska sällan bra. Att någons åsikter är populära bland väljare medför inte per automatik att samma person kan någonting utöver det vanliga om undervisningens förutsättningar.

Det hjälper inte ens om man har alldeles egna barn och alldeles egna åsikter om hur undervisning bör bedrivas. Inte ens när de där egna åsikterna är mera djuplodande än ”så här gjorde vi på min tid, och min generation blev förträfflig”.

Proffstyckarna som bestämmer

Ett lysande exempel på när politiker ser dumma ut är Margareta Pålssons alldeles färska debattartikel i Svenska Dagbladet. Hon efterlyser mera evidensbaserad pedagogik i skolan. Pedagoger och pedagogiska forskare är nämligen inte intresserade av evidensbaserade undervisningsmetoder, heter det.

Till stöd för denna tes har hon, förutom en samling icke namngivna, av Moderaterna inbjudna neurovetare som varit rörande överens, en enorm meta-meta-studie genomförd av professorn i utbildning (äntligen!) John Hattie.

Följande hämtar jag ur Skolverkets sammanfattning av studien:

Undersökningen är en meta-meta-analys; dvs. en metastudie av 800 metastudier utförda av andra forskare (sammantaget handlar det om omkring 50 000 undersökningar och över 80 miljoner elever).

Problemet med Margareta Pålssons tes är bara att en av John Hatties poänger är att pedagogiska forskare lägger alldeles för stor vikt vid att söka efter evidensbaserade tillvägagångssätt.

Tvärtemot vänder han sig uttryckligen mot den fixering som råder bland många forskare vid att rada upp ett antal faktorer som ”evidensbaserade”. Hatties ambition är istället att presentera en sammanhållen och konsistent förklaring till vad som påverkar elevers studieresultat.

På så vis faller ännu en politiker till föga och ser ut som ett fån. Hur evidensbaserad är egentligen hennes källhantering?

Hattie: Faktorer som påverkar inlärningen

Efter att ha läst Margareta Pålssons artikel hittar jag en artikel i Sydsvenskan som sammanställer något av vad meta-meta-analysen kommit fram till. Den visar att alldeles i särklass förbättras inlärningen av det följande, i fallande ordning med det absolut bästa allra först (och hela listan är ett citat):

Var på listan finns ”katederundvisning”? Ingenstans.

Det var de fem mest effektiva faktorerna. Därefter kommer några som visserligen också är bra, men inte lika märkvärdigt bra. (Citatet ur Sydsvenskan fortsätter genom samtliga punkter nedan.)

Därefter kommer fyra rätt så genomsnittliga faktorer:

På detta följer en lång rad faktorer som har lägre än genomsnittlig effekt på inlärningen.

Problembaserat lärande är nästa grej på listan, och det har samma effekt på inlärningen som att inte gå i skolan alls.

Resterande faktorer betecknas i den här studien som kontraproduktiva, eftersom de har lägre effekt på inlärningen än att stanna hemma från skolan. (Men fortfarande positiv effekt! Man lär sig ju saker även när man stannar hemma från skolan.)

Sydsvenskans förklaring av faktorn ”lärarutbildning” förefaller en smula inåtvänd, för att inte säga självmotsägande.

Sist kommer sorgebarnen, alltså de faktorer som inte bara har en lägre effekt än att stanna hemma, utan faktiskt försämrar inlärningen. Det följande är direkt skadligt:

Efter så här matnyttig information kan man känna sig som en veritabel fritidsexpert på området, och vill genast sätta i gång och göra politik, om man är lagd åt det hållet. Förhoppningsvis passerar tillståndet snart, för konsten att förstå sig på vad detta innebär är inte lika enkel som man tror.

Hur ska man ens läsa listan? Med hjärnan i högsta hugg!

Framför allt är det bra att ifrågasätta, så att man börjar förstå vad det kan handla om. Det verkar till exempel inte särskilt sannolikt att en studie på den här nivån skulle ha haft möjlighet att ta hänsyn till särskilt mycket av det som bara kan observeras i varje enskilt fall. Istället måste den röra sig på en rätt så abstrakt nivå.

Pedagogisk praktik befinner sig däremot aldrig på någon abstrakt nivå, utan äger alltid rum i det enskilda fallet. (Praktik tenderar för övrigt att vara sådan.)

Man kan också luras att spela på fel trumma om man hittar någon av sina käpphästar någonstans på listan. Till exempel kan medicinering, som inte ska ha så stor effekt enligt undersökningen, ändå avsevärt öka inlärningsförmågan hos den stackare som ligger i lunginflammation med fyrtio graders feber. Sedan kan ekonomiska resurser ha en ganska stor betydelse, om de saknas helt från början. Att klassernas storlek har liten betydelse betyder inte att klasser med tjugo elever är lika bra som klasser med hundra elever, eller med tre. Och på det viset kan vi hålla på, för detta rör sig på ett generellt och genomsnittligt plan.

Dessutom har internationella studier ofta en stor inbyggd brist – jag vet inte till vilken grad den spelar in i det här fallet – nämligen att olika länders skolsystem är utformade på olika sätt, med olika metoder och kulturer bakom; de siktar på olika mål, tenderar att uppnå sina mål på olika sätt, till olika hög grad och med sinsemellan olika profiler. (Att detta inte alltid är självklart är egentligen märkligt. Vem skulle till exempel få för sig att internationellt jämföra människors kunskaper om näringsriktig kost, genom att enbart studera lagade måltider, utan att göra några intervjuer eller ta hänsyn till råvarutillgång och lokal matkultur?)

Med andra ord är internationella jämförelser högst otillförlitliga för det ändamål de oftast används i det offentliga, och i studier som t.ex. TIMSS försöker statistikerna desperat antyda till- och frånförlitlighet med knep som små pedagogiska pilar som pekar uppåt eller nedåt.

Trots att där i ett resultat kanske finns massor av länder på ”topp-listan” – varav åtminstone tre brukar vara Kanada – så finns kanske bara tre positioner: Bättre länder, genomsnittliga länder och sämre länder. Alla får medalj och stå på prispall, så att säga. För att ett land faktiskt ska tappa tre placeringar i en sådan studie, vilket kan förekomma som rubrik, så skulle det egentligen behöva passera tabellens botten och sväva i fritt fall under utbildningsministerns skrivbord.

Trots detta är studierna förstås värda att ta till sig, och i synnerhet John Hatties meta-meta-analys. Man måste bara ha klart för sig vad som har betydelse eller värde, men inte ingår i studierna. Eller åtminstone att sådant faktiskt finns.

Detta för oss till dagens skolpolitiska blinda fläck.

Varför ens ha en skola?

Kunskap är förstås inte allt i skolan. Eller ja, egentligen är min poäng att ordet är flertydigt och missförstått – vilket gör det extra attraktivt för politiker som vill attrahera alla utan att säga något.

Vad skolan ska lära ut är förmågor. Till dessa förmågor hör även sådana som studien inte över huvud taget bryr sig om, som sociala och medborgerliga. Sådana kan nämligen inte mätas, med mindre än att man uppfinner ett mått för hur mycket bättre samhället blivit, för att sedan utvärdera resultatet fyrtio år efter att en skolform satts i praktik.

Saker som inte kan uppmätas brukar dessvärre inte heller tillmätas någon betydelse när politiker ska prata. Det gäller även när det pratas skola. Och det är dumt, för det är på sådana områden som skolan egentligen gör sin viktigaste insats.

Samhället byggs som bekant inte upp av enbart docenter och ingenjörer, vare sig som arkitekter eller byggstenar, utan av alla människor. Och i skolan formas barn för hela sin framtid vare sig vi vill eller inte. Den som struntar i att det är på det viset, och bara bryr sig om ifall de vet vad algebra och genusinkongruens är, lämnar i praktiken både barnen och framtiden åt sitt öde.

Men borde de inte få bestämma själva då? Bjuder inte våra liberala och frihetliga principer att varje barn själv ska forma sitt öde och sitt samhälle, utan att vi lägger oss i genom att uppfostra dem.

Nja. Hur fint det än hade varit, så får vi inte demokrati med modersmjölken, utan det är något som varje människa måste hitta och växa in i. Ett samhälles demokratiska kompetens är alltså en kunskap som alla andra, precis som till exempel miljöfrågor. Skolan är samhällets sätt att föra sig självt vidare in i framtiden. Ett demokratiskt samhälle måste skapas kontinuerligt, generation för generation.

Så framför allt handlar frågan – alltså frågan om varför vi har en skola – om varför vi alls har något samhälle. Varför då egentligen? Jag känner mig alldeles subversiv när jag tänker att det inte är för tillväxtens skull, utan för att vi ska må så bra som möjligt. Tydligen är det en konstig idé för många, men jag förstår fortfarande inte varför.

Skolan är i vilket fall en del av samhället, och ska förstås ta del i att eftersträva samhällets mål. Annars är den klart meningslös och kan skrotas.

Allt det andra, det som vi inte vill eller måste göra tillsammans som samhälle, det kan vi gott göra på egen hand.

Skolans främsta uppgift är att hjälpa barn att växa upp, till vuxna som mår bra, utvecklas som människor, och under tiden uppfostrar nästa generation mot samma mål. Detta är ansvaret vi tar på oss genom att sätta dem i skolan.

* * *

Och förresten. I strävan mot det här målet, så har de i dag rätt så bortglömda ”praktisk-estetiska” ämnena långt mindre blygsamma roller att spela än vad som brukar erkännas.

Musiken var till och med ett av de absolut viktigaste skolämnena, hävdade Aristoteles. Att ha så mycket och trevlig fritid som möjligt är det högsta goda, resonerade han, och därför är det också målet med både samhälle och skola. Just musiken var den trevligaste och rikaste fritidssyssla han kunde föreställa sig, och därför var den väsentlig för att samhället skulle komma närmare sitt mål. Aristoteles lär för övrigt ha grundat världens första flumskola. ¶ 2011-09-16