PASTISCH. Qīng Chén och Fēn Pī promenerade en förmiddag nedströms utmed ån och konverserade i den takt det råkade falla sig. I vassen guppade fåglar som små förtöjda båtar, och emellanåt svirrade det till i luften när någon insekt eller annan fågel pilade förbi. Gräset var inte längre riktigt grönt, för sommaren var torr och snart övergången, men detta tycktes inte bekymra korna som låg strödda likt ur ett saltkar längsmed stigen, fullt upptagna med att tugga och tugga om samma strån.
– Något alltigenom gott är ändå särskiljandet av det onda från det goda, sade Fēn efter en tids tystnad, precis som om han hade svarat på något Qīng sagt redan tidigare.
– Det kan jag inte se, svarade Qīng, det är bäst du förklarar hur du menar.
Fēn var inte sådan att han tappade fattningen över vare sig det ena eller det andra, utan började att med helt bibehållet uttryck utveckla sitt påstående.
– Utan att skilja gott från ont, vet man inte vad som är gott, och kan därför inte välja att göra detta. Likaledes vet man då inte heller vad som är ont, för att undvika att göra det. Och om jag nu känner dina tankar rätt, Qīng, kommer du emot detta invända att någon skulle kunna göra tvärtom! En person kan med hjälp av särskiljandet finna vad som är gott för att undvika det, och vad som är ont för att genomföra det. Min fråga till dig då, blir: Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle göra något sådant befängt?
– Den som är ond, käre Fēn.
Tystnaden fann sig åter omsluta dem där de gick utmed ån. Vattnet flöt och de gick i samma hastighet, vilket nära på gav dem illusionen att det som egentligen rörde sig var resten av världen. Må vara att Fēn näst intill aldrig visade några yttre tecken till vad han tänkte, men Qīng kände honom sedan ett tag tillbaka och visste ofta vad som rörde sig i hans vanligtvis skarpa intellekt. Han hade ännu inte gjort någon antydan till att vilja besvara Qīngs spetsfundiga replik, vilket troligtvis berodde på att han redan när han uttalade sin fråga till Qīng hade insett att argumentationen inte riktigt hängde samman. Någonting saknades, en idé som han hade snuddat vid men sedan förbisett tidigt i tankegången, och nu kunde han inte riktigt komma ända fram till denna, hur han än försökte.
Vatten, fötter och tankar rullade på bland sensommarens flygfän. De två vännerna kom till en litet förfallen träbänk under en al och slog sig ned. Den bar deras vikt. När Fēn såg marken nu ligga stilla under dem medan ån makligt flöt fram i sin fåra, fick han äntligen fatt på sitt misstag.
– Åter tror jag mig veta vad du kommer att svara när jag sagt det jag ska säga, men låt mig för skojs skull ändå utveckla det hela till slut!
– Ännu låter jag dig för skojs skull gärna göra vad som helst, för någon anledning att skilja gott från ont har du ju inte gett mig.
– Chénbào*, i din replik skiljer du ont från gott som om de båda vore gemensamma för alla människor, vilket de inte är. Varje människas distinktion mellan gott och ont är unik, och utifrån denna distinktion strävar varje människa efter det goda. På detta sätt var min retoriska fråga om vem som vid sina sinnens fulla bruk skulle eftersträva det onda helt förenlig med ditt motargument. Inte sant?
– Så kan man säga, det medger jag, men nu torde även min stundande invändning komma i dagen?
– Naturligtvis! Känner jag dig rätt, ställer du mig strax inför frågan vad det egentligen är att vara vid sina sinnens fulla bruk. Mitt svar är det pragmatiska! Utan detta särskiljande av gott och ont, som varje människa gör på eget vis, är samtal kring den distinktionens natur omöjliga och något gemensamt ont eller gott skulle inte kunna diskuteras eller prövas, vilket för mig vore något ont. Om jag på detta vis även skiljer på individ och grupp, då ser jag hur det individuella goda hos alla människor samverkar till att bilda gruppens goda. Detta kan kallas för folkets distinktion, och om den får råda för folkets röst och styre!
– Käre Fēn, du sitter bredvid mig vid en stillsam å men talar om regnet i bergen. Detta vatten faller till marken högt ovan molnen, för att sedan utan ansträngning söka sig nedåt mellan kammar och genom grottor, och till slut flyta förbi här där vi sitter i skuggan under ett alträd. Både regnet över fjärran berg och denna å som vi omedelbart kan svalka fötterna i om vi önskar är givetvis samma vatten som följer samma kosa nedåt, men det är bara ån som flyter förbi här där vi sitter. Mitt svar är absolut en invändning, men inte denna banala relativisering om sinnenas fulla bruk!
– Då ser jag fram emot att få höra vad det är du tänker.
Innan Fēn ens hade avslutat det ovanstående hade Qīngs blick lossnat från honom, och tycktes fokusera något bakom det förbiflytande vattnet. Han gapade dumt ett kort ögonblick, som fångad i en roande men distraherande tanke, och såg ut att samla sina ord inför vad som skulle sägas.
– En apa kunde ordnat samhället bättre än så som du föreskriver!
– Kom nu till saken, istället för att sitta där och vara dryg!
– Som jag sade finner du fröet till min invändning i den du själv beskrev, men varken dess blomma eller frukt. Så låt mig börja med detta frö! Vad är sinnenas fulla bruk? Nå, är detta inte ytterst frågan om sinnenas bruk överhuvud? Sådana är sinnena att vi måste bruka dem för att se hur vi brukar dem, och därmed ifrågasätts allt. Låt oss undersöka detta frö!
En distinktion vi gör, är den mellan det här och det där. Denna distinktion kräver i sin tur nya distinktioner för att leda till någon slutsats. Vandrar man nedför distinktionernas väg, är det enda man finner ytterligare distinktioner som måste göras. Likadant är det med talet: Ju mer man pratar, desto fler ord finner man behöver sägas, och aldrig blir tillräckligt sagt innan orden tar slut. Även så med pragmatiken du talar om: Ju mer pragmatiskt du agerar, desto mer pragmatik krävs för att kunna fortsätta, och konsekvenserna av detta handlande kommer att så länge det inte tar stopp stämma överens med pragmatikens fördelar och nackdelar. Kort sagt: De verktyg man brukar – symboler och sätt att tänka, rörelsemönster och sinnesintryck – leder aldrig någon annanvart än till sig själva. Därför säger man att målet är vägen, och att vägen är målet! Varför är det så?
Du söker nu, genom att särskilja och kategorisera olika sätt, agera efter den goda vägen för dig som person, och därifrån efter vad som är gott för alla andra – men det enda du kommer att finna är ytterligare skiljedom och kategorisering! Den vägen är intellektets, dess finaste verktyg är den precisa distinktionen, och ytterst leder detta till all ordnings totala upplösning i kaos. Högst bland distinktionerna är åtskiljandet av vetbart och ovetbart. Denna gräns sägs skära mellan ens egen existens och resten av alltet, och om ingendera kan man säga någonting med säkerhet! Ack, vilken distinktion leder till ett mera patetiskt osammanhängande nonsens? Detta är vad som menas med att det tar stopp.
Det du nu gör är att först skilja det ordnade från det kaotiska, för att sedan undersöka karaktären hos det ordnade. Ju längre nedför denna väg du kommer, desto mer kaotisk blir din ordning, till dess du kommer till vägens ände, och där tar det stopp. Den som å andra sidan följer det kaotiska kommer istället till stopp vid kaos yttre gräns, och där kan ni stå invid varandra och se dumma ut, på var sin sida om gränsen mellan ordning och kaos, båda oförmögna att komma längre eller ens samtala med varandra.
På samma sätt är det med distinktionen mellan individ och grupp. Det andra försvinner inte för att du väljer det ena, men ändå väljer du. Med distinktionen fullt utvecklad kommer du finna att det enda du kan säga med säkerhet är att något mera finns, och om din verbala begåvning är tillräcklig kan du beskriva dess yttre form.
Därför, käre Fēn, säger man att liten förståelse inte greppar det stora, medan stor förståelse inte greppar det lilla. Därför är det också som man säger att även stor förståelse ser till sig själv, medan djup insikt är att samtidigt gå båda vägar. Därför säger man att målet är vägen, och att vägen är målet.
Men låt oss inte nöja med detta! Det här är nämligen en nödvändighet för det där; att tala sanning förutsätter lögn; det fixa är vad som definierar det rörliga; att göra det som är ont är en nödvändighet för att göra det som är gott. Utan det enda, finns inte någonting annat, och utan någonting annat finns inte det enda. Därför är det som den vise inte ens tar det första steget på endera väg, utan istället sitter still på platsen och lämnar distinktionen mellan ordning och kaos därhän. Detta är att belysa alla ting med himlens sken och att följa det naturliga dào.
Vid sina sinnens fulla bruk är givetvis den som brukar sina sinnen fullt. Den som däremot likt dig skiljer mellan gott och ont, för att sedan söka genomföra bara det ena, kommer skapa lika mycket av det andra. Verkligt dum är bara den som gör sig klok, en stolle den som söker sans, och ond är den och bara den som också gör det goda. Detta, min vän, är ån som stillsamt flyter framför oss där vi sitter. Den som då söker känna vattnets natur genom att leta någon annanstans – om så vid flodens mynning eller vid bergets topp – kommer bara att finna förvirring. Vem vet var det är på väg? Vem vet vad det kommer ifrån? Men vi vet var det är.
Så till svaret på din ursprungliga fråga. Är det något verkligt gott att skilja det onda från det goda? Med liten förståelse är det antingen så eller inte så; med stor förståelse är det både så och inte så; och för den vise är frågan meningslös. ¶ 2009-09-12
* »Chénbào« betyder dammdjävul eller »dust devil«, alltså en sådan där liten tromb som ibland ses virvla runt smuts och löv. Ordagrant damm/plötslig–avslöjande–våldsam.