TIMBRO. Länge har jag velat utveckla min syn på ”tillväxt”, men det får lov att dröja litet till, för jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig ännu. En annan sak jag länge velat lägga fram är hur jag menar att offentlig debatt bör föras, och framför allt vilka krav man kan ställa på politiker och andra som deltar. Trots att jag faktiskt vet hur jag ska formulera detta, så får också det lov att dröja litet.

Men jag snuddar litet vid båda ämnena när jag läser det svar från Lydiah Wålsten vid Timbro, som Staffan Laestadius fått på sin debattartikel ”Hjulen snurrar på fel sätt”.

I den text som Wålsten svarar på skrev Laestadius bland annat detta:

Mellan tummen och pekfingret orsakar varje procentenhets ökning av BNP en ökning av CO2-utsläppen med 500 000 ton.

Den som menar allvar med ambitionerna att få stopp på CO2-utläppen – mänsklighetens största utmaning – kan inte glädjas åt att tillväxten åter tar fart om den inte drastiskt ändrar karaktär. Den enda tillväxt vi bör glädja oss åt är den som innebär en gigantisk strukturomvandling bort från CO2-genererande aktiviteter till förmån för gröna klimatvänliga sådana.

Den som föreställer sig att vi behöver öka farten för att skapa resurser för klimatarbetet har missuppfattat läget: det är sättet hjulen snurrar på som är problemet.

Nu kikar vi på Lydiah Wålstens svar, som börjar så här:

Tillväxt har alltid varit en källa till civilisationskritik. Staffan Laestadius skriver på Brännpunkt 1/3 att koldioxidutsläppen är akuta och att politiken måste ställa om samhället. Grundantagandet är svagt, av två skäl.

För det första är tillväxt en förutsättning för god miljö. Som FN har konstaterat är den bästa utvecklingen för världen om vi får en riktigt snabb tillväxt i hela världen. Idag ligger de tio mest förorenade städerna i Kina, Indien, Zimbabwe och Peru. Fattiga har vare sig resurser eller makt att vårda sitt närområde. En snabb tillväxtökning gör även att familjebilden stabiliseras, vilket vore bra inte minst i Afghanistan och Kongo.

Grundantagandet, alltså att mängden koldioxidutsläpp som släpps ut är akut, och att politiken måste ställa om samhället, är alltså fel enligt Wåhlsten.

Det första skälet är att tillväxt är en förutsättning för god miljö. Detta påstående måste betyda samma sak som miljön är god endast om tillväxt pågår. Därmed gäller också ett omkastat påstående att om miljön är god så pågår tillväxt. (Se där, nu tillämpar jag formell logik på praktisk debatt – detta kan bara inte gå fel.)

Vi kan sålunda falsifiera påståendet genom att undersöka huruvida miljön kan vara god utan tillväxt. För att göra detta krävs en definition av vad tillväxt är för något. Enligt Nationalencyklopedin finns flera betydelser:

  1. tillväxt, ökning av individers, organs eller cellers volym, vikt, storlek eller antal orsakad av ökning av cellantal, cellvolym och extracellulärt material.
  2. tillväxt, hos populationer ökning av individantalet inom ett definierat område.
  3. tillväxt, ekonomisk tillväxt, ökning över tiden av produktionen av varor och tjänster i ett land, bruttonationalprodukten (BNP).
  4. stå på tillväxt, ännu inte användas i full utsträckning

Under rubriken ”Tvillingar med komplikation” finner vi även berättat hur någon i späda år opererade bort en tillväxt på baksidan av sitt ena knä som kunde ha blivit personens tvilling om det hade fallit sig annorlunda. Ett exempel på tillväxt i första betydelsen hämtat direkt från verkligheten.

Men jag gissar att det är ekonomisk tillväxt, alltså BNP-förstoring, som åsyftas. Vi borde nu kunna falsifiera Lydiah Wålstens påstående, alltså att om miljön är god så har vi tillväxt. Så här gör jag det: Innan vare sig nationer, ekonomier eller deras påhittare fanns, så var miljön ofta god. Att miljön varit god utan ekonomisk tillväxt är ju motsatsen till vad hon sade.

Hennes påstående är alltså falskt.

Var detta inte litet väl enkelt att säga emot? Det här är suspekt. Menar hon verkligen just ekonomisk tillväxt? Inte är det väl tillväxter på knäet hon tänker på? Det kanske visar sig om jag bara slutar avbryta henne mitt i artikeln och läser vidare i stället:

För det andra är tillväxten resultatet av vad människor tänker. Även om tillväxt i den politiska debatten ofta beskrivs i termer av procentsatser och BNP, är det kreativitet som skapar tillväxt, vår vilja att förbättra våra liv. Därför är tillväxten stor i de länder som just blivit fria från kommunismens bojor, som Baltikum på 90-talet och nu Kina och Indien med en årlig tillväxt kring tio procent.

Det var inte ekonomisk tillväxt hon tänkte på! Istället är det tillväxt av kreativitet och tankar hon säger är en förutsättning för god miljö. Uppenbarligen tänks och kreeras det särskilt mycket i Kina och Indien för tillfället, alltså ett par av de länder där världens mest förorenade städer ligger.

Närmare bestämt ökar antalet tänkta tankar och kreationer med tio procent per år i Kina och Indien. Anledningen är att båda länderna alldeles nyligen slutade vara kommunistiska.

Efter att ha stipulerat denna nya och lätt fräscha definition av tillväxt fortsätter hon sitt lilla kreativa textstycke sålunda:

Det är vår önskan om mer tid, tillsammans med familj och vänner, och ytterst på vår dröm om att slippa begravas och lämna allt vi älskat bakom oss som driver tillväxten. Det är därför tvättmaskinen är revolutionerande – föräldrar får mer tid för sagor med barnen. Om man vill bromsa tillväxten i ett land med politik är det att artificiellt hindra kreativiteten i ett samhälle så att det blir sämre än vad det kan bli.

Varje år tänker och kreerar vi mer än föregående år, dels för att vi är rädda för döden, och dels för att vi vill vara tillsammans med familj och vänner mer. Så skriver hon. Sedan lägger hon till att om vi politiskt hindrar människor från att vara mer och mer kreativa, så hindrar vi människor från att vara kreativa.

Egentligen är alltsammans förstås jättebra. Lydiah och Timbro har alltså äntligen förstått: Ekonomisk tillväxt ger inte god miljö! Vi behöver arbetstidsförkortning, inte BNP-förstoring!

Fast nu när det är utrett blir resten av resonemanget ovan väldigt knepigt. Vad som istället för BNP-ökningar tydligen är det enda som kan ge potentiellt god miljö, det är att varje person bidrar med en alltjämt ökande mängd tankar och kreativitet per år. För att rädda miljön måste vi tänka fler och fler tankar varje år, för annars uteblir ju tanketillväxten. På samma sätt måste vi bli mer och mer kreativa. Detta riskerar att bli rätt så hyper efter några år, men nu ställer miljön alltså detta krav.

Hennes storstilade avslutning lyder:

Det blir alltid väldigt många ”måste” i de texter som tillväxtkritiker såsom Laestadius författar. Syftet med “måstet” är att skapa en känsla av handlingskraft, där ingen ska kunna ifrågasätta budskapet som framförs. Vem kan vara emot det som måste göras?

Problemet är att utopiska ”måsten” inte sällan betyder att politiken tar sig utrymme på fria, skapande människors bekostnad. Och det är just individers skapandekraft världen behöver för att uppnå en bättre miljö.

Alltså: Om vi ska få en god miljö, så måste vi öka tillväxten. Inte tillväxten av BNP, utan vad vi måste öka är tillväxten av tankar och kreativitet. Och om det ska låta sig göras, så är det förbjudet att säga att vi måste något. Låter det begripligt?

Nej. Det verkar snarare som om hon trasslade in sig någonstans halvvägs genom artikeln, även om den var föredömligt kort.

Eller kanske var det vår analys som trasslade in sig, för givetvis är det BNP hon tänker på – skönt omskrivet till ”tankar” och ”kreativitet” för att låta trevligare, mänskligare, mer dynamiskt och entreprenöriellt eller vad det kan vara.

Det måste vara så här hon menar: Den årliga BNP-förstoringen måste öka, för högre och ännu högre BNP är det enda som kan komma i närheten av att kanske låta god miljö finnas. Detta har vi lärt oss av att titta på världens mest förorenade städer! De har nämligen mycket stor ekonomisk tillväxt. Andra städer med mycket lägre tillväxt är däremot mycket mindre förorenade.

Och det förstår alla, att om något är mycket förorenat, då finns det många fler möjligheter att städa upp. I helt ren miljö däremot, där har man ju inte en enda liten chans att göra något bra för miljön. Det går liksom inte!

Nu föll det på plats till slut. Jag vet inte vad jag tänkte innan. ”Tillväxt på knäet”, haha. Så här långt verkar ju allt faktiskt följa helt elementära logiska tankeregler, nu när jag begriper mig på det.

Men – om vi avslutningsvis tittar på debattartikelns helhet och kontext – det är ju egentligen en replik – då blir det uppenbart att Lydiah faktiskt hör hemma i den högre logiska skolan. Allt detta är nämligen hennes argumentation emot idén att mängden koldioxidutsläpp skulle vara akut. Problemet med global uppvärmning är alltså inget problem, bara vi kommer ihåg att göra så här:

  1. Vi måste tänka tio procent fler tankar varje år.
  2. Vi måste vara tio procent mer kreativa varje år.
  3. Vi måste bo i världens mest förorenade städer.
  4. Vi måste sluta säga måste till varandra.

Då blir BNP stor. Den sista punkten är extra viktig. Det är ju helt centralt i hennes resonemang. Om vi ska uppnå den bästa miljö som bara går att uppnå, alltså en sådan där potentiellt god miljö som inte redan är så bra att den är omöjlig att förbättra, då får vi absolut inte säga att vi måste göra något.

Jätteviktigt!

Det är så logiskt att det inte ens går att förstå. Man får ju lust att säga emot innan man ens läst färdigt.

Dessutom skriver hon jättemycket om vad vi måste göra. Det är nästan som om hon inte vill ha någon bra miljö!

Varför, Lydiah, måste du jämt förstöra? Gå och stå på tillväxt! ¶ 2011-03-02