KLIMAT. Många ropar: FN:s klimatpanel har förlorat sin trovärdighet!
Jag googlar litet och finner några exempel bland en första handfull resultat.
En som ropar heter Maggie, en annan heter Anders, en tredje heter Lars, två av skandörerna kallar sig kilowatten och terawatten, och det finns många fler: Andreas, Göran, Ingemar, Peter, Hans, Magnus, Stefan och så förstås Dick, Dick och åter Dick.
Jag ser män, män och 1000000001 kilowatt. Var är kvinnorna? Mjo, hon heter Maggie. Hon besvarar frågan med att alla andra kvinnor har gått på klimatbluffen. Gott så, män är ju som bekant bättre tänkare. De är liksom lite wattigare än kvinnor och andra djur. Särskilt Dick.
Varför har då klimatpanelen, som förkortas IPCC, förlorat sin trovärdighet? Det beror på tre saker, och alla slutar på -gate: »Glaciergate, Hurricangate och Icegate« meddelar Maggie. Alltså glaciärport, orkanport och isport.
Vad är det f'nåt? Det är misstag som gjorts. Tre misstag, och förtroendet för IPCC är helt borta. Puts väck! Ingen anledning att lyssna på dem mera.
Fast misstag kan man hitta var man vill. Hos män och Maggie till exempel.
Ordet trovärdighet används på två olika sätt.
Vad alla dessa ovan nämnda män (och Maggie) har gemensamt, är att de inte förstått vad trovärdighet är. Ofta använder de orden förtroende och trovärdighet som synonymer, men ofta också som ett slags betydelseglidning. Så här ser det vanligaste sättet de tänker ut:
Det här argumentet är givetvis inte logiskt giltigt, men det är lätt att ordna.
Förvisso giltigt, men det är inte riktigt trovärdigt. Vems förtroende saknas? Det måste vara en mäktig auktoritet! (Annars blir det inget trovärdigt.)
Hm. Det var det bästa svaret jag kunde hitta. Ändå blev argumentet inte så bra. Män och Maggie ställer nog inte själva upp på den andra premissen, och då strider det mot god argumentation att tillskriva dem en sådan åsikt. Så vad är det egentligen som gör förtroendeförlusten till en trovärdighetsfråga? Jag vet inte.
Argumentets bärkraft kanske ska komma så att säga av sig själv, enligt principen att om man bara gapar tillräckligt högt så lyssnar någon.
Den förhållandevis lilla skara utav gaphalsar som män och Maggie tillhör varnar bland annat för:
Detta är högklassig alarmism! Alarmister ska man inte lyssna på, de saknar förtroendevärdighet. Man varnar alltså för sig själv.
Ute i naturen är det vanligt och mycket praktiskt att varna för sig själv. Bland kräldjur och larver förekommer att både dödligt giftiga och mycket smakliga små varelser varnar andra djur med bjärta färger och stora viftande armar och kragar för att de ska hålla sig på avstånd.
När det kommer till saklig diskussion är detta dock ett misstag. Nummer ett, närmare bestämt.
Det stavas hurricane, inte hurrican.
Det här har jag redan sedan tidigare döpt till Dick Erixons predikatlogiska klimatfallasi (i ett slag av namngivningsvansinne, det erkänner jag).
Anledningen till att han får äran, är att han med berömvärd pedagogik och träffsäkerhet visar hur man gör för att tänka fel. Så här ser det ut:
Forskare [vid University of East Anglia] har uppenbarligen [förstört rådata], vilket gör att ingen kan kontrollera om deras resultat är riktigt och rimliga. Att kunna återupprepa tester och experiment är ett grundkrav i all forskning. Därför kan man inte längre tala om forskning i klimatfrågor.
Gör vi en uppställning av hans argument, blir det såhär:
Låter det alls som en rimlig slutledning? Men det är så han resonerar!
För det första kan ett forskningsresultat vara helt riktigt, även om den data man bygger forskningen på i efterhand gått förlorad. Men nu bortser vi från den petitessen. Här finns ett fel av en helt annan kaliber: ett felslut!
För att tydligare demonstrera felslutet, formaliserar vi argumentet.
Fel!
Ett motexempel, som använder samma argumentform, ser ut såhär:
Ett starkt argument! Lars Ohly är Dick Erixon!
Som ofta annars framgår hur klartänkt detta argument egentligen är, när det formuleras av hjärntrusten Limbo:
FN:s klimatpanel har förverkat sin trovärdighet, anser Maggie Thauersköld Crusell på Newsmill. Droppen som får bägaren att rinna över är ett fel (i ett stycke) i en 938 sidor tjock rapport (den andra av fyra) från IPCC, gällande när glaciärerna i Himalaya kan tänkas vara borta. År 2035 anses osannolikt.
Något misstag ovan, eventuellt misstag nummer två, kanske verkar något obetydligt. Det kanske inte har med själva poängen att göra ens, tycker någon. Men det gör inget, tycker jag.
Somliga kanske inte håller med mig på den punkten. Och okej, jag måste ju erkänna att det kanske kan anses vara ett misstag, det här att förlora förtroendet för en grupp bara på grund av irrelevanta fel i sakframställan hos vissa av dem, för att sedan dra slutsatsen att de i och med detta saknar all trovärdighet.
Men i grund och botten köper jag förstås inte det argumentet. I och med dessa tre misstag, låt oss kalla dem Varningate, Spellingate och Dickgate, så har konspirations-alarmisterna i min mening förlorat all trovärdighet. Puts väck! Ingen anledning att lyssna på dem mera.
Dessa män och Maggie vet bäst själv. Vi andra vet bättre tillsammans. ¶ 2010-02-05