Småfrämmats eftervärk
INBROTT. Här har jag två somrar i tillvaron borta från mitt hem gått och oroat mig för inbrott i min lägenhet på Grankottevägen, och noggrant har jag följt Polisens pressmeddelanden för Örebro län. Nu har jag flyttat därifrån och tänker inte på det längre; här finns inte samma rädsla för den typen av olyckor i och med att min lägenhet inte har direktkontakt med någon dörr (eller något fönster) i markplan. De där två somrarna utan några inbrott eller ens tecken på försök därtill har dock lugnat mig en gnutta, och jag hade rentav börjat misstänka att ett gäng studentettor inte var något attraktivt i en simpel inbrottstjuvs ögon, not their cup of brännvin helt enkelt.
Men så, bara en vecka efter att jag flyttat ut, sätter det igång. Tajming!
Hade jag fortfarande bott där borta hade jag nog sovit rätt dåligt i några nätter nu. Inbrott är inga roliga grejor. Illa nog är det när man råkar ut för proffs, som gör rent hus på allt av ekonomiskt värde och låter bli de enbart sentimentala värdena, vilket en släkting till mig råkade ut för nyligen. Minst lika illa är det när inbrytarna hör till de stackars satar som inte förstår skillnaden utan bär iväg med lite allt möjligt, utan urskillning.
Värst är när man är hemma under tiden, och som jag blir väckt och får jaga iväg dem, eller som min vän blir nedslagen och rånad i hemmet. Då införlivar man nödvändigtvis en lätt paranoia i sin personlighet, och ägnar resten av sitt liv alltid tid åt att tänka igenom hur man ska agera om det händer igen, på nytt för varje plats man får för sig att bo. Efter några år sker det lyckligtvis bara i en sakligt förutseende anda, och man tänker därefter inte mer på det. Men det kommer nog ta ett tag innan hjärtat slutar slå några extra adrenalinfördelande slag varje gång posten kommer, för jag har inte vant mig vid att ha brevinkast ännu. ¶ 2009-09-26