Var man sin egen Linné på ruderalia.net

INTERVJU. Det är ett mycket långdraget projekt att göra en fotovägg, det märker jag redan nu. Med kaffe sitter jag och berättar om att jag redan nu märker hur mycket ett långdraget projekt det är att göra en fotovägg, medan jag väntar på att första bilden ska skrivas ut. Jag har ju inget »riktigt« program att skriva ut med, så jag får använda »vanliga« istället. Färglaser är långsamma saker, i alla fall över trådlöst.

Men nu ska jag ju inte snöa in på vad convert image.png ps:- | foo2qpdl-wrapper -cp2 -- - | ssh hassel "cat > /dev/ulpt0" egentligen betyder, utan skriva litet om livet, och kanske om att skriva också.

Ändå är det hos min väntan på fjäril det börjar.

Fjärilen lever inte idag. Bilden är från 2006, sommaren efter Kävesta. Det var då någon gång allting började, eller kanske snarare slutade, eller kanske ännu snarare gjorde uppehåll. En ganska långdragen förändring tog i vilket fall sin början. Få har nog märkt något, eftersom jag med hoppandet mellan skolor lämnat människor alldeles för bakom mig. Det blir ju så när alla går vidare åt olika håll.

Redan mot slutet av oktober syntes förändringen.

Dramatiskt va? Nä, den här analogin stämmer egentligen inte. Jag fick en stillsam höst, en stillsam vinter, en stillsam vår och till slut en kvavt kaotisk stillsam sommar före Örebro, musikhögskola och nyttnyttinytta. Jag har kallat den tiden för sommaren som inte tog slut, och egentligen gjorde den inte det förrän nu, eller kanske i höstas. Jag vet inte. Det verkar ha försvunnit några årstider i mina annaler. I mitt huvud finns först den sommaren och därefter genast nuet, knappt utan något däremellan, så jag misstänker att tideräkningen egentligen är riktig. Nu efter två och ett halvt år av sommar är det vår.

På Kävesta, ska sägas, var jag egentligen inte tyst. Däremot var inte orden min livlina, så ganska litet kom faktiskt i annan skrift än noter. Tystnaden infann sig först därefter, i den här monstersommaren. Alla ord var en plåga som skrapade mot min insida när de tog sig ut.

Men nu kommer jag ju varken till skott eller kärna! Det är en sällsam exkursion att skriva om sin inre botanik, när flora saknas och bara litet satts i släkten och familjer. Kanske en dialog kan.

– Vad hände egentligen den där låånga sommaren?
– Jag vet inte riktigt, det är svårt att sätta form på tankarna.
– Varför kallade du den stillsam?
– Jo, alltså… jag tror jag fick ge upp mycket av min självbild den sommaren, för att kunna komma vidare trots att jag var ganska isolerad ett tag.
– Är det något stillsamt?
– Nja, snarare var det kompensationen som var stillsamhet, hur jag kompenserade för min förlorade självbild. Jag var ingen; det är ganska stillsamt att vara ingen.
– Blev du inte någon igen sedan då?
– Kanske, men mest gick jag nog på gammal vana. Slutade bli något nytt och slet långsamt ut det jag var. Till slut fanns bara slitna kläder kvar som gick omkring och gjorde saker i mitt ställe.
– Hur kändes det som… (avbryts)
– …jag fick till och med höra något liknande, som nog handlade om det, egentligen bara utifrån ett foto, att det ser ut som jag haft mycket att tänka på. Vid laget att bilden faktiskt togs var det väl så också. Hon som sade det borde vara en som ser.

– Men hur kändes det du beskriver som att vara ingen?
– Det kändes… inte. Jag kände inte särskilt mycket. Jag gjorde saker, till och med bra saker som jag tycker om ibland, men inuti var jag… eller nej, såhär ska jag säga: jag var inuti, inte utanpå, jag var där inne och kläderna var utanpå och gjorde saker. Men hela poängen med vad jag menar är att när jag förlorade självbilden… alltså, vad jag menar med att jag förlorade självbilden är att jag förlorade kontakten med mitt gamla… mina gamla jag, med vilka människor jag varit förut, så jag hade ingenting att utgå ifrån när jag skulle gå vidare. Det var ju så det var när jag kom till musikhögskolan och började där. Från början hade jag världens go och gjorde allt jag kunde med alla jag kunde och kände att jag var tillbaka, men sedan föll jag in i ett hål och försvann, det jag börjat kalla för rör, ungefär, fast ett väldigt långt rör som de mindre rören jag egentligen kallar rör finns inuti. Det är det röret jag kommit ut ur nu, och därför kom väl [texten] ”vår (e)” gissar jag.
– Hur kom det sig?
– Vad… att jag kom ut?
– Mm.
– Kläderna blev väl utslitna och trillade av… nä men alltså jag blev väl färdig med det jag gjort under hösten och vintern, vad jag tänkt på, hur och vem och vad jag är och så. Det hände saker som gjorde att jag lyckades få syn på saker, se mig själv ur gamla och nya perspektiv istället för inga alls, och börja förstå på vilket sätt det blivit konstigt.
– Så du upptäckte att du blivit din kostym?
– Haha, ja… eller att jag inte hade någon kontakt med den. Det heter väl mitt outtalade inre när jag skriver om det här på bloggen, den jag var där inuti, och är här inuti fortfarande. Jag är ju på väg ut i ärmar och byxben igen, ungefär som en sköldpadda som lugnat ner sig.
– Vad var det som hände då, som fick dig att få syn på saker?
– Mycket. Många saker. Alltså, det var ett sjukt underligt år, 2008, eller kanske sjukt och underligt, jag vet inte riktigt än. Jag tror inte jag vill berätta om det förrän jag tänkt färdigt heller.
– Ingenting?
– Nä, jag tror att om jag berättar något nu, ens något litet, så är jag rädd att det inte kommer stämma senare. Dessutom vågar jag inte riktigt, för det ligger för nära inpå fortfarande. Jag har bara insett att jag haft väldigt fel om mig själv ganska länge, och varför. Tror jag.
– Okej.
– Ja… ja… Eller jo, en sak till förresten, som är kul. För länge sedan funderade jag över idéer, tänkte att de är som larver. Larver kan ju vara väldigt fina eller väldigt fula. En del sticker man sig på en tagg på, andra rullar och kryper omkring och ser inbjudande ut… sen finns det de man knappt ser, som ser ut som små pinnar, och så finns ju de där som är överallt som man får små hår i sig som kliar i fingrarna hur länge som helst om man råkar ta i dem. Men alla larver som inte dör blir puppor. De spinner in sig i ett skal som hårdnar och är bara gråa klumpar. Det är först när de legat där inne och förändrats och man väntat på dem som det faktiskt kommer ut något. Det som är så kul är att de finaste larverna lika gärna kan bli små monster, medan en ful och äcklig larv som de där likmaskarna som kryper i trädgårdslandet och äter upp min mat blir en jättefin kålfjäril. Så tror jag om idéer. Så kanske det varit med det här också, att jag förpuppats. Förhoppningsvis blir jag något riktigt coolt så fort vingarna torkat nu, kanske en grym stekel eller dödskallefjäril. Det vore ju tråkigt om jag bara vore en dagslända, en fluga. Ja…
– Ja. ¶ 2009-03-30