PERSPEKTIV. Mitt i vintermörkret förvandlas den svenska journalistkåren. Dag ut och dag in pratas plötsligt om den svensk som tagit sig utom atmosfären före alla andra svenskar. Att han heter något norskt har ingen betydelse. Med antagligen religiös blick berättar programledaren i morgonsoffan om hur gott betyg NASA ger den förflugne svensken; han är så duktig på att rycka i solpanelen.

Först tror jag inte jag sett något liknande. Men när jag tänker efter lite inser jag att det var en illusion, för det har jag. Våren 2004 hörde jag en indier hålla tal på ett 50-års jubileum. Han uppehöll sig länge vid världens tredje rikaste man – en indier såklart – men inte ens antydde de miljoner fattiga i samma land. På ledarplats i flera dagstidningar frodades nationalyran bortom alla försök till analys. Indien uppfann spiritualismen, ja till och med själen, och den stela gamla västvärlden gör inte längre några viktiga vetenskapliga framsteg. Allt sker i Indien. Det var inte speciellt svårt att vänja sig vid tonfallet och låta det passera som ytterligare ett av landets egenheter. Kanske är jag litet rasistisk som accepterade det här utan att söka djupare.

Men sedan kom jag hem till Sverige. Här var slutet av mars och inte speciellt varmt. Blev upphämtad av mor, bror och syster på någon perrong halvvägs hem från Arlanda, smal och onaturligt sval. Veckan därefter var ett helvete – min världsbild kastades fullständigt omkull vid första bästa nyhetssändning. Kräkfärdig kravlade jag bortom från vardags­rummet för att slippa hallåans självfullkomliga rabblande om ditt och datt.

Mina perspektiv var helt förbytta. Att varje dag i flera månader möta människor som inte hade någonting alls, för vilka jag bara var en hudfärg med oåtkomliga rikedomar, vände liksom ut-och-in på mina ögon. Livet blev en ständigt lunkande flykt från samvete och magvärk.

Till slut gick det ändå över. Dag efter dag med svenskt liv trubbade av min nyfunna klarsyn, till dess det enda som återstod var cynism. Även om det bara gått ett par år hittills, så håller den cynismen i sig. Varje tanke på min gamla ruttnade kärlek till mänskligheten får mig att falla in i svordomar och hat. Jag hoppas fortfarande att det skall gå över någon gång.

* * *

Varje år föds 132 miljoner barn och varje år dör 11 miljoner av dem före fem års ålder. Det är lika med 30 000 barn per dag eller ett barn var tredje sekund. Fyra miljoner av dessa barn dör redan under sin första månad i livet.

Under tiden för så den svenske rymdpojken Christer dansen vidare till den ljudlösa klangen av sitt eget namn, och trots att avståndet spänner över mer än bara tynande ozonskikt följer vi brunstigt var steg han tar. »Äntligen en riktig hjälte«, »han kan försörja sig resten av livet på management-seminarier«, »öppna riddarlogerna för Christer skall in« skriver tidningarna.

Och mitt i allt detta sitter jag och är bara förbannad och bitter. Kanske borde jag återvända till den tro som en gång drev mig att åka till Indien från första början. Den lilla och långt ifrån perfekta människa som utan vare sig storslagenhet eller rymdpromenader förändrade, och egentligen skapade, hela min syn på mänskligheten. Och han var indier, tro det eller ej.

Fast sådana sagofigurer hålls bara Tage Danielsson med, och han är död. Ömma mödrars tindrande ögon fyller inte längre någon funktion ens i berättandet. Visar SVT ens Karl-Bertil Jonsson i jul? Har inte grabben någon sorts förlegad ulandsbild av verkligheten, där inga astronaut-hjältar finns?

* * *

Det vi har på jorden idag, det räcker egentligen åt alla, fast det pratar vi inte om. Det enda problemet vi inte lyckats lösa än för­delningen.

Att lägga oändliga summor tid och arbete på att skicka iväg bemannade raketer till platser där det är en hjälteinsats att rycka i solpanelen, där till och med luft att andas kostat miljarder att ordna, kan inte kallas slöseri. Det kan nog inte kallas någonting alls – alla ord är för små och svaga.

Så inför julhelg och nyår blir jag plötsligt storslagen och självfullkomlig, och ger ett förslag till hela mänskligheten:

Snälla, kan vi inte ordna till det här nere först? ¶ 2006-12-18